Månad: mars 2019

Recension: Asia’s Reckoning

Har läst Asia’s Reckoning: The Struggle for Global Dominance av Financial Times tidigare byråchef i Beijing, Richard McGregor.

Boken har den intressanta vinkeln i att den undersöker en trilateral relation, den mellan USA-Japan-Kina. Det finns många böcker som avhandlar relationen mellan USA-Kina, USA-Japan och Kina-Japan, men att väga in samtliga är spännande och hjälper att fånga in komplexiteten av läget i Asien.

McGregors tes är helt enkelt att riktningen för det internationella systemet i vårt århundrade kommer i stort att avgöras av hur det geopolitiska spelet mellan de tre största ekonomierna på jorden kommer att utvecklas.

Kina aspirerar på att återta sin dominerande ställning i Asien som man förlorade i och med västmakternas intåg på 1700- och 1800-talen. Det främsta hindret för den ambitionen är USA:s position i regionen, vilket Washington har haft sedan andra världskrigets slut på 1940-talet.

I USA finns i sin tur, i alla fall under de administrationer som har föregått den nuvarande, motstridiga åsikter om Kinas framväxt. Washington vill inte överlåta den dominerande rollen i regionen till Kina om det innebär begränsningar på USA:s handlingsfrihet och intressen.

Sedan är det Japan. Sedan krigsförlusten 1945 har japanerna varit säkerhetspolitiskt sammansvetsade med amerikanerna. Den militära alliansen länderna emellan är kronjuvelen i USA:s säkerhetssystem i Asien.

Skulle Kina vilja nedmontera den USA-ledda ordningen i Asien vore Japan det självklara målet. Japan har världens tredje största ekonomi, det är plattformen för mycket av amerikansk maktprojektion i Stilla Havet, och ger extra legitimitet till USA:s regionala närvaro.

Och Tokyo har blandade känslor om relationen med Washington. Å ena sidan finns det en strömning som vill se större självständighet i japansk utrikespolitik, men å andra sidan finns det också en oro för Kinas framväxt och USA ses som den enda garanten för Japans säkerhet.

En återkommande rädsla hos den japanska statsledningen är att amerikanerna kommer nå en överenskommelse tillsammans med kineserna om den asiatiska maktbalansen utan input från dem själva.

President Nixons öppning till Kina 1972, där japanerna inte konsulterades på förhand, är fortfarande en traumatisk händelse i den amerikansk-japanska relationen.

För amerikanernas del är det inte heller helt lätt att handskas med japanerna. För många beslutsfattare i Washington är det kontakterna med Tokyo som är den största huvudvärken. Vid flera tillfällen har det även funnits stora handelspolitiska dispyter mellan USA och Japan, särskilt under 1980- och 1990-talen.

Samtidigt som det vore i Kinas intresse att dra Japan från det amerikanska säkerhetssystemet så är förhållandet mellan Beijing och Tokyo fyllt med spänningar. Framträdande är historien kopplat till andra världskriget, eller kanske snarare debatten om historien. Inrikespolitiska överväganden är en konstant käpp i hjulen för ansträngningar att förbättra relationen mellan Kina och Japan.

Genom imponerande arkivforskning och ett gediget kontaktnät visar McGregor läsaren de olika konjunkturerna genom decennierna i detta fascinerande triangeldrama. Boken slutar vid valet av Donald Trump som USA:s 45:e president, ett passande slut på många sätt. Trumps presidentskap fångar in mycket av komplexiteten i triangeln.

Trump byggde sin tidiga politiska plattform lika mycket på att angripa Japan som Kina. Som kandidat uttryckte han t o m öppenhet för en situation där Japan anskaffar kärnvapen och alliansen mellan USA och Japan avvecklas. Trump och Japans sittande premiärminister, Shinzo Abe, verkar ha en genuint bra bekantskap, men fortfarande finns det friktioner. Likaså har han växlat i förhållningssätt gentemot Kina.

När dessa jättar manövrerar kring varandra känns det i hela världen, inklusive i Norra Europa och Sverige. Vi gör bäst i att ha ett öga eller två på dem.

