Månad: maj 2019 Sida 1 av 2

Tankar om Fredrik Reinfeldt

Det var på Scandic Victoria Hotel i Kista, våren 2014. Moderata ungdomsförbundet arrangerade en utbildning för unga toppkandidater i kommun, landsting och riksdag. Den förste talaren var ingen annan än partiordförande och statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag tog en plats längst fram tillsammans med ett par andra och väntade på att anförandet skulle börja. 

Fredrik öppnade med att tala om det generella politiska läget, den insats vi skulle behöva göra för att vinna den stundande valrörelsen och behovet av unga i politiken. När han var klar och öppnade upp för frågor var det ingen som räckte upp handen. Jag tittade bakåt och såg ingen röra på sig. 

Till slut kastade jag min hand upp i luften. ’’Här har vi en modig kille!’’, utropade Fredrik. När jag fick mikrofonen så famlade jag först lite med orden. ’’Ja, vi är ju här för att vi ska lära oss att bedriva en personvalskampanj….’’, sa jag medan mina ögon pendlade mellan Fredrik och moderatorn. ’’Jag har läst att du själv bedrev en personvalskampanj… i början av 1900-talet.’’ 

Helt plötsligt börjar alla att skratta, inklusive Fredrik. Jag menade ju såklart att säga i början av 1990-talet, men hade sagt fel och uppfattade inte det själv. Men den felsägningen hade den positiva effekten att det lättade upp lite på stämningen. ’’Ja, jag får väl vara glad att du inte sa att jag var äldre’’, skojade Fredrik och började sedan berätta om när han var en ung kandidat. Därefter var det många som hade intressanta, kloka frågor, och vi hade ett riktigt trevligt utbyte. 

Det har skrivits en del under veckan om relationen mellan vår före detta partiordförande och partisympatisörer. Alla är fria att ha sina egna uppfattningar och jag har full respekt för det. För egen del ser jag fortfarande upp till Fredrik Reinfeldt som politiker, statsman och människa. Det sättet som han betonade ansvarstagande, att se människor framför system, och respekten för att meningsfull förändring tar tid att åstadkomma. Listan kan göras längre!

Att få grepp om ett politiskt eftermäle som innefattar nästan ett decennium i Rosenbad är en svår sak. Det finns beslut som han var med att fatta som jag inte håller med om. Att förvänta sig att en politiker, hur skicklig denne än må vara, ska agera felfritt är att efterfråga det omöjliga. Till syvende och sist är vi alla människor, med våra styrkor och brister. 

Men de invändningar och kritik jag har i vissa betydelsefulla frågor raderar inte ut allt det goda som gjordes. Framför allt påverkar det inte den inspiration som han gett mig och tusentals andra som har engagerat oss politiskt. Jag är stolt att jag var med att få honom och hans regering omvald och jag är stolt att han var min statsminister!

Hur man twittrar med Barack Obama

För fyra år sedan twittrade jag med Barack Obama om klimatförändringar. Det var kulmen på vad som av en ren slump hade blivit lite av min grej – att ställa frågor till världsledare på sociala medier. 

Som Linköpingsbo är det inte helt enkelt att vara engagerad i utrikes- och säkerhetspolitik. Det mesta av den verksamheten är koncentrerad i Stockholm, t ex seminarier, konferenser, möten. 

En dag råkade jag se på twitter att Storbritanniens dåvarande utrikesminister William Hague skulle ha en frågestund, och jag skickade in ett par frågor. Till min stor förvåning fick jag ett svar. 

Efter det började jag systematiserat följa efter potentiella frågestunder, bl a genom att använda google alerts och periodvis söka på begrepp som ’’Q&A’’ på twitter. 

Våren 2015 skaffade Vita Huset ett eget twitterkonto till presidenten. Obama twittrade från @POTUS, ’’Hello, Twitter! It’s Barack. Really! Six years in, they’re finally giving me my own account.’’

Någon vecka senare, när jag lite slentrianmässigt gick in på twitter, såg jag helt plötsligt att han ett par minuter tidigare hade twittrat, ’’Just got a hurricane preparedness briefing in Miami. Acting on climate change is critical. Got climate Qs? I’ll answer at 1pm ET. #AskPOTUS’’

Det tog ett ögonblick att bearbeta tweetet, men efter det var jag fast besluten att jag skulle få ett svar. 

Genom mina år att twittra med världsledare hade jag utvecklat ett par teorier för hur man bäst för ett svar. Det kan lite lite cyniskt, men olika medium kräver olika tekniker.

För att få ett svar från Obama använde jag tre vägledande principer:

  1. Håll dig till ämnet. 

När någon väljer att hålla en frågestund på sociala medier och särskilt utannonserar ett särskilt ämne, då gör man bäst i att hålla sig till det. De bestämmer vilka frågor de svarar på, och är det något som är off-topic från vad de vill uppmärksamma är chansen mindre att man får ett svar.

Jag såg fler stycken som t ex frågade om Edward Snowden, den amerikanska ekonomin, osv. 

2. Skicka in många frågor. 

När det är USA:s president som anordnar en frågestund på twitter, då kommer det vara mycket aktivitet. Jag minns hur en amerikansk journalist la upp en video på all aktivitet under hashtagen AskPotus. Det var tusentals tweets i minuten! 

För att maximera chanserna att de som väljer ut frågorna ser en, är det därför bäst att skicka in så många frågor som möjligt. Sammanlagt tror jag att under en period på en halvtimme lyckades jag formulera och skicka in etthundra frågor. Såklart var ett par väldigt lika varandra. 

3. Var respektfull.

Jag vet inte om det här spelar någon roll i att få ett svar, men för mig är det viktigt att vara respektfull till den jag ställer en fråga till, oavsett om det är online eller i person. Därför tilltalade jag Obama i alla mina tweets som ’’Mr. POTUS’’. Av alla som fick svar av honom var jag den enda som gjorde det. 

***

Jag kunde inte så mycket om klimatförändringar, men jag skickade in varje fråga jag kunde komma på. Dessutom gick jag tillbaka till hans senaste State of the Union anförande, där jag visste att han hade nämnt klimatförändring.

Plötsligt fick jag en notifkation att ett officiellt Vita Huset konto, @WHLive, hade gillat ett av mina tweets. Sedan ett till, och ett till. När jag tittade närmare på kontot hade det bara gillat tweets med frågor till presidenten och alla var intressanta.

Det slog mig att det måste vara så det väljer ut frågorna. De följde flödet och såg de en fråga de tyckte om så gillade de den. Sammanlagt blev det 10-15 tweets, varav tre var mina. Sedan fick presidenten välja någon av de frågorna att svara.

När frågestunden började var det ett par minuters intervaller mellan varje svar. Till slut kom notifikationen att Vita Huset hade retweetat ett av mina tweets. När jag gick dit för att kolla så kom plötsligt en ny notifikation. ’’President Obama mentioned you.’’ 

Frågan han hade svarat på löd: 

’’Mr @POTUS, in the state of the union speech you said that climate change is a national security issue. Can you explain why it is? #AskPOTUS’’

Hans svar:

’’.@ZCarlander more severe weather events lead to displacement, scarcity, stressed populations; all increase likelihood of global conflict.’’

Sedan svarade han på ett till tweet.

Min fråga:

’’Mr @POTUS, do you believe that big polluters like China and Brazil are doing enough on fighting climate change? #AskPOTUS’’

Hans svar:

’’.@ZCarlander agreement with China big and will be working w Brazil to develop their plans. We will all need to do more with US leading’’

Nye Atenaren: Officersbristen

En av de främsta problemen i försvarspolitiken är att komma till bukt med den kroniska officersbristen i Försvarsmakten. Utfästelser om satsningar på nya förband och materiel blir i praktiken inte mer än tomma ord så länge officersbristen kvarstår.

Det är officerarna inom armén, marinen och flygvapnet som utgör ledarskapsgrunden inom Försvarsmakten. Deras uppgifter är att ansvara för och utveckla verksamheten, att utbilda och leda soldater och sjömän.

Idag finns det omkring 7500 officerare i Försvarsmakten. Av dessa uppskattas det att ungefär en tredjedel kommer att gå i pension fram till år 2025. Det här samtidigt som försvaret befinner sig i en expansionistisk fas då fler förband ska utbildas, utrustas och övas.

Om inte det var ett tillräckligt stort problem överväger många officerera – vilka har potentiellt flera år kvar i militärtjänsten – att lämna yrket. I en enkät utförd av Officersförbundet svarade hela 56 procent av officerarna att de har övervägt att lämna Försvarsmakten det senaste året.

Den främsta anledningen bakom den häpnadsväckande statistiken är de dåliga lönevillkoren. Ingångslönen för en nyexaminerad fänrik, den lägsta graden för en yrkesofficer i armén, är cirka 23 000 kronor. Däröver är löneutvecklingen dålig.

Hos försvarspolitikerna är fokus ofta på att utbilda fler och fler i den stora soldatfabriken. Men risken är att görs inget för att adressera den stora officersbristen kommer inga mål om att utöka utbildningstakten eller höja försvarets operativa förmågor kunna verkställas.

Det finns en rad saker som borde göras för att hantera det akuta läget, dels mer omedelbara åtgärder, dels sådant med ett mer långsiktigt perspektiv. Det kortsiktiga är t ex att se över om dagens officerare används optimalt eller om det går att anställa civila för att lösa visa mer byråkratiska uppgifter.

På längre sikt är bättre lönevillkor ett måste för att värna en robust officerskår. Dagens löner är orimliga sett till officerarens utbildning, ledarskapsförmågor och ansvar. Formellt sett är det en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare, men politiken har givetvis en roll i detta, inte minst eftersom det är riksdagen som sätter ramarna för försvarsekonomin.

Nya avancerade vapensystem i all ära är det Försvarsmaktens personal som utgör den så kallade bottenplattan i försvarsorganisationen. För den som säger sig värna försvaret av Sverige är bättre villkor för officerskåren ett måste att lösa.

Liberal Debatt: Säkerhetspolitiken är borgerlighetens sista bastion

Text: Zebulon Carlander

Ett av de stora frågetecken som har uppstått efter Alliansens nationella sammanbrott i och med Januariavtalet är framtiden för borgerlig säkerhetspolitik. Säkerhets- och försvarsfrågorna hamnar ofta långt ner på listan när väljarnas viktigaste frågor ska rangeras, men Sveriges och alla dess invånares trygghet blir inte mindre viktig för det. 
När det kommer till säkerhetspolitiken inom borgerligheten har den föregående mandatperiodens positionsförändringar underskattats. Efter den ryska aggressionen mot Ukraina skedde det stora omprövningar, inte minst rörande frågan om ett svenskt Natomedlemskap. 

I sitt installationstal som partiledare för Moderaterna i början av 2015 flaggade Anna Kinberg Batra för en mer aktivistisk linje om Nato. Under företrädaren Fredrik Reinfeldts tid hade frågan om ett närmande till Nato varit något av en icke-fråga, men nu lyftes det fram som en hörnpelare i Moderaternas säkerhetspolitiska plattform. Samma år bytte både Centerpartiet och Kristdemokraterna fot i frågan.

Det innebär att den enskilt största säkerhetspolitiska linjen i riksdagen är den som förordar ett svenskt medlemskap i Nato. Det finns ingen enhetlig Nej-linje. Socialdemokraterna och Miljöpartiet är emot ett medlemskap men vill se en fortsatt fördjupning av det transatlantiska försvarssamarbetet. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet driver en dubbel Nej-linje. De är emot ett Natomedlemskap och är emot dagens fördjupade samarbete med såväl Nato som USA. 

Vidare förordar alla borgerliga partier ett högre försvarsanslag – betydligt högre än vad Socialdemokraterna eller Miljöpartiet egentligen vill ha. Det är ingen hemlighet att försvarsminister Peter Hultqvist (S) har byggt sin expansiva försvarspolitik på stödet som finns hos de borgerliga partierna – inte i Statsrådsberedningen eller på Finansdepartementet.

Att Liberalerna i april 2015 och Kristdemokraterna i augusti 2017 bestämde sig för att hoppa av de blocköverskridande försvarsförhandlingarna  – i vilken fokus har varit på att höja kvaliteten på och beredskapen hos krigsförbanden – har inte haft någon större påverkan på den borgerliga gemenskapen i säkerhetspolitiken.  Även om det hade varit bättre för partierna att hålla ihop – antingen i eller utanför gruppen. 

Tittar man på Januariavtalet finns det formellt sett inga hinder för en fortsatt borgerlig gemenskap i säkerhetspolitiken. Formuleringarna om försvars- och säkerhetspolitiken är ytterst kortfattade och vaga. Januariavtalet konsekvenser för den borgerliga säkerhetspolitiken står snarare att finna i dess större politiska och sociala implikationer, framför allt i den misstro som har uppstått mellan partierna. 

Förtroendet mellan å ena sidan Moderaterna och Kristdemokraterna och å andra sidan Centerpartiet och Liberalerna har brustit. De olika sidornas bevekelsegrunder för sina beslut i regeringsfrågan är väl kända och behöver inte återges för pålästa läsare. Det räcker med att konstatera att Alliansen som enhetligt block i riksdagen inte längre existerar. Centerpartiet och Liberalerna agerar i praktiken stödpartier till den rödgröna regeringen, medan Moderaterna och Kristdemokraterna förblir i opposition. 

Problematiken för säkerhetspolitiken är tvåfaldig. Till att börja med är det svårt att se hur samtliga fyra partier skulle kunna agera gemensamt för att avsätta eller på något annat sätt allvarligt utmana den sittande regeringens ställning i en säkerhetspolitisk fråga. Det scenariot testades till och med skarpt förra mandatperioden, i fallet med Transportstyrelsen. I sista minuten valde Centerpartiet och Liberalerna att inte gå hela vägen med att rikta misstroende mot försvarsminister Peter Hultqvist. 

Dessutom har det blivit tydligt att de personliga relationerna mellan partiernas företrädare har skadats, något som oundvikligen kommer att spilla över till de sakpolitiska diskussionerna. Detta var något som vi tidigt förutsåg i Fria Moderata Studentförbundet, vilket var anledningen till att vi hösten 2018 lanserade ett borgerligt säkerhetspolitiskt nätverk med ambitionen att föra samman engagerade krafter från de borgerliga partiernas ungdoms- och studentförbund. Den borgerliga idégemenskapen gällande utrikes- och säkerhetspolitiken måste aktivt vårdas. 

Den idégemenskapen tar sin utgångspunkt i en insikt om att våra intressen och värderingar bäst upprätthålls i samverkan med andra. Det handlar om det nordiska perspektivet, där vi har samarbetsorgan som Nordefco, vilket lanserades under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. På europeisk nivå handlar det givetvis om EU, vars säkerhetspolitiska betydelse oftast underskattas i Sverige. Slutligen finns den transatlantiska länken som förblir kärnan i vårt regionala försvarssystem. Om vi inte utnyttjar den pluralitet som finns i riksdagen i dessa frågor kommer andra åsikter att få mer utrymme, exempelvis SD:s samarbetsfientliga politik.

För att vårda den idégemenskapen kommer en viss kompartmentalisering vara nödvändig, det vill säga att försöka separera säkerhetspolitiken från den större inrikespolitiska bilden. Medan en gemensam handlingsplan är utesluten går det fortfarande att verka för de gemensamma målen, som ett svenskt Natomedlemskap och ett starkare försvar. Framför allt måste förtroliga relationer upprätthållas mellan de utrikes- och försvarspolitiska talespersonerna inom Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna. Skulle den starka borgerliga enigheten i säkerhetspolitiken gå förlorad, vore det en stor förlust för Sverige.

Zebulon Carlander är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare på Fria Moderata Studentförbundet. 

Bokrelease ”Från ett kallt krig till ett annat”

Var under eftermiddagen på en spännande release av den före detta ambassadören till Moskva Tomas Bertelmans nya bok som heter ”Från ett kallt krig till ett annat” vilket dels innehåller nya analyser om Ryssland, dels analyser han skrev under sin långa karriär som diplomat. 

I sitt öppningsanförande anmärkte Bertelman att medan Ryssland delar mycket med västvärlden såsom historia och kultur skiljer sig dess politiska system väsentligen från vårat. I den ryska historien finns det ett slags cykliskt mönster där perioder av modernisering utlöser en motreaktion.

Senast det här inträffades kan möjligen sägas vara under president Dmitrij Medvedev (2008-2012). Ryssland skakades av den finansiella och ekonomiska krisen 2009 och det fanns resonemang om det kanske äntligen var dags för landet att bryta sitt energiberoende, men utfallet blev tyvärr annorlunda. 

Den så kallade vertikalen, det system som har byggts upp under Vladimir Putins två decennier vid makten, har nedmonterat alla institutioner. Nu är Putins väljarstöd i Ryssland nere på nivåer som inte har setts sedan före annekteringen av Krimhalvön från Ukraina. 

Idag har det ryska folket, enligt Bertelman, tröttnat på de utländska äventyren. Efter fem år med sjunkande reallöner är missnöjet utbrett. Det finns många lokala protester som trots en begränsad geografisk utspridning får stor uppmärksamhet nationellt tack vare sociala medier. 

Att handskas med det här växande missnöjet är ett stort problem för Kreml. Den så kallade patriotiska mobiliseringen som skedde efter aggressionen mot Ukraina har nått vägs ände. Nu är frågan hur man ska hantera de olika opinionerna inför transit 2024, vilket är då Putins fjärde mandatperiod som president upphör och han förväntas få en efterträdare. Bertelman tror att det kommer dröja tills Ryssland återigen har bra relationer med västvärlden. 

Sedan kom tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt med ett par inlägg. Han poängterade att Ryssland framför allt har två större problem framför sig. Det första är att genomföra smärtsamma men grundläggande reformer för ekonomin och det politiska systemet.

Det andra är att man måste komma till bukt med oförmågan att få vänner bland sina grannländer. Ingen stat kan ha en grundläggande säkerhet om den inte har bra relationer med sina grannar. För Sverige tog det tills mitten av 1800-talet innan man åstadkom en solid, fast relation med Danmark. För Tyskland, som har flest grannländer i hela Europa, tog det som bekant ännu längre. 

Bildt underströk att ett långsiktigt mål med vår samlade Rysslandpolitik borde vara att försöka förmå Kreml att acceptera sina grannar som självständiga stater. Om man skulle göra det bortfaller mycket av dagens problem. Men det kan dröja ett tag. Se bara hur man hanterade den nye ukrainske presidenten. 

Efter det här mycket intressanta seminariet ser jag nu fram emot att läsa Bertelmans gedigna analyser i hans bok. Jag har redan hunnit läsa ett par dussin sidor och det är verkligen intressant. Kan rekommendera andra med ett intresse för utrikes- och säkerhetspolitik att införskaffa den.

Pinsamt av Soraya Post

I SVT:s utfrågning av EP-valskandidater fick Feministiskt initiativs Soraya Post, som har suttit i Europaparlamentet sedan 2014, frågan om säkerhetspolitik och det ryska hotet mot Sverige. Frågeutbytet var följande. [1]

Frågeställaren: Många är oroliga för ett alltmer aggressivt Ryssland. Är du det?

Soraya Post: Nej, inte som det ser ut nu. Ryssland rustar inte upp.

Frågeställaren: Ryssland rustar inte upp?

Soraya Post: Nej. De ökar inte sin försvarsbudget.

Nedanför är från försvarsberedningens slutrapport som publicerades idag. [2]

”Försvarsberedningen understryker att den bedömning som görs i delrapporten Motståndskraft äger fortsatt giltighet, nämligen att Rysslands militära förmåga i absoluta termer fortsatt kommer att öka under hela den kommande tioårsperioden. Detta beror dels på de resurser som redan har investerats i bl.a. materiel och försvarsindustri, dels på att ytterligare ny materiel kommer att tillföras och på den omfattande övningsverksamheten. De kraftigt ökade ryska försvarsutgifterna under 2005–2015 och den kraftigt ökade övningsverksamheten kommer att ge avkastning under de kommande 15 åren.”

[1] SVT Aktuellt 14 maj

[2] Försvarsberedningens slutrapport s 74

Försvarsberedningen spricker

”Inget är mer grundläggande för en stat än att skydda sina medborgare och sina gränser. Rikets säkerhet ska försvaras i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift.”

De orden yttrade statsminister Stefan Löfven till oss åhörare på Folk och Försvars rikskonferens förra året. Jag tvivlar inte för ett ögonblick om hans uppriktighet när han yttrade dem. Men problemet är att – som det ofta är med Löfven – det bara är just det. Ord.

Nyss kom nyheten att försvarsberedningen har spruckit över frågan om försvarsanslaget.
Företrädarna från de borgerliga partierna förtjänar en eloge för att de har hållit samman genom den här processen. Det finns en stark säkerhetspolitisk idé- och sakpolitisk gemenskap mellan oss. Med dagens omvärldsläge är inget mindre än ett stark försvar acceptabelt.

Det är oerhört olyckligt att det här har skett. Ansvaret för det vilar inte på någon annans axlar än statsministerns. Det är kanske det största av de många misslyckandena från Löfven i frågor som rör rikets säkerhet. Till listan finns också Transportstyrelsen, kärnvapenavtalet, debaclet med stödet till Frankrike, bara för att nämna några.

Som Löfven sa i Sälen på rikskonferensen, ”Rikets säkerhet ska försvars i varje läge. Det är regeringens främsta uppgift.” Dessvärre är det alldeles uppenbart att det är en uppgift som är den här regeringen övermäktig.

Musikens makt

Jag tror de flesta kan intyga om musikens förmåga att beröra en djupt i själen, men jag har aldrig sett den makten bättre beskriven än i boken ”Min kamp mot apartheid” av den botswanske aktivisten Michael Dingake.

Följande är ett utdrag från boken. Dingake befinner sig på fängelseön Robben Island och har kort innan nedstående text blivit torterad av sina fångvaktare, vilket fick honom att överväga att ta sitt eget liv.

”När jag den här kvällen låg på mina illaluktande filtar, nedbruten och hungrig sedan tystnaden gått, fick jag lindring genom pianomusik som kom från ett hus i närheten. Jag vet med mig att jag älskar musik, vilken bra musik som helst, utländsk såväl som inhemskt, att jag tyckte om att lyssna, men jag hade aldrig insett musikens förmåga att lindra, dess förmåga att dämpa fysisk smärta och mental stress. Om musiken är livets bröd, så spela!

I fängelsenattens stillhet smög sig de sköna tonerna från musiken utifrån in i min cell och förde med sig förnyad livskänsla. Min håg lyfte och blandade sig med musiken. Hur kunde jag nånsin ha övervägt att ta livet av mig? Livet är inte bara tortyr. Livet innehåller musik, musik som tar sig igenom fängelsemurar och lindrar de inspärrades kval, musik som förjagar missmodet i de förtrycktas hjärta, så det kommer att svälla så att de kan dö upprätt i stället för att leva på sina knän. Musiken genomsyrar människolivet. Den är starkare än ett förvridet samhälle.

Jag ville leva. Av hela mitt hjärta.”

Synpunkter på SD:s EP-valfilm


Har nu tittat på SD:s EP-valfilm. Det är verkligen en sällan skådad insats av historielöshet och ensidighet. Antingen kan man dissekera enskilda sekvenser eller bemöta det centrala narrativet. Jag kommer göra det andra. 

Filmen visar Jimmie Åkesson vandrandes runt ikoniska europeiska siluetter, berättandes hur kontinenten är en mångfacetterad smältdegel med hundratals miljoner människor, dussintals språk och sedvänjor. 

Det är såklart sant. 

Han fortsätter med att beskriva allt det fantastiska som har producerats i Europa och av européer, vilket är resultatet av de olikheter och kreativiteter som finns och de utbyten som sker inom och mellan olika stater. 

Det kan jag också ställa mig bakom. 

Men sedan för han in EU i bilden. Han beskriver det som något påtvingat och främmande. Något som hämmar snarare än möjliggör för det skapande Europa. Hans argument är att EU är ett hot mot kontinenten och allt det som gör den underbar.

Det är här mina invändningar börjar. 

Den historiska och kulturella expose som Åkesson artikulerar är, även om man godtar dess huvuddrag, endast en sida av myntet. Det återger bara en del av den komplexa helheten som är den långa europeiska erfarenheten. 

Sanningen är att EU var påtvingat kontinenten, men inte av någon högre, främmande makt utan av oss själva. EU och dagens säkerhetspolitiska system – till vilket Nato också är en del – är resultatet 1800- och 1900-talens mörka erfarenheter.

Det komplexa statssystemet i Europa, vilket skapade den kreativa spänningen vilket gjorde kontinenten under århundraden till världens ledande centrum för innovationer och idéer, är också strukturellt instabilt. 

Den här strukturella instabiliteten har uppmuntrat till permanenta konflikter på kontinenten. Det maktbalans-tänkande som länge dominerade krävde ett krig då och då för att tillgodose förändrade styrkeförhållanden mellan staterna.

Desto mer omfattande och destruktiva dessa krig blev, desto mer oacceptabel blev den här ordningen. Maktbalansen mötte sitt slutliga öde när Tyskland återförenades under Bismarck, vilket satte systemet i permanent obalans. 

I grund och botten är EU en slags konfliktlösningsmekanism mellan de europeiska staterna. En permanent förhandling och process där man försöker hitta lösningar på gemensamma bekymmer och problem. Det skapar utrymme för de kreativa spänningarna fast inom ramen för ett fredligt system.

EU är inte den enda anledningen till fred på kontinenten – den äran i så fall lika mycket delad med försvarsalliansen Nato. Faktum är att dessa två institutioner är som syskon. De har kompletterat och förstärkt varandra under decennier. 

EU är på intet sätt perfekt. Det har absolut sina excesser och tillkortakommanden, men för att parafrasera Winston Churchill är det kanske det värsta europeiska systemet i historien med undantag för alla andra som har prövats. 

Det fenomenala med EU-systemet är ju att det går att genomföra kursändringar. Det finns solida majoriteter runtom i EU-länder som vill sätta begränsningar på överstatligheten men som vill lösa gemensamma problem på viktiga områden. 

Åkesson säger att det han vill se istället är ett europeiskt samarbete med allt det som är bra med EU, som t ex den mer eller mindre friktionslösa handeln mellan länder, men som är utan allt det dåliga. Visionärt.

Hur han vill skapa det här samarbetet lämnar han utan vidare konkretion. Det är ingen hemlighet – valtaktiska förflyttningar till trots – att han helst skulle se oss lämna EU och ersätta det med ett annat samarbete som byggs upp från grunden. 

Som Carl Bildt poängterade i en debatt med Åkesson i höstas är det enkelt för SD:s likasinnade (de är absolut inte vänner) i Europa som t ex Marine Le Pen i Frankrike att komma överens om att rasera EU, men att bygga något nytt blir svårt.

Att presentera enkla lösningar är definitivt bekvämt, men det är knappast seriös politik. Den svulstiga och grandiosa utopi Åkesson erbjuder är inte realiserbar och den historia han återger är falsk. 

Jag väljer istället de gråa, tråkiga konferensrummen där det under nattmanglingar formuleras imperfekta kompromisser som steg för steg gör tillvaron för den enskilde människan lite bättre, lite trevligare. Det slår allt annat.

Debattartikel i Corren

Snart är det muck. De tusentals ungdomar som förra året ryckte in till militära förband runtom i Sverige förbereder sig nu för sina slutövningar. Ett par månader efter att de har lämnat sina kaserner kommer nästa omgång rekryter.

Återinförandet av värnplikten var odramatisk. Det finns en majoritet för det i riksdagen och det fokliga stödet är starkt. Den militära bedömningen är att värnplikten är en nödvändig komponent för att lösa försvarets personalbrist.

Dessvärre har diskussionen om värnplikten försvunnit efter att det återinfördes. Det går ofta att läsa försvarsminister Peter Hultqvist förklara i medier att vi kommer behöva plikta in fler för att göra militärtjänst, men få kritiska frågor ställs.

Den nya värnplikten är inte som många tycks tro densamma som kalla krigets. Vi har ett annat försvar med andra behov. Det behövs nya resonemang om vad som är rimligt att kräva från de värnpliktiga och vad de ska få tillbaka. För att rättfärdiga det frihetsingrepp som värnplikten innebär borde det styras av ett par principer.

Den första principen är att det ska stärka krigsförbanden. Medan det finns dem som tror att värnpliktens främsta funktion är att agera uppfostringsanstalt kan systemet bara legitimeras om dess syfte är att stärka försvaret.

Ett tvivelaktigt resursutnyttjande i dagsläget är att ungdomar pliktas in för att genomföra en kortare grundutbildning mot hemvärnet. Istället borde alla kraftsamlas i de stående förbanden med målet att de tar en anställning i Försvarsmakten.

Den andra principen är att det ska erbjudas en meningsfull utbildning. Det går ofta att höra anekdoter från dem som genomförde värnplikten i äldre dagar att mycket av tiden ägnades åt att sparka grus på kaserngården. Väljer staten att plikta in 19-åringar ska de få en högkvalitativ utbildning.

Att ha en meningsfull utbildning innefattar bland annat att de värnpliktiga ska ha tillgång till modern materiel, en tillräcklig mängd med befäl som kan instruera dem, och att de ska få delta i större övningar för att utveckla sina förmågor.

Den tredje principen är att alla ska få en rimlig kompensation. Forskning visar att de som har genomfört värnplikten får en sämre ekonomisk situation jämfört med övriga jämnåriga eftersom de kommer ägna ett år mindre på arbetsmarknaden. Det borde finnas ett mål att minska dessa skillnader.

Förmånerna för dagens värnpliktiga är bättre än vad det var för ett par decennier sedan, till exempelvis finns det en utbildningspremie för den som avslutar sin utbildning. Fast mer kan göras. Ett förslag som borde implementeras är avskrivningar av studielån.

En modern värnplikt är avgörande för att stärka vårt nationella försvar. Med tanke på det allvarliga omvärldsläget har vi inte råd med felprioriteringar. Att se till att de värnpliktiga får en bra utbildning och roll i krigsförbanden borde vara ett prioriterat mål.

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén