Kategori: Okategoriserade Sida 1 av 24

Förhandlingar om Afghanistan och norsk försvarsrapport

Under de senaste dagarna har det kommit uppgifter i media om framsteg i förhandlingarna mellan amerikanerna och talibanerna. Enligt Washington Post ska USA vara redo att minska sin truppnärvaro i Afghanistan från dagens cirka 15 000 till ungefär 9 000 i utbyte mot att talibanerna lovar att inte tillåta terrorgrupper operera från det territorium man besitter. 

Det är positivt att man kommer framåt men sådana här förhandlingar är väldigt bräckliga. De stora problemen väntar längre fram i processen när den afghanska regeringen i Kabul ska komma överens med talibanerna om ett ramverk för landets framtid. Talibanerna ser regeringen som illegitim, vilket gör det oklart om förhandlingar, för att inte säga en uppgörelse, är möjliga.

Trycket är starkt i Washington att dra tillbaka de kvarvarande amerikanska styrkorna. President Trump har från första början varit uttrycklig med sitt missnöje att fortfarande ha trupper kvar, samtidigt som flera av kandidaterna i det demokratiska primärvalet har sagt att de avser avveckla USA:s insats i Afghanistan. Det är något talibanerna och andra regionala aktörer noterar. 

Här i närområdet skriver Dagens Naeringsliv att den norske arméchefen Odin Johannessen har lämnat över en rapport till den norske försvarschefen Haakon Bruun-Hanssen inom ramen för projektet Haeren mot 2040. I rapporten arbetar man med olika konfliktscenarier och når slutsatsen att det krävs 500 döda i ett konfliktscenario för att Natos artikel fem ska utlösas. 

Sedan finns det andra scenarier med mindre förluster, vilket i sin tur påverkar det stöd man kan förvänta sig utifrån. I en sådan situation kan man fortfarande förvänta sig stöd och sympatier, men det kommer inte vara lika enhäligt. Nato fattar som bekant beslut utifrån konsensus. Då kan det istället bli aktuellt med unilaterala aktioner eller mindre koalitioner. 

Rapporten, som tyvärr än så länge inte har blivit publicerad för allmän läsarkrets, är en påminnelse om krigets realiteter och allvar. Eftersom vår säkerhet är så starkt sammankopplad med Norges gör vi bra i att notera sådana här rapporter och resonera kring vad vi kan göra – ensidigt och tillsammans med andra – för att stärka stabiliteten i närområdet.

Svensk Tidskrift: Den asiatiska krutdurken

Det finns i grunden fyra huvudkällor till potentiella konflikter i Asien. För det första är det motsättningarna mellan Indien och Pakistan, för det andra motsättningarna mellan Kina och dess grannar, för det tredje Nordkoreas aggressivitet gentemot omvärlden, och för det fjärde den intensifierade rivaliteten mellan Kina och USA.

Under de föregående decennierna har vi vant oss vid bilden av Asien som ett tillväxtområde. Flera av världens mest dynamiska och innovativa ekonomier befinner sig i regionen – Taiwan, Sydkorea, Japan, Vietnam, Kina, med flera. Men under ytan har det funnits upplevda oförrätter och olösta frågor mellan stater i regionen som har väntat på att dyka upp. 

En bidragande orsak till att stabiliteten i Asien har kunnat upprätthållas har i mångt och mycket varit tack vare den amerikanska militära dominansen. USA:s regionala kommando, INDOPACOM, har tillsammans med traktatsallierade och partnerländer garanterat att sjöfartsleder har hållits öppna och motverkat statliga aggressioner. 

Samtidigt som det finns en utbredd förståelse i Washington för att man har stora intressen i att bibehålla den säkerhetspolitiska ordningen i Asien har det blivit svårare. De senaste två decennierna har åtaganden i Mellanöstern tagit stora diplomatiska och militära resurser i anspråk samtidigt som de har minskat det inhemska stöd för USA:s globala agenda.

