Farväl till INF-avtalet

För någon vecka sedan sade Washington upp INF-avtalet som har reglerat utvecklingen och utplaceringen av kort- och medeldistansrobotar mellan USA och Ryssland sedan slutet av 1980-talet.

Det har varit en process som har pågått ett tag. Vad som föranledde det amerikanska beslutet är att Ryssland har utvecklat robotar som bryter mot bestämmelserna i INF-avtalet. Sedan finns det också ett missnöje i Vita Huset med att Kina inte är en part till avtalet. [1] [2]

INF-avtalet förhandlades fram under kalla kriget mellan USA:s president Ronald Reagan och Sovjetunionens generalsekreterare Michail Gorbatjov. Det föregicks av flera års spänningar som uppstod efter att Sovjetunionen hade börjat placera ut SS-20 medeldistansrobotar.

Syftet var att splittra de USA-leda allianserna genom att ställa Europa och Japan inför ett hot som inte direkt påverkade amerikanska fastlandet – robotarna nåde inte dit. Dilemmat amerikanska beslutsfattare ställdes inför var om man var redo att eskalera eller inte.

För cirka två år sedan hade jag möjlighet att fråga USA: fd utrikesminister George Shultz om den här episoden i kalla kriget. Han redogjorde för det diplomatiska arbetet för att hantera krisen. Lösningen från USA och Nato blev den s k tvåspåriga strategin. [3]

Å ena sidan erbjöds ett förbud medeldistansrobotar och å andra sidan hotade man med att placera ut egna sådana. När det första spåret inte leda till något påbörjade man utplaceringen av Pershing II i bl a Storbritannien, Italien, och Västtyskland.

Det var en påfrestande period för Nato-alliansen. Det fanns en utbredd proteströrelse, understödd av KGB, som motsatte sig Pershing II. Men man höll samman tack vare ledarskap från bla Reagan, Margaret Thatcher och Helmut Kohl, och man fullföljde utplaceringen.

Det var en märkbar styrkeuppvisning av Nato vilket överrumplade det sovjetiska ledarskapet och skapade utrymmet för nya förhandlingar. Det kom att dröja ytterligare ett par år men slutligen kom Reagan och Gorbatjov att underteckna INF-avtalet i Vita Huset 1987.

Om uppkomsten av INF-avtalet visade på ett säkerhetspolitiskt töväder markerar dess undergång att säkerhetspolitiska orosmoln hopar sig över världen. Det ska inte heller ses som en isolerade händelse – det är bara det senaste internationella avtalet att upphävas.

En central pelare i den säkerhetspolitiska arkitektur som byggts upp i Europa under kalla kriget och efteråt är företroendeskapande mekanismer och regleringar på antal/typer av olika vapensystem och förband. Det har varit något av en innovation i internationell diplomati.

Ett tidigt exempel på ett sådan mekanism var det s k Open Skies initiativet som föreslogs av USA:s president Dwight Eisenhower på 1950-talet. Det dröjde dock till George H.W. Bush administration cirka fyra decennier senare innan den idén blev till verklighet.

Open Skies-avtalet syftar till att tillåta utländska makter att genomföra observationer över en stats territorium med flyg för att öka transparens kring militära enheter och aktiviteter. Även Sverige är en part av Open Skies-avtalet.

Medan det fortfarande existerar har mycket av de andra avtalen som undertecknats de senaste decennierna antingen upphävts eller är i riskzon för att inte förnyas eller upphävas. Just nu finns det en stor risk att det s k Nya Start-avtalet mellan USA och Ryssland löper ut 2021.

Sådana avtal innefattar inte bara begränsningar på antalet stridsspetar och deras utplacering, utan även olika meknaismer för förtroendeskapande, såsom inspektioner. Utan dessa minskar förtroende för att istället öka misstroende mellan kärnvapenstaterna.

Förra året vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen frågade jag Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg huruvida vi borde försöka reparera de skadar som har gjorts mot den säkerhetspolitiska arkitekturen i Europa eller om vi borde bygga något nytt. Hans svar var att vi borde försöka säkerställa det vi har – fast det blir allt svårare.

Som jag redogjorde för i en artikel i Svenska Dagbladet förra året, vilket var ett referat från ett seminarium hos Utrikespolitiska institutet, förlitar sig Kreml alltmer på sin kärnvapenarsenal för att kompensera för obalanserna i konventionella styrkor mellan Ryssland och Nato. [4]

I och med ökade spänningar och försämrade mekanismer för inspektioner och förtroendebyggande går det att konstatera att de nukleära farorna ökar i världen. Och om vi har historien som vägvisare är det svårt att få till nya avtal i tider av ökade konkurrens.

Fast samtidigt har vi inte mycket till val. Vi har precis ägnat fyra år till att minnas erfarenheterna från första världskriget, och en lärdom därifrån är faran för att vänja sig vid att varje internationell kris löser sig till slut. Det är ett högriskspel vi inte har råd med.

Källor:

[1] https://www.bbc.com/news/world-europe-49207281

[2] https://www.nytimes.com/2019/08/01/world/asia/inf-missile-treaty.html

[3]  https://www.youtube.com/watch?v=Is3pDQR1c2A

[4] https://www.svd.se/hur-overlever-vi-ett-nytt-kallt-krig

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.