Från Koreanska halvön till USA-Kina

Förra året bestämde jag mig att ägna tolv månader till att grotta ner mig i konflikten på Koreanska halvön. Ett dussintal böcker och hundratals artiklar senare kan jag konstatera att det var ett oerhört roligt och lärorikt projekt.

När jag började följa konflikten mer noggrant var det mitt i en tövädersperiod då Donald Trump och Kim Jong-un hade kommit överens om att mötas. Det gjorde de senare den tolfte juni i Singapore.

Sedan dess har konflikten hamnat mer i skymundan medan man på lägre nivåer har försökt att implementera det vaga dokument som Trump och Kim skrev under i Singapore. Det har varit en trög process som inte har producerat mycket.

Samtidigt är det lika viktigt att uppmärksamma de förändrade relationerna mellan Sydkorea och Nordkorea. Där har vi har sett framsteg på den fronten, men Seoul är begränsat i sin Nordpolitik av de FN sanktioner som finns riktade mot Pyongyang.

Med tanke på de misslyckade förhandlingarna i kärnvapenfrågan och det i förtid avbrutna toppmötet i Hanoi misstänker jag att vi kommer få se ökade spänningar under de kommande året på Koreanska halvön.

Medan Trump nog nöjer sig med att Nordkorea inte testar sina vapensystem verkar det som att Kims tålamod i att få sanktionslättnader snart har nått sin gräns.

Nedanför är analyser jag har skrivit den gångna året om konflikten. Det inkluderar inte det jag har skrivit på min blogg eller tidslinje på Facebook.

Kungliga krigsvetenskapsakademien: Lämna diplomatin till diplomaterna (31/03-2018) http://kkrva.se/lamna-diplomatin-till-diplomaterna/

Wisemans wisdoms: Förändrad hotuppfattning i USA drivande bakom Nordkoreapolitik (08/04-2018) http://wisemanswisdoms.blogspot.com/2018/04/gastinlagg-forandrad-hotuppfattning-i.html

Svensk Linje: Välkommen till kärnvapenklubben, Kim! (06/08-2018) http://www.zebuloncarlander.se/2018/08/06/svensk-linje-valkommen-till-karnvapenklubben-kim/

SvD: Krigsrisken har minskat men kärnvapenhotet består (20/09-2018): https://www.svd.se/krigsrisken-har-minskat-men-karnvapenhotet-bestar

SvT: De unga autokraterna (09/11-2018): https://www.svensktidskrift.se/de-unga-autokraterna/

Ett par böcker jag rekommenderar till den som vill sätta sig in i konflikten:

The Two Koreas: A Contemporary History – Don Oberdorfer, Robert Carlin

The Impossible State: North Korea, past and future – Victor Cha

The Real North Korea: Life and Politics in the Failed Stalinist Utopia – Andrej Lankov

Under the Loving Care of the Fatherly Leader: North Korea and the Kim Dynasty – Bradley Martin

Det jag i efterhand önskar jag hade gjort bättre är att mer utförligt planera hur jag skulle lägga upp projektet, t ex att rutinmässigt blogga eller att konkludera allt med en längre säkerhetspolitisk rapport.

Att ha ett genomtänkt upplägg är vad jag tar med mig till nästa konflikt jag har tänkt fokusera på, närmare bestämt den intensifierade konkurrensen mellan USA och Kina.

Tack och lov är det ingen skarp konflikt, men det är en rivalitet som kommer vara med att forma geopolitiken de närmaste åren, om inte decennierna. Det är viktigt att vi tittar längre österut än Ryssland.

Jag kommer återkommande skriva analyser och recensera böcker som på något sätt berör den här ”konflikten”. Det hela kommer avslutas med en längre rapport eller essä nästa vår!

Military reform and militarism in Russia

Har läst >>Military reform and militarism in Russia<< av den ryske försvarspolitiske experten Aleksandr Golts. 

Jag skrev i SvD vid årsskiftet om Golts när han talade på Utrikespolitiska institutet (se länk i kommentarsfältet). I boken dyker flera av hans resonemang om rysk försvars- och säkerhetspolitik upp igen, fast i mer utvecklade former. 

Han beskriver den ryska militären efter kalla krigets slut och Sovjetunionens kollaps. Beslutsfattarna i Moskva saknade den sovjetiska ekonomins storlek men hade fortfarande kvar Röda Arméns strukturer. Det var en ihålig, dysfunktionell organisation som visade sig oduglig för att hantera lokala konflikter kring Rysslands gränser. 

Ett antal försök gjordes för att reformera krigsmakten, men varje försök sinkades och stoppades av intressen inom det militärpolitiska komplexet där förändringar ogillades och man ville bevara de gamla strukturerna. 

Framför allt ville man inte göra sig av med värnplikten, vilket av många ansågs vara nödvändig för att upprätthålla den typ av mobiliseringsförsvar som Ryssland hade haft i sina försvarsdoktriner sedan mitten av 1800-talet. 

Villkoren för de värnpliktiga var vedervärdiga. Det penalistiska systemet kallat ”dedovsjtsjina” innebar att nyinryckta rekryter misshandlades och utnyttjades av sina äldre kamrater. Många dog eller skadades under tjänstgöringen. En hel industri växte fram som hjälpte unga män att undvika värnplikten.

Därutöver saknades de demografiska förutsättningarna för att ha kvar det mobiliseringsförsvar som skulle behövas för att kunna utkämpa ett storkrig likt det stora patriotiska kriget på 1940-talet. Utfallet blev att man hade hundratals militära förband på pappret men som i realiteten inte existerade. 

I Kreml insåg man att det behövdes en försvarspolitisk motsvarighet till Jegor Gajdar, arkitekten bakom den s k ’’chockterapin’’ av den ryska ekonomin i början av 1990-talet. Mannen som valdes hette Anatolij Serdjukov, en effektiv och skoningslös byråkrat.

Medan Serdjukov tillträde 2007 kom hans framgångar i kölvattnet av Georgienkriget året därefter, då den ryska arméns prestationer var en besvikelse. 

Fokus var på kvantitativa förändringar i försvarskrafterna. De s k pappersförbanden lades ner och man gick ifrån en divisons- och regementesstruktur till en brigadstruktur, vilket är bättre lämpat för ett mindre, mer snabbrörligt försvar. Antalet kontraktsanställda ökade. 

Serdjukov misslyckades däremot med att implementera några större kvalitativa förändringar, t ex utbildningssystemet för officerare. Han kom att tvingas lämna försvarsministerposten på grund av utbrett missnöje mot honom inom militären. Han ersattes av den mer populäre Sergej Sjojgu. 

Kvittensen på de förbättringar som hade åstadkommits under Serdjukov-åren fick man 2014 då Kreml på kort tid kraftsamlade tiotusentals soldater längst gränsen med Ukraina för att förhindra Kiev från att ingripa mot annekteringsförsöket på Krimhalvön. 

Golts menar dock att Serdjukovs reformer redan håller på att omintetgöras på grund av konflikten mellan Ryssland och Nato. Den nya försvarsstrukturen är utformad för att ha konventionell dominans mot de forna sovjetiska staterna, inte för att utkämpa ett storkrig mot västalliansen. 

Resultatet är att gamla tankemönster får genomslag igen. För att kunna möta Nato i alla strategiska områden (Östersjöområdet, Svartahavsområdet, etc) har den ryska generalstaben börjat återupprätta nya förband utan att ha tillräckligt med personal för att bemanna dem. 

Det enda medlet Ryssland har där det går att utmana den USA-leda alliansen är kärnvapen, vilket har fått en alltmer prominent plats i rysk doktrin och retorik. Golts befarar att i en säkerhetspolitisk kris kommer Kreml behöva vända sig tidigt till kärnvapenkortet för att utjämna de militära obalanserna.

Han ger också uttryck för en oro över Rysslands militarisering. Det nationella samhället och ekonomin börjar mer och mer få rollen att underhålla det militära försvaret. Putin har alltså återupprättat ett slags garnisonstatstänkande där landet är under ständigt hot från utländska makter. 

Det är en dyster bild som Golts målar om dagens Ryssland. I hans analys är det bästa scenariot vi står inför ett kalla kriget redux där det ändå växte fram ett koncept om fredlig samexistens. 

Problemet är att det tog många kriser under kalla kriget för oss att nå fram till den punkten, och den tidens beslutsfattare hade också färska minnen från andra världskrigets förstörelse. Det finns inga spelregler för den nya konfrontationen och insatserna är höga. 

Det är svåra dagar framför oss.

Göran Persson om behovet av ett militärt försvar

Läste i Aldrig ensam, alltid ensam. I SVT:s program jag var med i häromdagen diskuterade vi militärt försvar kontra pacifism, och medan jag inte håller med Göran Persson om mycket är hans resonemang här om behovet av ett försvar läsvärt. 

”Jag skulle säga att det är den gamla klassiska pacifismen. De har inte gjort upp med det som är den stora insikten efter andra världskriget, att demokratier har rätt att försvara sig. Demokratin har rätt att försvara sig, och jag vill säga att demokratin har skyldighet att försvara sig. För om inte demokratin försvarar sig mot dem som vill förgöra demokratin, vad blir då kvar av demokratin? Den är ju allt för oss, och det är andra världskrigets erfarenheter. Det tycker jag att de missar i sin argumentation. Jag kan förstå om en präst talar om kärleksbudskapet, jag kan förstå det moraliska förpliktandet i detta, jag kan också förstå att detta egentligen är rätt på många sätt. Men det fungerar inte som politisk praktik, för medan man vänder andra kinden till så hugger de huvudet av dig. Hade det varit så att de handlat om människor som imponerats av att man vänder andra kinden till, ja, då hade det kanske fungerat. Men förtryckarens, diktatorns karaktär är inte precis sådan att han utmärks av någon djupare moral eller etik. Så nej, demokratin måste kunna försvara sig, annars går den under.”

Deltagande i SVT Linjen

För ett par veckor sedan var jag med att spela in ett avsnitt av SVT:s nya serie Linjen, ett program där sex personer som inte känner varandra diskuterar en sakfråga. I vårt fall var ämnet militärt försvar kontra pacifism. 

Nu har SVT publicerat avsnittet. Vi pratade i ungefär en timme men de har klippt ner det till cirka femton minuter. Såklart hade det varit roligt om de t ex inkluderat delen jag pratade om Tage Erlander och svenska atomvapen, men tycker ändå slutprodukten blev intressant och sevärd.

Länk till avsnittet.

SvD: Trumpismens grepp om USA:s säkerhetspolitik hårdnar

Zbigniew Brzezinski, säkerhetsrådgivare till den före detta amerikanske president Jimmy Carter, beskrev i sin bok The Grand Chessboard (Basic Books 1997) hur USA:s globala bassystem – koncentrat kring den eurasiska landmassans yttre gränser – har upprätthållit internationell stabilitet till relativt små kostnader. Cirka 150 000 amerikanska soldater bidrar idag till att förhindra konflikter från Narva i Estland till Panmunjom i Sydkorea.

Villkoren för dessa baser – varav många kan dateras tillbaka till kalla krigets första år – regleras i bilaterala avtal mellan USA och det berörda värdlandet.  Oftast rör det sig om någon form av kostnadsfördelning, t ex genom att värdlandet står för vissa underhållskostnader eller gratis upplåter mark för amerikanska militära förband. 

Att USA har valt att organisera sin försvarspolitik på det sättet är utifrån historiska erfarenheter. Efter andra världskriget drog man slutsatsen att USA behövde styrkor i framförlyttade baser för att snabbt kunna reagera på en plötslig säkerhetspolitisk kris. Att behöva etablera ett fotfäste i ett fientlig område är en mycket kostsam affär, vilket erfarenheterna i bland annat Västeuropa visade åren 1942-1944. 

Den försvarspolitiska nyttan med dessa baser är dessutom inte begränsad till det omedelbara närområdet, utan tvärtom kan de användas som plattformar för maktprojektion i regioner långt bortifrån. Flygbasen i tyska Ramstein har utgjort en viktig del i den logistiska kedjan för kriget mot terrorn och marinbasen i spanska Rota huserar de jagare som användes för robotattacken mot Assad-regimen i Syrien 2017. 

För Trump är detta inte tillräckligt. Han ser det som att USA:s allierade ger alldeles för lite tillbaka i gengäld för det amerikanska säkerhetsparaplyet. På hans direktiv har de amerikanska försvarsmyndigheterna de senaste månaderna undersökt förutsättningarna för åstadkomma en ny uppgörelse i fråga om baspolitiken. 

Flera mediebolag har rapporterat att det håller på att utvecklas ett nytt koncept för kostnadsfördelning som kallas för ’’Cost plus 50’’. Det går ut på att värdlandet för de amerikanska soldaterna betalar samtliga baskostnader plus en extra premie på 50 procent av den totala summan. Det exakta beloppet kan justeras om den berörda allierade eller partnerlandet anpassar sin utrikespolitik efter Vita Husets tycke.

 Medan det är fullt legitimt och rimligt att vilja se över kostnadsfördelningen för baseringen av amerikanska militära förband, är ett sådant koncept där värdlandet står för samtliga kostnader plus 50 procent orimligt. Till att börja med skulle det implicit säga att amerikanska soldater inte är patrioter som tjänar sitt lands intressen utan snarare legoknektar som kan säljas till den som bjuder mest. 

Sedan skulle det leda till stora konvulsioner inom USA:s allianser. Som tidigare nämnt fyller de amerikanska baserna flera syften. Det är svårt att se framför sig att Tyskland ska behöva betala för amerikansk infrastruktur och resurser som används i regioner utanför det egna närområdet. Framför allt kommer själva andemeningen i att vara allierade ta skada. Att vara allierad är en sak, att vara ett protektorat en annan. 

Förra veckan talade den tillförordnade försvarsministern Patrick Shanahan inför senatens försvarsutskott och förnekade uppgifterna om att Cost plus 50-upplägget är något som kommer att genomföras. Men enligt rapporteringar från flera trovärdiga nyhetsorganisationer ska frågan ha beretts på instruktioner från Vita Huset.

Dessutom ska förslaget även ha framförts i överläggningar mellan USA och Sydkorea i höstas då avtalet som berör USA:s styrkor på Koreanska halvön skulle uppdateras för en ny 5-årsperiod. Utfallet blev att Sydkorea betalar en större del av de totala kostnaderna men långtifrån 150 procent av dem. 

Även om det i nuläget är en förhandlingstaktik är Cost plus 50-konceptet provocerande och kontraproduktivt. Det riskerar att ytterligare underminera ömsesidigt förtroende – vilket är kärnan i en fungerande allians – något som redan har tagit skada under Donald Trumps år vid makten. 

Det är viktigt att inte bara stater i Europa och Asien markerar mot tanken utan även ledande politiker i USA. 

Länk till artikeln.

”Read This If You Want to Sound Smart on National Security”

”I think that the U.S. is not hopelessly overcommitted, but nearly hopelessly overcommitted. We’re a country that due to our strategic culture – not really an American people problem, but a Washington problem and, in some ways, a foreign policy establishment problem – is that we’re incapable of making choices. We’re incapable of saying, “No, we just can’t afford to do that,” or, “We’re not going to do that.” We talk all the time about how we’re blessed with these allies. That’s true, but we need to be focused much more on empowering our allies and outsourcing things to allies, where they often have a more direct interest.”

Länk till artikeln.

”Just How Totalitarian is Modern China?”

Ett läsvärt blogginlägg som är en respons till ett par år gammalt anförande av den australiensiske Kinaexperten och journalisten John Garnaut.

”This is the rub of my disagreement with Garnaut. The current Chinese system is defined by the Stalinist tools and ideology its leaders have inherited. But I am not willing to call it truly totalitarian—at least not yet. Secretary Xi may talk about engineering the souls of China, but he has—by totalitarian standards—done a poor job of it. The every-day lived experience of the average Chinese is nothing like the sort of experience hundreds of millions endured under truly totalitarian rule.

A distinction must be made here between elements of society the Party feels it lacks the ability to co-opt and the majority of workaday Chinese. If you are a Uyghur or a Tibetan, a devout Muslim or Christian, a labor leader, activist, and or a rights lawyer, you will not hesitate to call this regime totalitarian. The violence inflicted upon you will be of the totalitarian sort; the scope of the state’s control over your daily life (that is, the scope of what is considered ’political’) will equal anything the fascist or communist parties of the past inflicted on their subjects.”

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén