Medan vi i Sverige förbereder oss för att fira midsommar är spänningen i Gulfen påtaglig.

Inatt kunde New York Times rapportera att USA:s president Donald Trump beordrat ett antal attacker mot mål på det iranska fastlandet som vedergällning efter att det revolutionära gardet skjutit ner en obemannad amerikansk flygfarkorst. 

Enligt artikeln ska flera tunga namn i Trumps kabinett ha förordrat ett militärt svar till nedskjutningen. Föga förvånande är säkerhetsrådgivaren John Bolton bland dem, men även utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. 

Allt det här sker i ljuset av flera månaders stigande spänningar, där USA med sina partnerländer har ökat trycket mot den iranska regimen samtidigt som Teheran bl a anklagas för att ha genomfört sabotageoperationer mot oljefartyg i Hormuzsundet, en av den globala energimarknadens artärer.

De spänningarna är i sin tur frukten av Trump administrationens beslut från förra året att dra sig ur det kärnenergiavtal, JCPOA, som förhandlades fram av Obama administrationen för fyra år sedan med målet att kringskära Irans möjligheter att utveckla en kärnvapenförmåga. 

Sällan har begreppet krigets dimma känts mer lämpligt än nu. Vi befinner oss i ett förvirrat och oklart händelseförlopp med motstridiga uppgifter. Att det är Trump som verkar agera bromsklossen i administrationen inger knappast förtroende. 

Troligtvis har Trump försökt återupprepa sin strategi han använde gentemot Nordkorea 2017-2018, det vill säga att öka spänningarna dramatiskt för att sedan åstadkomma något stort symboliskt genombrott. I det fallet var det toppmötet med Kim Jong-un i Singapore förra året. 

Dock är skillnaderna mellan Iran och Nordkorea stora. Till att börja med fanns det ju redan ett avtal på plats med ambitionen att stoppa Iran från att utveckla en kärnvapenförmåga. Att upphäva det för att sedan försöka åstadkomma en nytt är verkligen våghalsigt. 

Därutöver fanns det andra krafter kring Trump som hela tiden försökte agera återhållsamt när krigsretoriken var som värst, inte minst dåvarande försvarsminister James Mattis. Nu är det tvärtom då många i Trumps innersta krets vill ha en aggressiv hållning gentemot den iranska regimen. 

En av de insikter som fick Trump att segra såväl i det republikanska primärvalet som i valet mot Hillary Clinton var att det finns en utbredd misstänksamhet och utmattning hos det amerikanska folket för ytterligare konflikter i Mellanöstern, inte minst i de mer glesbefolkade staterna vars söner och döttrar har burit stora kostnader under krigen i Irak och Afghanistan. 

Som jag och Catarina Kärkkäinen skrev i Smedjan förra veckan handlar ”Trumpdoktrinen” bland annat om att fokusera USA:s energi på stormaktskonkurrens med framför allt Kina. Under de senaste åren har Pentagon i det tysta flyttat militära resurser från Mellanöstern till Asien och Europa. En sammandrabbning mellan USA och Iran skulle vara en oerhörd distraktion från dessa ansträngningar. 

Som en av de främsta kommentarerna om Trumps utrikespolitik, Tom Wright från tankesmedjan Brookings Institution, skrev på twitter alldeles nyss kan idag bli en av de mest betydelsefulla dagarna i administrationens tvååriga historia beroende på vad som sker nu. 

Trump slits mellan motstridiga intressen och impulser och måste göra ett val. Samtidigt får vi får inte heller glömma beslutsfattarna i Gulfområdet eller för den delen oberäkneliga saker som kan inträffa bortom någon enskild människas kontroll. Den här midsommarhelgen kan bli lång.