25 år sedan ryska trupper lämnade Estland och Lettland

Idag är det 25 år sedan de sista ryska trupperna lämnade Estland och Lettland. Det var kulmen på många års diplomatiska insatser där Sverige under Carl Bildts statsministertid hade spelat en betydande roll. 

När de baltiska republikerna återvann sin självständighet 1991 efter flera decenniers ockupation av Sovjetunionen stod de inför flera stora problem, däribland att det kvarstod mycket rysk militär infrastruktur på deras territorier. 

Vad som tidigare hade tillhört Röda armén övergick i samband med Sovjetunionens upplösning Ryssland. Det säger sig självt att det är svårt att hävda sin suveränitet när man har oinbjudna utländska trupper på sin mark. 

Mitt i allt kaos som härjade i början av 1900-talet fanns det en viss motvilja i Moskva att handskas med problemet. Sedan hade de också egna bekymmer, t ex att hitta bostäder åt pensionerade officersfamiljer. 

Den nya borgerliga regeringen satte som högsta prioritet att bistå de baltiska republikerna i den här processen. Dels hade vi en moralisk skyldighet, dels ett egenintresse. Instabilitet i Baltikum spiller lätt över till Sverige. 

När jag intervjuade Bildt inom ramen för mitt projekt om statsministrar och säkerhetspolitiken i vintras, vilket sammanföll med en träff för det borgerliga säkerhetsnätverket, gav han sitt perspektiv på frågan. Här är ett utdrag:

”Sverige var i princip den enda som [fokuserade på] de baltiska staterna. USA fokuserade på kärnvapen. Det fanns en oro för hur man skulla hantera det. Uppmärksamheten för USA var att dämpa upplösningen. I Bonn – den tyska huvudstaden på den tiden – var man fullt upptagen med att fokusera på den tyska återföreningen. Fanns fortfarande hundratusentals ryska soldater i östra Tyskland. Tyskland kom finansiellt att bidra till att bygga kaserner i Ryssland.”

Vill man läsa en detaljerad skildring av dessa skeenden rekommenderar jag den fd diplomaten Lars Fredéns bok Återkomster. Fredén tjänstgjorde på den av Bildt inrättade Säkerhetspolitiska analysgruppen i Statsrådsberedningen.

Statsministern och hans medarbetare åkte på skytteldiplomati för att söka konstruktiva lösningar på olika problem och kriser som dök längst vägen. Man uppmärksammade Baltikum i västerländska huvudstäder och Stockholm blev något av en kontaktpunkt.

Sverige spelade alltså en betydelsefull roll. Det är inte en välkänd episod av vår utrikes- och säkerhetspolitik, men våra insatser för Baltikum under 1990-talet hör till de främsta framgångarna för svensk diplomati i modern tid. Man bävar inför tanken att de ryska trupperna hade stannat kvar.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.