Sedan har förändringar i Asien också rubbat maktbalansen. Inte minst är det Kinas växande ekonomiska tyngd som har skiftat styrkeförhållanden i regionen. När Deng Xiaoping i slutet av 1970-talet lanserade det reformprogram som öppnade upp den kinesiska ekonomin för omvärlden sa han att man i utrikespolitiken skulle ’’dölja sin styrka, bida sin tid’’. 

Den epoken är numera förbi. Den definitiva övergången till en mer aktiv utrikespolitik kom när Xi Jinping övertog titlarna som generalsekreterare för kommunistpartiet och president för Kina. Finanskrisen hade lämnat supermakten USA kraftigt försvagad samtidigt som den kinesiska ekonomin klarade sig förhållandevis väl. Det var dags att spänna musklerna. 

Såklart har regionen inte varit helt fri från konflikter eller spänningar under de senaste decennierna – men utvecklingen pekar på att de säkerhetspolitiska kontinentalplattorna rör på sig. I Japan håller premiärminister Shinzo Abe på att lägga om landets försvarspolitik och för någon vecka visades det tecken på fördjupat rysk-kinesiskt försvarssamarbete när dessa genomförde en gemensam flyginsats. 

Ett populärt uttryck inom det internationella kommentariatet har varit att tala om det så kallade asiatiska århundradet, en idé att framtiden för 2000-talet avgöras där. Det stämmer att den globala ekonomiska tyngdpunkten förflyttar sig alltmer till indo-stillahavsregionen. Men risken är att med fördjupade motsättningar mellan regionala stormakter kommer fokus vara på konkurrens snarare än samarbete. 

I Europa kan vi inte stå på läktaren och titta på. Vi har betydande ekonomiska, politiska och humanitära intressen i regionen som vi måste värna om. Som enskilda aktörer har européer, även tyskar och fransmän, begränsat med inflytande att påverka och forma utvecklingen på plats – men agerar vi unisont kan vi vara en röst att räkna med. Det måste vi vara.

Länk till kolumn.

Ung Dialog: “Att lyssna är en förutsättning för att övertyga”

’’För ofta dömer vi andra grupper genom deras värsta exempel, samtidigt som vi bedömer oss själva utifrån våra bästa avsikter.’’ De orden yttrade USA:s tidigare president George W. Bush för tre år sedan vid en minnesstund för ett par mördade poliser i Texas.

Det hade varit positivt för det offentliga samtalet här hemma i Sverige om fler bejakade den tankegången. Det är naturligt att det i enskilda sakfrågor kan väckas starka känslor, men ofta blir det överdrivet och hämmar snarare än främjar den offentliga debatten.

När vi blir alltmer olika i bakgrunder och intressen kommer det bli än viktigare att anstränga sig att vara lyhörd för andras perspektiv. Det innebär inte att man måste göra avkall på sina egna åsikter, men det är ett uttryck av respekt och en förutsättning för ett sunt debattklimat.

I början av sommaren fick jag och en grupp andra unga samhällsintresserade personer en bra upplevelse i hur man kan, på ett resonerade och respektfullt sätt, ta sig an att diskutera svåra, komplexa och för många djupt emotionella frågor utan att det urartar i personangrepp.

Det var på Dialogakademin. Det är ett slags sommarläger som arrangeras av organisationen Ung Dialog, vars huvudsyfte är att skapa öppna mötesplatser för att diskutera brännande samhällsfrågor och problem, bland annat antisemitism och islamofobi.

På Dialogakademin, vilket anordnades på en ö strax utanför Stockholm, var vi en varierad samling människor med olika bakgrunder, inte minst religiösa och etniska. Mycket tid ägnades åt att diskutera tillvaron för olika grupper i Sverige.

Innan diskussionerna startades etablerades parametrar för hur de skulle föras. Det fanns hos deltagarna stor konsensus att viktiga förutsättningar för att kunna ha givande samtal inte minst är lyhördhet och att tolka vad den andre försöker säga på ett schysst sätt.

När det senare fanns olika uppfattningar skrek ingen eller misstänkliggjorde någons intentioner – tvärtom lyssnade man intensivt och försökte framföra sina egna uppfattningar så gott det gick. Efter varje samtal kunde alla gå därifrån med ett nytt perspektiv rikare.

Den viljan och nyfikenheten till att våga vara mottaglig för andras åsikter är ett framgångsrecept för ett starkt och tolerant samhälle. Det behövs fler arenor likt Dialogakademin som skapar ytor för konstruktiva samtal om svåra frågor.

För att citera en annan känd amerikansk profil, om än fiktionell, är det värt att erinra Atticus Finch visdomsord i Harper Lees klassiker Dödssynden. ”Du förstår aldrig riktigt en person förrän du ser saker från hans synvinkel – förrän du klättrar in i hans skinn och går omkring i det.” Det stämmer verkligen.

Länk till inlägget.

Corren, NT, & MVT: Vela inte om försvaret

En regering har ingen viktigare uppgift än rikets säkerhet. De orden yttrade statsminister Stefan Löfven förra året vid en säkerhetspolitisk konferens i Sälen. Fast när det har kommit till att omsätta orden till handling har det visat sig att för Socialdemokraterna finns det andra prioriteringar som är viktigare än att värna landets trygghet.

I Sverige har vi en tradition av att försöka utforma försvarspolitiken i breda överenskommelser. Det har kommit i uttryck i den försvarsberedning som tillsätts inför varje försvarsbeslut och som består av representanter från samtliga riksdagspartier. Tillsammans med experter tar de fram underlag för framtidens militära och civila försvar.

Efter två års intensivt och grundligt arbete under den före detta talmannen och försvarsministern Björn von Sydows ledningen presenterades i maj försvarsberedningens slutrapport. I den beskriver man det säkerhetspolitiska läget som allvarligt, vilket kräver att vi ökar dimensioneringen av vår försvarsmakt. Kostnaden uppskattas till cirka 84 miljarder kronor år 2025.

Det var alla i försvarsberedningen överens om tills Socialdemokraterna i elfte timmen ändrade sig och krävde att få skjuta på frågan om försvarets finansiering till hösten. I medier har det framkommit att man i regeringskansliet har för avsikt att skala ner förslagen för det framtida försvaret. Inte eftersom behoven har förändrats – utan för man inte vill betala för det.

Det ger en starkt ökad risknivå i ett läge där fundamenten för europeisk säkerhet – vår säkerhet – är under hårt tryck från ett aggressivt Ryssland, ett instabilt Mellanöstern, ett splittrat Europa och ett oberäkneligt USA. I ett sådant läge kan inte landets trygghet överhuvudtaget prioriteras ner – det måste vara högt upp på agendan.

Få kan känna sig nöjda över hur försvarspolitiken har hanterats i Sverige sedan slutet av det kalla kriget. Även vi har haft anledning till att ompröva en del tidigare ställningstaganden. Men Moderaterna har tillsammans med de övriga borgerliga partierna de senaste åren visat att man är redo att prioritera ett starkare försvar i såväl förhandlingar som i faktiska budgetar.

Förra årets valrörelse beskrev Socialdemokraterna sig själva som det mest försvarsvänliga partiet. Detta trots att Peter Hultqvists hela plattform under sina år som försvarsminister har byggts på borgerlig politik och stöd. Nu synas dessutom det påståendet när regeringen darrar i frågan om framtidens försvarsmakt.

Under inga villkor kommer vi moderater vika oss i frågan om att finansiera det försvar som behövs i en osäker och otrygg omvärld som har föreslagits av en enig försvarsberedning. Vi tar strid för en ansvarsfull försvarspolitik. Det handlar om att värna Sveriges säkerhet och självständighet. Det kan inte prioriteras bort.

Länk till artikeln.

Skymningsläge i Hongkong

Under sommaren har det pågått omfattande demonstrationer i Hongkong där folk har mobiliserat för att protestera mot ett lagförslag som skulle möjliggöra för utlämningar av brottsmisstänkta till det kinesiska fastlandet där domstolarna lyder under det kinesiska kommunistpartiet.

Efter hundratusentals människor samlades på gator och uttryckte sitt missnöje över lagförslaget vek sig tillslut stadens styre, lett av chefsminister Carrie Lam, som sa att det var ”dött”. Men det var otillräckligt. Demonstranterna kräver ytterligare åtgärder för att säkerställa rättsstyre i staden.

Samtidigt som själva lagförslaget har varit i fokus kan demonstrationerna sägas ha en större fråga i fokus – nämligen framtiden för miljonstaden och principen om ett land med två system. Ungefär halva tiden har gått av Hongkongs specialstatus efter överlämnandet från Storbritannien till Kina.

Det har – inte minst med trettioårsdagen av underkuvandet av protesterna på Himmelska fridens torg i bakhuvudet – spekulerats om hur länge och till vilken gräns det kommunistpartiet kommer att tillåta situationen i Hongkong fortskrida utan att man intervenerar.

Xi Jinping vet säkerligen om att repressiva aktioner i Hongkong av Folkets befrielsearmé skulle leda till internationella fördömanden och skada – om inte tillintetgöra – Hongkongs position som finansiellt centrum i östra Asien. Men samtidigt skyr kommunistpartiet inga medel för att försvara sin maktposition.

Under de senaste dygnen har det spridits uppgifter om att kinesiska trupper håller på att mobilisera intill gränsen mellan fastlandet och Hongkong – något som USA:s president Donald Trump bekräftade på Twitter bara för en stund sedan.

Sverige måste tillsammans med övriga EU-länder vara väldigt tydliga med att repressiva aktioner mot demonstranterna vore oacceptabla. Helst ska detta göras tillsammans med USA. Läget är ytterst allvarligt och kan enkelt eskalera. Det råder skymningsläge över Hongkong.

Farväl till INF-avtalet

För någon vecka sedan sade Washington upp INF-avtalet som har reglerat utvecklingen och utplaceringen av kort- och medeldistansrobotar mellan USA och Ryssland sedan slutet av 1980-talet.

Det har varit en process som har pågått ett tag. Vad som föranledde det amerikanska beslutet är att Ryssland har utvecklat robotar som bryter mot bestämmelserna i INF-avtalet. Sedan finns det också ett missnöje i Vita Huset med att Kina inte är en part till avtalet. [1] [2]

INF-avtalet förhandlades fram under kalla kriget mellan USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov. Det föregicks av flera års spänningar som uppstod efter att Sovjetunionen hade börjat placera ut SS-20 medeldistansrobotar.

Syftet var att splittra de USA-leda allianserna genom att ställa Europa och Japan inför ett hot som inte direkt påverkade amerikanska fastlandet – robotarna nåde inte dit. Dilemmat amerikanska beslutsfattare ställdes inför var om man var redo att eskalera eller inte.

För cirka två år sedan hade jag möjlighet att fråga USA: fd utrikesminister George Shultz om den här episoden i kalla kriget. Han redogjorde för det diplomatiska arbetet för att hantera krisen. Lösningen från USA och Nato blev den s k tvåspåriga strategin. [3]

Å ena sidan erbjöds ett förbud medeldistansrobotar och å andra sidan hotade man med att placera ut egna sådana. När det första spåret inte leda till något påbörjade man utplaceringen av Pershing II i bl a Storbritannien, Italien, och Västtyskland.

Det var en påfrestande period för Nato-alliansen. Det fanns en utbredd proteströrelse, understödd av KGB, som motsatte sig Pershing II. Men man höll samman tack vare ledarskap från bla Reagan, Margaret Thatcher och Helmut Kohl, och man fullföljde utplaceringen.

Det var en märkbar styrkeuppvisning av Nato vilket överrumplade det sovjetiska ledarskapet och skapade utrymmet för nya förhandlingar. Det kom att dröja ytterligare ett par år men slutligen kom Reagan och Gorbatjov att underteckna INF-avtalet i Vita Huset 1987.

Om uppkomsten av INF-avtalet visade på ett säkerhetspolitiskt töväder markerar dess undergång att säkerhetspolitiska orosmoln hopar sig över världen. Det ska inte heller ses som en isolerade händelse – det är bara det senaste internationella avtalet att upphävas.

En central pelare i den säkerhetspolitiska arkitektur som byggts upp i Europa under kalla kriget och efteråt är företroendeskapande mekanismer och regleringar på antal/typer av olika vapensystem och förband. Det har varit något av en innovation i internationell diplomati.

Ett tidigt exempel på ett sådan mekanism var det s k Open Skies initiativet som föreslogs av USA:s president Dwight Eisenhower på 1950-talet. Det dröjde dock till George H.W. Bush administration cirka fyra decennier senare innan den idén blev till verklighet.

Open Skies-avtalet syftar till att tillåta utländska makter att genomföra observationer över en stats territorium med flyg för att öka transparens kring militära enheter och aktiviteter. Även Sverige är en part av Open Skies-avtalet.

Medan det fortfarande existerar har mycket av de andra avtalen som undertecknats de senaste decennierna antingen upphävts eller är i riskzon för att inte förnyas eller upphävas. Just nu finns det en stor risk att det s k Nya Start-avtalet mellan USA och Ryssland löper ut 2021.

Sådana avtal innefattar inte bara begränsningar på antalet stridsspetar och deras utplacering, utan även olika meknaismer för förtroendeskapande, såsom inspektioner. Utan dessa minskar förtroende för att istället öka misstroende mellan kärnvapenstaterna.

Förra året vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen frågade jag Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg huruvida vi borde försöka reparera de skadar som har gjorts mot den säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa eller om vi borde bygga något nytt. Hans svar var att vi borde försöka säkerställa det vi har – fast det blir allt svårare.

Som jag redogjorde för i en artikel i Svenska Dagbladet förra året, vilket var ett referat från ett seminarium hos Utrikespolitiska institutet, förlitar sig Kreml alltmer på sin kärnvapenarsenal för att kompensera för obalanserna i konventionella styrkor mellan Ryssland och Nato. [4]

I och med ökade spänningar och försämrade mekanismer för inspektioner och förtroendebyggande går det att konstatera att de nukleära farorna ökar i världen. Och om vi har historien som vägvisare är det svårt att få till nya avtal i tider av ökade konkurrens.

Fast samtidigt har vi inte mycket till val. Vi har precis ägnat fyra år till att minnas erfarenheterna från första världskriget, och en lärdom därifrån är faran för att vänja sig vid att varje internationell kris löser sig till slut. Det är ett högriskspel vi inte har råd med.

Källor:

[1] https://www.bbc.com/news/world-europe-49207281

[2] https://www.nytimes.com/2019/08/01/world/asia/inf-missile-treaty.html

[3]  https://www.youtube.com/watch?v=Is3pDQR1c2A

[4] https://www.svd.se/hur-overlever-vi-ett-nytt-kallt-krig

Handelskonflikt, E2I, och Toni Morrison

Det har varit en omtumlande vecka i världspolitiken, något som kanske hör till regeln snarare än undantaget i dessa tider.

Handelskonflikten mellan USA och Kina eskalerade ytterligare. Kina valde att devalvera sin valuta till 7 yuan för en dollar, vilket är det lägsta värdet Remnibi har haft sedan finanskrisen. Det fick USA:s finansdepartement att stämpla Kina som en valutamanipulerare. Relationen mellan Washington och Peking är fortsatt på fritt fall, och det är oklart huruvida det går att hejda.

Det har varit fortsatta demonstrationer i såväl Moskva som Hongkong. Som jag twittrade häromdagen är det påminnelser om den ständiga attraktionskraft som demokratiska och rättsbaserade styrelseskick har för människor att förverkliga sina drömmar och säkerställa sina friheter. Dessa modiga människor förtjänar vårt stöd och uppbackning.

På hemmafronten har regeringen äntligen aviserat att man avser att ansluta Sverige till det franska försvarssamarbetet, European Intervention Initiative (E2I). Det var på tiden att Sverige gör det. Det belyser också det ihåliga med att klamra sig fast i utdaterade begrepp som ”alliansfrihet”. Som jag påpekat länge skapar det mer förvirring än klarhet om svensk säkerhetspolitik.

Slutligen något som inte är geopolitiskt men än dock förtjänar att nämnas så gick den amerikanska nobelpristagaren Toni Morrison bort. Hon föddes 1931 och blev 88 år gammal. Det var ganska nyligen jag läste hennes verk Song of Solomon, som f ö är Barack Obamas favoritbok, och den var alldeles underbar. Hon var utan tvekan en av vår tids största författare. RIP.

Den underjordiska järnvägen


Under 1800-talet fanns det något i USA som kallades för den underjordiska järnvägen, vilket var ett nätverk av abolitionister som hjälpte slavar att fly från de södra staterna. I boken ”Den underjordiska järnvägen” av Colson Whitehead, som jag nyss läste, blir metaforen till verklighet. 

Romanen tar sin utgångspunkt i Georgia där slavarna Caesar och Cora bestämmer sig för att fly från ett plantage som drivs av bröderna Randell med oerhörd brutalitet och sadism. Med hjälp av den underjordiska järnvägen lyckas de lämna delstaten, fast det är bara början på deras farofyllda resa. 

Hela slavsystemets vedervärdiga ansikte visas. Det hänsynslösa våldet, de sexuella övergreppen, och den bottenlösa rasismen. Läsaren får se allt det komma till uttryck på både en individuell nivå hos enskilda karaktärer som Cora men även på en strukturell nivå. 

Det är en gripande bok som jag rekommenderar.

Trump och Kim 3.0

Idag träffades Donald Trump och Kim Jong-un vid den s k Demilitariserade Zonen mellan Sydkorea och Nordkorea. Det var enligt båda parterna oplanerat – utfallet av ett av Trumps tweet kort innan han lämnade G20-mötet i Osaka, Japan, för att besöka Sydkorea.

Mötet mellan Trump och Kim var onekligen historisk. Det var första gången en sittande amerikansk president har satt en fot i Nordkorea. Dock har två före detta presidenter, Jimmy Carter och Bill Clinton, varit i Nordkorea efter de lämnat Vita Huset.

Symbolism spelar roll i diplomati och politik. Titta bara på bilderna när Willy Brandt faller ner på sina knän inför minnesmärket för upproret i det judiska gettot i Warszawa eller när François Mitterrand och Helmut Kohl höll händer vid Verdun.

Men man ska inte heller förväxla symbolism med substans. Faktum är att sedan mötet mellan Trump och Kim förra året, vilket producerade Singapore deklarationen, har så gått som ingenting hänt i nedrustningsfrågan. Mötet i Hanoi tidigare i år var ett misslyckande.

Möjligen kan ett sådant här spontant möte underlätta för fortsatt diplomati, men i de flestas ögon – inte minst hos nordkoreanerna själva – ses det här nog främst som ännu ett erkännande från USA att Pyongyang numera är en kärnvapenmakt.

Genom att träffa den amerikanske presidenten tre gånger på ett år har Kim getts en internationell legitimitet som hans fader enbart kunde drömma om. Att Trump bjöd in honom till Washington DC och Vita Huset förstärker det.

Spänningarna i Gulfen


Medan vi i Sverige förbereder oss för att fira midsommar är spänningen i Gulfen påtaglig.

Inatt kunde New York Times rapportera att USA:s president Donald Trump beordrat ett antal attacker mot mål på det iranska fastlandet som vedergällning efter att det revolutionära gardet skjutit ner en obemannad amerikansk flygfarkorst. 

Enligt artikeln ska flera tunga namn i Trumps kabinett ha förordrat ett militärt svar till nedskjutningen. Föga förvånande är säkerhetsrådgivaren John Bolton bland dem, men även utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. 

Allt det här sker i ljuset av flera månaders stigande spänningar, där USA med sina partnerländer har ökat trycket mot den iranska regimen samtidigt som Teheran bl a anklagas för att ha genomfört sabotageoperationer mot oljefartyg i Hormuzsundet, en av den globala energimarknadens artärer.

De spänningarna är i sin tur frukten av Trump administrationens beslut från förra året att dra sig ur det kärnenergiavtal, JCPOA, som förhandlades fram av Obama administrationen för fyra år sedan med målet att kringskära Irans möjligheter att utveckla en kärnvapenförmåga. 

Sällan har begreppet krigets dimma känts mer lämpligt än nu. Vi befinner oss i ett förvirrat och oklart händelseförlopp med motstridiga uppgifter. Att det är Trump som verkar agera bromsklossen i administrationen inger knappast förtroende. 

Troligtvis har Trump försökt återupprepa sin strategi han använde gentemot Nordkorea 2017-2018, det vill säga att öka spänningarna dramatiskt för att sedan åstadkomma något stort symboliskt genombrott. I det fallet var det toppmötet med Kim Jong-un i Singapore förra året. 

Dock är skillnaderna mellan Iran och Nordkorea stora. Till att börja med fanns det ju redan ett avtal på plats med ambitionen att stoppa Iran från att utveckla en kärnvapenförmåga. Att upphäva det för att sedan försöka åstadkomma en nytt är verkligen våghalsigt. 

Därutöver fanns det andra krafter kring Trump som hela tiden försökte agera återhållsamt när krigsretoriken var som värst, inte minst dåvarande försvarsminister James Mattis. Nu är det tvärtom då många i Trumps innersta krets vill ha en aggressiv hållning gentemot den iranska regimen. 

En av de insikter som fick Trump att segra såväl i det republikanska primärvalet som i valet mot Hillary Clinton var att det finns en utbredd misstänksamhet och utmattning hos det amerikanska folket för ytterligare konflikter i Mellanöstern, inte minst i de mer glesbefolkade staterna vars söner och döttrar har burit stora kostnader under krigen i Irak och Afghanistan. 

Som jag och Catarina Kärkkäinen skrev i Smedjan förra veckan handlar ”Trumpdoktrinen” bland annat om att fokusera USA:s energi på stormaktskonkurrens med framför allt Kina. Under de senaste åren har Pentagon i det tysta flyttat militära resurser från Mellanöstern till Asien och Europa. En sammandrabbning mellan USA och Iran skulle vara en oerhörd distraktion från dessa ansträngningar. 

Som en av de främsta kommentarerna om Trumps utrikespolitik, Tom Wright från tankesmedjan Brookings Institution, skrev på twitter alldeles nyss kan idag bli en av de mest betydelsefulla dagarna i administrationens tvååriga historia beroende på vad som sker nu. 

Trump slits mellan motstridiga intressen och impulser och måste göra ett val. Samtidigt får vi får inte heller glömma beslutsfattarna i Gulfområdet eller för den delen oberäkneliga saker som kan inträffa bortom någon enskild människas kontroll. Den här midsommarhelgen kan bli lång.

Sida 1 av 24

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén