Corren, NT, & MVT: Vela inte om försvaret

En regering har ingen viktigare uppgift än rikets säkerhet. De orden yttrade statsminister Stefan Löfven förra året vid en säkerhetspolitisk konferens i Sälen. Fast när det har kommit till att omsätta orden till handling har det visat sig att för Socialdemokraterna finns det andra prioriteringar som är viktigare än att värna landets trygghet.

I Sverige har vi en tradition av att försöka utforma försvarspolitiken i breda överenskommelser. Det har kommit i uttryck i den försvarsberedning som tillsätts inför varje försvarsbeslut och som består av representanter från samtliga riksdagspartier. Tillsammans med experter tar de fram underlag för framtidens militära och civila försvar.

Efter två års intensivt och grundligt arbete under den före detta talmannen och försvarsministern Björn von Sydows ledningen presenterades i maj försvarsberedningens slutrapport. I den beskriver man det säkerhetspolitiska läget som allvarligt, vilket kräver att vi ökar dimensioneringen av vår försvarsmakt. Kostnaden uppskattas till cirka 84 miljarder kronor år 2025.

Det var alla i försvarsberedningen överens om tills Socialdemokraterna i elfte timmen ändrade sig och krävde att få skjuta på frågan om försvarets finansiering till hösten. I medier har det framkommit att man i regeringskansliet har för avsikt att skala ner förslagen för det framtida försvaret. Inte eftersom behoven har förändrats – utan för man inte vill betala för det.

Det ger en starkt ökad risknivå i ett läge där fundamenten för europeisk säkerhet – vår säkerhet – är under hårt tryck från ett aggressivt Ryssland, ett instabilt Mellanöstern, ett splittrat Europa och ett oberäkneligt USA. I ett sådant läge kan inte landets trygghet överhuvudtaget prioriteras ner – det måste vara högt upp på agendan.

Få kan känna sig nöjda över hur försvarspolitiken har hanterats i Sverige sedan slutet av det kalla kriget. Även vi har haft anledning till att ompröva en del tidigare ställningstaganden. Men Moderaterna har tillsammans med de övriga borgerliga partierna de senaste åren visat att man är redo att prioritera ett starkare försvar i såväl förhandlingar som i faktiska budgetar.

Förra årets valrörelse beskrev Socialdemokraterna sig själva som det mest försvarsvänliga partiet. Detta trots att Peter Hultqvists hela plattform under sina år som försvarsminister har byggts på borgerlig politik och stöd. Nu synas dessutom det påståendet när regeringen darrar i frågan om framtidens försvarsmakt.

Under inga villkor kommer vi moderater vika oss i frågan om att finansiera det försvar som behövs i en osäker och otrygg omvärld som har föreslagits av en enig försvarsberedning. Vi tar strid för en ansvarsfull försvarspolitik. Det handlar om att värna Sveriges säkerhet och självständighet. Det kan inte prioriteras bort.

Länk till artikeln.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Corren, NT, & MVT: Vela inte om försvaret

Skymningsläge i Hongkong

Under sommaren har det pågått omfattande demonstrationer i Hongkong där folk har mobiliserat för att protestera mot ett lagförslag som skulle möjliggöra för utlämningar av brottsmisstänkta till det kinesiska fastlandet där domstolarna lyder under det kinesiska kommunistpartiet.

Efter hundratusentals människor samlades på gator och uttryckte sitt missnöje över lagförslaget vek sig tillslut stadens styre, lett av chefsminister Carrie Lam, som sa att det var ”dött”. Men det var otillräckligt. Demonstranterna kräver ytterligare åtgärder för att säkerställa rättsstyre i staden.

Samtidigt som själva lagförslaget har varit i fokus kan demonstrationerna sägas ha en större fråga i fokus – nämligen framtiden för miljonstaden och principen om ett land med två system. Ungefär halva tiden har gått av Hongkongs specialstatus efter överlämnandet från Storbritannien till Kina.

Det har – inte minst med trettioårsdagen av underkuvandet av protesterna på Himmelska fridens torg i bakhuvudet – spekulerats om hur länge och till vilken gräns det kommunistpartiet kommer att tillåta situationen i Hongkong fortskrida utan att man intervenerar.

Xi Jinping vet säkerligen om att repressiva aktioner i Hongkong av Folkets befrielsearmé skulle leda till internationella fördömanden och skada – om inte tillintetgöra – Hongkongs position som finansiellt centrum i östra Asien. Men samtidigt skyr kommunistpartiet inga medel för att försvara sin maktposition.

Under de senaste dygnen har det spridits uppgifter om att kinesiska trupper håller på att mobilisera intill gränsen mellan fastlandet och Hongkong – något som USA:s president Donald Trump bekräftade på Twitter bara för en stund sedan.

Sverige måste tillsammans med övriga EU-länder vara väldigt tydliga med att repressiva aktioner mot demonstranterna vore oacceptabla. Helst ska detta göras tillsammans med USA. Läget är ytterst allvarligt och kan enkelt eskalera. Det råder skymningsläge över Hongkong.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Skymningsläge i Hongkong

Farväl till INF-avtalet

För någon vecka sedan sade Washington upp INF-avtalet som har reglerat utvecklingen och utplaceringen av kort- och medeldistansrobotar mellan USA och Ryssland sedan slutet av 1980-talet.

Det har varit en process som har pågått ett tag. Vad som föranledde det amerikanska beslutet är att Ryssland har utvecklat robotar som bryter mot bestämmelserna i INF-avtalet. Sedan finns det också ett missnöje i Vita Huset med att Kina inte är en part till avtalet. [1] [2]

INF-avtalet förhandlades fram under kalla kriget mellan USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov. Det föregicks av flera års spänningar som uppstod efter att Sovjetunionen hade börjat placera ut SS-20 medeldistansrobotar.

Syftet var att splittra de USA-leda allianserna genom att ställa Europa och Japan inför ett hot som inte direkt påverkade amerikanska fastlandet – robotarna nåde inte dit. Dilemmat amerikanska beslutsfattare ställdes inför var om man var redo att eskalera eller inte.

För cirka två år sedan hade jag möjlighet att fråga USA: fd utrikesminister George Shultz om den här episoden i kalla kriget. Han redogjorde för det diplomatiska arbetet för att hantera krisen. Lösningen från USA och Nato blev den s k tvåspåriga strategin. [3]

Å ena sidan erbjöds ett förbud medeldistansrobotar och å andra sidan hotade man med att placera ut egna sådana. När det första spåret inte leda till något påbörjade man utplaceringen av Pershing II i bl a Storbritannien, Italien, och Västtyskland.

Det var en påfrestande period för Nato-alliansen. Det fanns en utbredd proteströrelse, understödd av KGB, som motsatte sig Pershing II. Men man höll samman tack vare ledarskap från bla Reagan, Margaret Thatcher och Helmut Kohl, och man fullföljde utplaceringen.

Det var en märkbar styrkeuppvisning av Nato vilket överrumplade det sovjetiska ledarskapet och skapade utrymmet för nya förhandlingar. Det kom att dröja ytterligare ett par år men slutligen kom Reagan och Gorbatjov att underteckna INF-avtalet i Vita Huset 1987.

Om uppkomsten av INF-avtalet visade på ett säkerhetspolitiskt töväder markerar dess undergång att säkerhetspolitiska orosmoln hopar sig över världen. Det ska inte heller ses som en isolerade händelse – det är bara det senaste internationella avtalet att upphävas.

En central pelare i den säkerhetspolitiska arkitektur som byggts upp i Europa under kalla kriget och efteråt är företroendeskapande mekanismer och regleringar på antal/typer av olika vapensystem och förband. Det har varit något av en innovation i internationell diplomati.

Ett tidigt exempel på ett sådan mekanism var det s k Open Skies initiativet som föreslogs av USA:s president Dwight Eisenhower på 1950-talet. Det dröjde dock till George H.W. Bush administration cirka fyra decennier senare innan den idén blev till verklighet.

Open Skies-avtalet syftar till att tillåta utländska makter att genomföra observationer över en stats territorium med flyg för att öka transparens kring militära enheter och aktiviteter. Även Sverige är en part av Open Skies-avtalet.

Medan det fortfarande existerar har mycket av de andra avtalen som undertecknats de senaste decennierna antingen upphävts eller är i riskzon för att inte förnyas eller upphävas. Just nu finns det en stor risk att det s k Nya Start-avtalet mellan USA och Ryssland löper ut 2021.

Sådana avtal innefattar inte bara begränsningar på antalet stridsspetar och deras utplacering, utan även olika meknaismer för förtroendeskapande, såsom inspektioner. Utan dessa minskar förtroende för att istället öka misstroende mellan kärnvapenstaterna.

Förra året vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen frågade jag Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg huruvida vi borde försöka reparera de skadar som har gjorts mot den säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa eller om vi borde bygga något nytt. Hans svar var att vi borde försöka säkerställa det vi har – fast det blir allt svårare.

Som jag redogjorde för i en artikel i Svenska Dagbladet förra året, vilket var ett referat från ett seminarium hos Utrikespolitiska institutet, förlitar sig Kreml alltmer på sin kärnvapenarsenal för att kompensera för obalanserna i konventionella styrkor mellan Ryssland och Nato. [4]

I och med ökade spänningar och försämrade mekanismer för inspektioner och förtroendebyggande går det att konstatera att de nukleära farorna ökar i världen. Och om vi har historien som vägvisare är det svårt att få till nya avtal i tider av ökade konkurrens.

Fast samtidigt har vi inte mycket till val. Vi har precis ägnat fyra år till att minnas erfarenheterna från första världskriget, och en lärdom därifrån är faran för att vänja sig vid att varje internationell kris löser sig till slut. Det är ett högriskspel vi inte har råd med.

Källor:

[1] https://www.bbc.com/news/world-europe-49207281

[2] https://www.nytimes.com/2019/08/01/world/asia/inf-missile-treaty.html

[3]  https://www.youtube.com/watch?v=Is3pDQR1c2A

[4] https://www.svd.se/hur-overlever-vi-ett-nytt-kallt-krig

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Farväl till INF-avtalet

Handelskonflikt, E2I, och Toni Morrison

Det har varit en omtumlande vecka i världspolitiken, något som kanske hör till regeln snarare än undantaget i dessa tider.

Handelskonflikten mellan USA och Kina eskalerade ytterligare. Kina valde att devalvera sin valuta till 7 yuan för en dollar, vilket är det lägsta värdet Remnibi har haft sedan finanskrisen. Det fick USA:s finansdepartement att stämpla Kina som en valutamanipulerare. Relationen mellan Washington och Peking är fortsatt på fritt fall, och det är oklart huruvida det går att hejda.

Det har varit fortsatta demonstrationer i såväl Moskva som Hongkong. Som jag twittrade häromdagen är det påminnelser om den ständiga attraktionskraft som demokratiska och rättsbaserade styrelseskick har för människor att förverkliga sina drömmar och säkerställa sina friheter. Dessa modiga människor förtjänar vårt stöd och uppbackning.

På hemmafronten har regeringen äntligen aviserat att man avser att ansluta Sverige till det franska försvarssamarbetet, European Intervention Initiative (E2I). Det var på tiden att Sverige gör det. Det belyser också det ihåliga med att klamra sig fast i utdaterade begrepp som ”alliansfrihet”. Som jag påpekat länge skapar det mer förvirring än klarhet om svensk säkerhetspolitik.

Slutligen något som inte är geopolitiskt men än dock förtjänar att nämnas så gick den amerikanska nobelpristagaren Toni Morrison bort. Hon föddes 1931 och blev 88 år gammal. Det var ganska nyligen jag läste hennes verk Song of Solomon, som f ö är Barack Obamas favoritbok, och den var alldeles underbar. Hon var utan tvekan en av vår tids största författare. RIP.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Handelskonflikt, E2I, och Toni Morrison

Den underjordiska järnvägen


Under 1800-talet fanns det något i USA som kallades för den underjordiska järnvägen, vilket var ett nätverk av abolitionister som hjälpte slavar att fly från de södra staterna. I boken ”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, som jag nyss läste, blir metaforen till verklighet. 

Romanen tar sin utgångspunkt i Georgia där slavarna Caesar och Cora bestämmer sig för att fly från ett plantage som drivs av bröderna Randell med oerhörd brutalitet och sadism. Med hjälp av den underjordiska järnvägen lyckas de lämna delstaten, fast det är bara början på deras farofyllda resa. 

Hela slavsystemets vedervärdiga ansikte visas. Det hänsynslösa våldet, de sexuella övergreppen, och den bottenlösa rasismen. Läsaren får se allt det komma till uttryck på både en individuell nivå hos enskilda karaktärer som Cora men även på en strukturell nivå. 

Det är en gripande bok som jag rekommenderar.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Den underjordiska järnvägen

Trump och Kim 3.0

Idag träffades Donald Trump och Kim Jong-un vid den s k Demilitariserade Zonen mellan Sydkorea och Nordkorea. Det var enligt båda parterna oplanerat – utfallet av ett av Trumps tweet kort innan han lämnade G20-mötet i Osaka, Japan, för att besöka Sydkorea.

Mötet mellan Trump och Kim var onekligen historisk. Det var första gången en sittande amerikansk president har satt en fot i Nordkorea. Dock har två före detta presidenter, Jimmy Carter och Bill Clinton, varit i Nordkorea efter de lämnat Vita Huset.

Symbolism spelar roll i diplomati och politik. Titta bara på bilderna när Willy Brandt faller ner på sina knän inför minnesmärket för upproret i det judiska gettot i Warszawa eller när François Mitterrand och Helmut Kohl höll händer vid Verdun.

Men man ska inte heller förväxla symbolism med substans. Faktum är att sedan mötet mellan Trump och Kim förra året, vilket producerade Singapore deklarationen, har så gått som ingenting hänt i nedrustningsfrågan. Mötet i Hanoi tidigare i år var ett misslyckande.

Möjligen kan ett sådant här spontant möte underlätta för fortsatt diplomati, men i de flestas ögon – inte minst hos nordkoreanerna själva – ses det här nog främst som ännu ett erkännande från USA att Pyongyang numera är en kärnvapenmakt.

Genom att träffa den amerikanske presidenten tre gånger på ett år har Kim getts en internationell legitimitet som hans fader enbart kunde drömma om. Att Trump bjöd in honom till Washington DC och Vita Huset förstärker det.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Trump och Kim 3.0

Spänningarna i Gulfen


Medan vi i Sverige förbereder oss för att fira midsommar är spänningen i Gulfen påtaglig.

Inatt kunde New York Times rapportera att USA:s president Donald Trump beordrat ett antal attacker mot mål på det iranska fastlandet som vedergällning efter att det revolutionära gardet skjutit ner en obemannad amerikansk flygfarkorst. 

Enligt artikeln ska flera tunga namn i Trumps kabinett ha förordrat ett militärt svar till nedskjutningen. Föga förvånande är säkerhetsrådgivaren John Bolton bland dem, men även utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. 

Allt det här sker i ljuset av flera månaders stigande spänningar, där USA med sina partnerländer har ökat trycket mot den iranska regimen samtidigt som Teheran bl a anklagas för att ha genomfört sabotageoperationer mot oljefartyg i Hormuzsundet, en av den globala energimarknadens artärer.

De spänningarna är i sin tur frukten av Trump administrationens beslut från förra året att dra sig ur det kärnenergiavtal, JCPOA, som förhandlades fram av Obama administrationen för fyra år sedan med målet att kringskära Irans möjligheter att utveckla en kärnvapenförmåga. 

Sällan har begreppet krigets dimma känts mer lämpligt än nu. Vi befinner oss i ett förvirrat och oklart händelseförlopp med motstridiga uppgifter. Att det är Trump som verkar agera bromsklossen i administrationen inger knappast förtroende. 

Troligtvis har Trump försökt återupprepa sin strategi han använde gentemot Nordkorea 2017-2018, det vill säga att öka spänningarna dramatiskt för att sedan åstadkomma något stort symboliskt genombrott. I det fallet var det toppmötet med Kim Jong-un i Singapore förra året. 

Dock är skillnaderna mellan Iran och Nordkorea stora. Till att börja med fanns det ju redan ett avtal på plats med ambitionen att stoppa Iran från att utveckla en kärnvapenförmåga. Att upphäva det för att sedan försöka åstadkomma en nytt är verkligen våghalsigt. 

Därutöver fanns det andra krafter kring Trump som hela tiden försökte agera återhållsamt när krigsretoriken var som värst, inte minst dåvarande försvarsminister James Mattis. Nu är det tvärtom då många i Trumps innersta krets vill ha en aggressiv hållning gentemot den iranska regimen. 

En av de insikter som fick Trump att segra såväl i det republikanska primärvalet som i valet mot Hillary Clinton var att det finns en utbredd misstänksamhet och utmattning hos det amerikanska folket för ytterligare konflikter i Mellanöstern, inte minst i de mer glesbefolkade staterna vars söner och döttrar har burit stora kostnader under krigen i Irak och Afghanistan. 

Som jag och Catarina Kärkkäinen skrev i Smedjan förra veckan handlar ”Trumpdoktrinen” bland annat om att fokusera USA:s energi på stormaktskonkurrens med framför allt Kina. Under de senaste åren har Pentagon i det tysta flyttat militära resurser från Mellanöstern till Asien och Europa. En sammandrabbning mellan USA och Iran skulle vara en oerhörd distraktion från dessa ansträngningar. 

Som en av de främsta kommentarerna om Trumps utrikespolitik, Tom Wright från tankesmedjan Brookings Institution, skrev på twitter alldeles nyss kan idag bli en av de mest betydelsefulla dagarna i administrationens tvååriga historia beroende på vad som sker nu. 

Trump slits mellan motstridiga intressen och impulser och måste göra ett val. Samtidigt får vi får inte heller glömma beslutsfattarna i Gulfområdet eller för den delen oberäkneliga saker som kan inträffa bortom någon enskild människas kontroll. Den här midsommarhelgen kan bli lång.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Spänningarna i Gulfen

Utrikespolitiskt linjetal av Pete Buttigieg

Den demokratiske presidentkandidaten Pete Buttigieg leverade ikväll ett utrikespolitisk linjetal vid Indiana University.

Mitt huvudsakliga intryck är att det var ett genomtänkt och sofistikerat anförande. Sådana här tillfällen handlar inte om att i detalj utmåla ett handlingsprogram, utan snarare att artikulera ett antal styrande principer för ens administration. 

Om man skulle dela upp det demokratiska partiet i idealister och realister tillhör Buttigieg den senare kategorin. Han har en rad intressanta meriter, bl a som krigsveteran i Afghanistan och som borgmästare i en mindre stad. Han påminner mig mycket om Barack Obama i både sinnelag och syn på världen.

Ett par korta iakttagelser från hans tal: 

(1) Han ägnade mycket tid åt att utmåla auktoritära politiska system som ett hot mot amerikanska intressen. Här har han onekligen blivit påverkad av senatorerna Elizabeth Warren och Bernie Sanders som i sina utrikespolitiska program har gjort liknande formuleringar. Det fanns även ett stort fokus på klimatförändringar ur ett säkerhetspolitisk perspektiv.

(2) Han underströk vikten av internationella allianser och institutioner för att främja amerikanska intressen. Särskilt noterbart ur vårt perspektiv pratade han, dock bara vagt, om att bygga en säkerhetsarkitektur i Europa som säkerställer stabilitet och demokrati i kontinentens östra delar.

(3) Likt Obama artikulerade han en återhållsam doktrin om var och när amerikanska soldater kan skickas ut i krig. Han skiljer sig däremot från motståndare som Warren och Sanders i att han ändå verkade mindre kategorisk i att utesluta användningen av USA:s väpnade styrkor.

(4) Han sade sig vilja behålla en mindre amerikansk styrka i Afghanistan för att motverka möjligheten att det återigen används som en språngbräda för attacker mot det amerikanska fastlandet. Det är intressant för Warren har annars fått stort genomslag för sin linje att USA helt ska avveckla sin närvaro i landet. 

(5) Han indikerade ett intresse i att omprioritera i den amerikanska försvarsbudgeten. Han ställde satsningar på cyberförmågor och artificiell intelligens mot större klassiska plattformar som hangarfartyg och strategiska ubåtar. Vore intressant att se hur det omsätts i praktiken.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Utrikespolitiskt linjetal av Pete Buttigieg

Tankar om Fredrik Reinfeldt

Det var på Scandic Victoria Hotel i Kista, våren 2014. Moderata ungdomsförbundet arrangerade en utbildning för unga toppkandidater i kommun, landsting och riksdag. Den förste talaren var ingen annan än partiordförande och statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag tog en plats längst fram tillsammans med ett par andra och väntade på att anförandet skulle börja. 

Fredrik öppnade med att tala om det generella politiska läget, den insats vi skulle behöva göra för att vinna den stundande valrörelsen och behovet av unga i politiken. När han var klar och öppnade upp för frågor var det ingen som räckte upp handen. Jag tittade bakåt och såg ingen röra på sig. 

Till slut kastade jag min hand upp i luften. ’’Här har vi en modig kille!’’, utropade Fredrik. När jag fick mikrofonen så famlade jag först lite med orden. ’’Ja, vi är ju här för att vi ska lära oss att bedriva en personvalskampanj….’’, sa jag medan mina ögon pendlade mellan Fredrik och moderatorn. ’’Jag har läst att du själv bedrev en personvalskampanj… i början av 1900-talet.’’ 

Helt plötsligt börjar alla att skratta, inklusive Fredrik. Jag menade ju såklart att säga i början av 1990-talet, men hade sagt fel och uppfattade inte det själv. Men den felsägningen hade den positiva effekten att det lättade upp lite på stämningen. ’’Ja, jag får väl vara glad att du inte sa att jag var äldre’’, skojade Fredrik och började sedan berätta om när han var en ung kandidat. Därefter var det många som hade intressanta, kloka frågor, och vi hade ett riktigt trevligt utbyte. 

Det har skrivits en del under veckan om relationen mellan vår före detta partiordförande och partisympatisörer. Alla är fria att ha sina egna uppfattningar och jag har full respekt för det. För egen del ser jag fortfarande upp till Fredrik Reinfeldt som politiker, statsman och människa. Det sättet som han betonade ansvarstagande, att se människor framför system, och respekten för att meningsfull förändring tar tid att åstadkomma. Listan kan göras längre!

Att få grepp om ett politiskt eftermäle som innefattar nästan ett decennium i Rosenbad är en svår sak. Det finns beslut som han var med att fatta som jag inte håller med om. Att förvänta sig att en politiker, hur skicklig denne än må vara, ska agera felfritt är att efterfråga det omöjliga. Till syvende och sist är vi alla människor, med våra styrkor och brister. 

Men de invändningar och kritik jag har i vissa betydelsefulla frågor raderar inte ut allt det goda som gjordes. Framför allt påverkar det inte den inspiration som han gett mig och tusentals andra som har engagerat oss politiskt. Jag är stolt att jag var med att få honom och hans regering omvald och jag är stolt att han var min statsminister!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Tankar om Fredrik Reinfeldt

Hur man twittrar med Barack Obama

För fyra år sedan twittrade jag med Barack Obama om klimatförändringar. Det var kulmen på vad som av en ren slump hade blivit lite av min grej – att ställa frågor till världsledare på sociala medier. 

Som Linköpingsbo är det inte helt enkelt att vara engagerad i utrikes- och säkerhetspolitik. Det mesta av den verksamheten är koncentrerad i Stockholm, t ex seminarier, konferenser, möten. 

En dag råkade jag se på twitter att Storbritanniens dåvarande utrikesminister William Hague skulle ha en frågestund, och jag skickade in ett par frågor. Till min stor förvåning fick jag ett svar. 

Efter det började jag systematiserat följa efter potentiella frågestunder, bl a genom att använda google alerts och periodvis söka på begrepp som ’’Q&A’’ på twitter. 

Våren 2015 skaffade Vita Huset ett eget twitterkonto till presidenten. Obama twittrade från @POTUS, ’’Hello, Twitter! It’s Barack. Really! Six years in, they’re finally giving me my own account.’’

Någon vecka senare, när jag lite slentrianmässigt gick in på twitter, såg jag helt plötsligt att han ett par minuter tidigare hade twittrat, ’’Just got a hurricane preparedness briefing in Miami. Acting on climate change is critical. Got climate Qs? I’ll answer at 1pm ET. #AskPOTUS’’

Det tog ett ögonblick att bearbeta tweetet, men efter det var jag fast besluten att jag skulle få ett svar. 

Genom mina år att twittra med världsledare hade jag utvecklat ett par teorier för hur man bäst för ett svar. Det kan lite lite cyniskt, men olika medium kräver olika tekniker.

För att få ett svar från Obama använde jag tre vägledande principer:

  1. Håll dig till ämnet. 

När någon väljer att hålla en frågestund på sociala medier och särskilt utannonserar ett särskilt ämne, då gör man bäst i att hålla sig till det. De bestämmer vilka frågor de svarar på, och är det något som är off-topic från vad de vill uppmärksamma är chansen mindre att man får ett svar.

Jag såg fler stycken som t ex frågade om Edward Snowden, den amerikanska ekonomin, osv. 

2. Skicka in många frågor. 

När det är USA:s president som anordnar en frågestund på twitter, då kommer det vara mycket aktivitet. Jag minns hur en amerikansk journalist la upp en video på all aktivitet under hashtagen AskPotus. Det var tusentals tweets i minuten! 

För att maximera chanserna att de som väljer ut frågorna ser en, är det därför bäst att skicka in så många frågor som möjligt. Sammanlagt tror jag att under en period på en halvtimme lyckades jag formulera och skicka in etthundra frågor. Såklart var ett par väldigt lika varandra. 

3. Var respektfull.

Jag vet inte om det här spelar någon roll i att få ett svar, men för mig är det viktigt att vara respektfull till den jag ställer en fråga till, oavsett om det är online eller i person. Därför tilltalade jag Obama i alla mina tweets som ’’Mr. POTUS’’. Av alla som fick svar av honom var jag den enda som gjorde det. 

***

Jag kunde inte så mycket om klimatförändringar, men jag skickade in varje fråga jag kunde komma på. Dessutom gick jag tillbaka till hans senaste State of the Union anförande, där jag visste att han hade nämnt klimatförändring.

Plötsligt fick jag en notifkation att ett officiellt Vita Huset konto, @WHLive, hade gillat ett av mina tweets. Sedan ett till, och ett till. När jag tittade närmare på kontot hade det bara gillat tweets med frågor till presidenten och alla var intressanta.

Det slog mig att det måste vara så det väljer ut frågorna. De följde flödet och såg de en fråga de tyckte om så gillade de den. Sammanlagt blev det 10-15 tweets, varav tre var mina. Sedan fick presidenten välja någon av de frågorna att svara.

När frågestunden började var det ett par minuters intervaller mellan varje svar. Till slut kom notifikationen att Vita Huset hade retweetat ett av mina tweets. När jag gick dit för att kolla så kom plötsligt en ny notifikation. ’’President Obama mentioned you.’’ 

Frågan han hade svarat på löd: 

’’Mr @POTUS, in the state of the union speech you said that climate change is a national security issue. Can you explain why it is? #AskPOTUS’’

Hans svar:

’’.@ZCarlander more severe weather events lead to displacement, scarcity, stressed populations; all increase likelihood of global conflict.’’

Sedan svarade han på ett till tweet.

Min fråga:

’’Mr @POTUS, do you believe that big polluters like China and Brazil are doing enough on fighting climate change? #AskPOTUS’’

Hans svar:

’’.@ZCarlander agreement with China big and will be working w Brazil to develop their plans. We will all need to do more with US leading’’

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Hur man twittrar med Barack Obama