Månad: juni 2019

Trump och Kim 3.0

Idag träffades Donald Trump och Kim Jong-un vid den s k Demilitariserade Zonen mellan Sydkorea och Nordkorea. Det var enligt båda parterna oplanerat – utfallet av ett av Trumps tweet kort innan han lämnade G20-mötet i Osaka, Japan, för att besöka Sydkorea.

Mötet mellan Trump och Kim var onekligen historisk. Det var första gången en sittande amerikansk president har satt en fot i Nordkorea. Dock har två före detta presidenter, Jimmy Carter och Bill Clinton, varit i Nordkorea efter de lämnat Vita Huset.

Symbolism spelar roll i diplomati och politik. Titta bara på bilderna när Willy Brandt faller ner på sina knän inför minnesmärket för upproret i det judiska gettot i Warszawa eller när François Mitterrand och Helmut Kohl höll händer vid Verdun.

Men man ska inte heller förväxla symbolism med substans. Faktum är att sedan mötet mellan Trump och Kim förra året, vilket producerade Singapore deklarationen, har så gått som ingenting hänt i nedrustningsfrågan. Mötet i Hanoi tidigare i år var ett misslyckande.

Möjligen kan ett sådant här spontant möte underlätta för fortsatt diplomati, men i de flestas ögon – inte minst hos nordkoreanerna själva – ses det här nog främst som ännu ett erkännande från USA att Pyongyang numera är en kärnvapenmakt.

Genom att träffa den amerikanske presidenten tre gånger på ett år har Kim getts en internationell legitimitet som hans fader enbart kunde drömma om. Att Trump bjöd in honom till Washington DC och Vita Huset förstärker det.

Spänningarna i Gulfen


Medan vi i Sverige förbereder oss för att fira midsommar är spänningen i Gulfen påtaglig.

Inatt kunde New York Times rapportera att USA:s president Donald Trump beordrat ett antal attacker mot mål på det iranska fastlandet som vedergällning efter att det revolutionära gardet skjutit ner en obemannad amerikansk flygfarkorst. 

Enligt artikeln ska flera tunga namn i Trumps kabinett ha förordrat ett militärt svar till nedskjutningen. Föga förvånande är säkerhetsrådgivaren John Bolton bland dem, men även utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. 

Allt det här sker i ljuset av flera månaders stigande spänningar, där USA med sina partnerländer har ökat trycket mot den iranska regimen samtidigt som Teheran bl a anklagas för att ha genomfört sabotageoperationer mot oljefartyg i Hormuzsundet, en av den globala energimarknadens artärer.

De spänningarna är i sin tur frukten av Trump administrationens beslut från förra året att dra sig ur det kärnenergiavtal, JCPOA, som förhandlades fram av Obama administrationen för fyra år sedan med målet att kringskära Irans möjligheter att utveckla en kärnvapenförmåga. 

Sällan har begreppet krigets dimma känts mer lämpligt än nu. Vi befinner oss i ett förvirrat och oklart händelseförlopp med motstridiga uppgifter. Att det är Trump som verkar agera bromsklossen i administrationen inger knappast förtroende. 

Troligtvis har Trump försökt återupprepa sin strategi han använde gentemot Nordkorea 2017-2018, det vill säga att öka spänningarna dramatiskt för att sedan åstadkomma något stort symboliskt genombrott. I det fallet var det toppmötet med Kim Jong-un i Singapore förra året. 

Dock är skillnaderna mellan Iran och Nordkorea stora. Till att börja med fanns det ju redan ett avtal på plats med ambitionen att stoppa Iran från att utveckla en kärnvapenförmåga. Att upphäva det för att sedan försöka åstadkomma en nytt är verkligen våghalsigt. 

Därutöver fanns det andra krafter kring Trump som hela tiden försökte agera återhållsamt när krigsretoriken var som värst, inte minst dåvarande försvarsminister James Mattis. Nu är det tvärtom då många i Trumps innersta krets vill ha en aggressiv hållning gentemot den iranska regimen. 

En av de insikter som fick Trump att segra såväl i det republikanska primärvalet som i valet mot Hillary Clinton var att det finns en utbredd misstänksamhet och utmattning hos det amerikanska folket för ytterligare konflikter i Mellanöstern, inte minst i de mer glesbefolkade staterna vars söner och döttrar har burit stora kostnader under krigen i Irak och Afghanistan. 

Som jag och Catarina Kärkkäinen skrev i Smedjan förra veckan handlar ”Trumpdoktrinen” bland annat om att fokusera USA:s energi på stormaktskonkurrens med framför allt Kina. Under de senaste åren har Pentagon i det tysta flyttat militära resurser från Mellanöstern till Asien och Europa. En sammandrabbning mellan USA och Iran skulle vara en oerhörd distraktion från dessa ansträngningar. 

Som en av de främsta kommentarerna om Trumps utrikespolitik, Tom Wright från tankesmedjan Brookings Institution, skrev på twitter alldeles nyss kan idag bli en av de mest betydelsefulla dagarna i administrationens tvååriga historia beroende på vad som sker nu. 

Trump slits mellan motstridiga intressen och impulser och måste göra ett val. Samtidigt får vi får inte heller glömma beslutsfattarna i Gulfområdet eller för den delen oberäkneliga saker som kan inträffa bortom någon enskild människas kontroll. Den här midsommarhelgen kan bli lång.

Utrikespolitiskt linjetal av Pete Buttigieg

Den demokratiske presidentkandidaten Pete Buttigieg leverade ikväll ett utrikespolitisk linjetal vid Indiana University.

Mitt huvudsakliga intryck är att det var ett genomtänkt och sofistikerat anförande. Sådana här tillfällen handlar inte om att i detalj utmåla ett handlingsprogram, utan snarare att artikulera ett antal styrande principer för ens administration. 

Om man skulle dela upp det demokratiska partiet i idealister och realister tillhör Buttigieg den senare kategorin. Han har en rad intressanta meriter, bl a som krigsveteran i Afghanistan och som borgmästare i en mindre stad. Han påminner mig mycket om Barack Obama i både sinnelag och syn på världen.

Ett par korta iakttagelser från hans tal: 

(1) Han ägnade mycket tid åt att utmåla auktoritära politiska system som ett hot mot amerikanska intressen. Här har han onekligen blivit påverkad av senatorerna Elizabeth Warren och Bernie Sanders som i sina utrikespolitiska program har gjort liknande formuleringar. Det fanns även ett stort fokus på klimatförändringar ur ett säkerhetspolitisk perspektiv.

(2) Han underströk vikten av internationella allianser och institutioner för att främja amerikanska intressen. Särskilt noterbart ur vårt perspektiv pratade han, dock bara vagt, om att bygga en säkerhetsarkitektur i Europa som säkerställer stabilitet och demokrati i kontinentens östra delar.

(3) Likt Obama artikulerade han en återhållsam doktrin om var och när amerikanska soldater kan skickas ut i krig. Han skiljer sig däremot från motståndare som Warren och Sanders i att han ändå verkade mindre kategorisk i att utesluta användningen av USA:s väpnade styrkor.

(4) Han sade sig vilja behålla en mindre amerikansk styrka i Afghanistan för att motverka möjligheten att det återigen används som en språngbräda för attacker mot det amerikanska fastlandet. Det är intressant för Warren har annars fått stort genomslag för sin linje att USA helt ska avveckla sin närvaro i landet. 

(5) Han indikerade ett intresse i att omprioritera i den amerikanska försvarsbudgeten. Han ställde satsningar på cyberförmågor och artificiell intelligens mot större klassiska plattformar som hangarfartyg och strategiska ubåtar. Vore intressant att se hur det omsätts i praktiken.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén