SvD: Påhoppsdebatt med billiga poänger

I dagarna har Carls Bildts gärning och därmed svensk utrikespolitik blivit omdebatterad och i vissa avseenden helt utdömd. Det är alltid nyttigt och välkommet att diskutera Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, förutsatt förstås att det görs på ett sakligt och resonabelt sätt. 

Det är få svenskar som har gjort ett lika stort avtryck i som Carl Bildt. Han har varit verksam sedan 1970-talet först i svensk och sedan också i internationell toppolitik. Han har som politiker påverkat och format Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under flera årtionden.

Bildts genombrott kom på 1980-talet då han tog strid mot Olof Palme om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det socialdemokratiska partiet gjorde anspråk på att vara den ende legitime uttolkaren av våra doktriner och de som uttryckte andra åsikter, t ex Jarl Hjalmarson på 1950-talet och Sven Wedén på 1960-talet, möttes av hårda personangrepp.

Men när Bildt i ljuset av ubåtskränkningarna utmanade S-regeringen om dess undfallenhet gentemot Moskva, och då inte minst rörande hotbilden från den sovjetiska militären, lyckades man inte trots Palmes brännmärkningar att desavouera den unge riksdagsledamoten. Där och då förlorade socialdemokraterna problemformuleringsprivilegiet i fråga om Sovjetunionen.

1986 efterträdde Bildt Ulf Adelsohn som partiledare för Moderaterna och blev efter riksdagsvalet 1991 Sveriges statsminister. Maktskiftet kom i en omvälvande tid när Sovjetväldet föll samman och ett nytt Europa formades. Sverige stod inför långa och komplexa förhandlingar för att bli EU-medlem. 

Efter Sovjetunionens fall 1991 spelade han en viktig roll för att understödja de baltiska republikerna efter att de hade återvunnit sin självständighet. Sverige – och Bildt personligen – spelade en viktig roll för att lösa upp de återstående knutarna. Inte minst handlade det om avvecklingen av rysk militär närvaro. Samtidigt ansträngde han sig för att etablera relationer med det nya styret i Ryssland. 

EU-inträdet åt också upp stora delar av hans schema. Här var hans omfattande kontaktnät en stor tillgång. Under sina år i den internationella politiken hade han lärt känna de flesta ledande företrädarna i andra länder, t ex var förbundskanslern Helmut Kohl lite av en mentor för honom, vilket underlättade de svåra förhandlingarna.

Efter statsministerperiodens slut 1994 dröjde det tolv år tills dess han gjorde comeback i en svensk regering. Då var det som utrikesminister i den av Fredrik Reinfeldt ledda Alliansregeringen. Valet av Bildt som landets främste diplomat var enhälligt bland de borgerliga partiledarna. 

När Bildt tillträdde som departementschef i Arvfurstens palats 2006 var det i en period som fortfarande kännetecknades av framtidstro, stabilitet och multilateralism i världen. För den nya regeringen var det framför allt fokus på närområdet, Europa och den transatlantiska länken. 

Tillsammans med de norska och finska utrikesministrarna var Bildt med att driva på för nya tag för att fördjupa och vidareutveckla det nordiska utrikes– och försvarspolitiska samarbetet. De ansträngningarna utmynnade bl a i den nordiska solidaritetsdeklarationen 2011. 

I fråga om EU-samarbetet lanserade Sverige tillsammans med Polen det s k Östliga partnerskapet 2009 som syftade till att underlätta för politisk och ekonomisk integration med Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Belarus. Dessa eftersträvade antingen ett EU-medlemskap eller ett närmare samarbete med Bryssel. 

En illustration på hur djupt samarbetet mellan Stockholm och Washington blev under Alliansens tid vid makten är att tre amerikanska utrikesministrar och en amerikansk president besökte Sverige. Den förstärkta transatlantiska länken har senare regeringen Löfven kunnat bygga vidare på, inte minst i försvarspolitiken.

Det här är några viktiga exempel på Bildts betydelse. Sedan ska det förstås tilläggas att utrikespolitik är en lagsport, men lika självklart är det att stats- och utrikesministern har särskilt betydelsefulla positioner när det kommer till att påverka både utformningen och implementeringen.

Carl Bildt har alltså en lång gärning bakom sig. Han är nog den förste att erkänna att alla ambitioner och förhoppningar under dessa år inte har infriats. Ingen utrikespolitiker kan göra anspråk på perfektion. Men blickar man bakåt på balansräkningen för svensk utrikespolitik under hans år vid rodret går det att konstatera att den är positiv. 

Länk till artikeln.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.