Månad: januari 2019

Dagens Industri: USA kan inte isolera Kina

När Jimmy Carter och Deng Xiaoping i januari 1979 undertecknade det diplomatiska avtal som normaliserade relationen mellan USA och Kina, innebar det realpolitikens triumf över ideologierna.

Sedan dess har relationerna pendlat mellan samarbete och konkurrens, men i stort har USA sponsrat Kinas integration i den globala ekonomin, med förhoppningen att detta skulle ge upphov till liberala reformer också på det inrikespolitiska planet.

Valet av Donald Trump har inneburit en omstöpning av ländernas relationer. Under sin valkampanj fokuserade Trump på USA:s handelsunderskott gentemot Kina, något som han svor att ändra med hjälp av tullar och andra medel. Men den förväntade sammandrabbningen mellan Trump och Kinas president Xi Jinping uteblev.

Kineserna var snabba med att etablera kontakter med Trumps innersta krets, bland annat svärsonen och rådgivaren Jared Kushner, och det första mötet mellan presidenterna gick bra. En arbetsgrupp för att hantera handelsfrågan bildades och Kina lovade även att understödja USA i ansträngningarna att isolera Nordkorea.

Men samförståndet mellan USA och Kina hade alltid ett bäst-före-datum. Resultaten från de handelspolitiska överläggningarna var för små och de motsatta säkerhetsintressena för stora.

Med tanke på Trumps svårigheter att verkställa sitt utrikespolitiska program på de flesta områden, är det slående hur obehindrat han har förändrat dynamiken mellan USA och Kina. Det beror på att det länge har funnits ett latent stöd i kongressen, byråkratin och delar av näringslivet för en hårdare linje.

USA:s försvarsdepartement har börjat en långsam men beslutsam kursändring och i de nya nationella säkerhets- och försvarsstrategierna beskrivs Kina nu som ett hot mot amerikanska intressen.

Det finns två distinkta spår i USA:s nya Kinapolitik – ett handelspolitiskt och ett säkerhetspolitiskt. På handelsfronten drivs en tuff linje för att tvinga Peking att godkänna gynnsammare handelsvillkor för amerikanska företag, att upphöra med industrispionage och att sluta tvinga företag att överlämna känslig teknologi. Om trenden tidigare var ökande ekonomiska utbyten mellan USA och Kina är målet nu det motsatta. Man vill minska exponeringen till Kinas ekonomi i viktiga strategiska sektorer.

Målet är att flytta tillbaka produktion till Nordamerika, att begränsa kinesiska företags möjligheter för investeringar i USA, och tvinga Peking till att förändra stora delar av sin statskapitalistiska handels- och industripolitik.

Därtill har USA implementerat sanktioner mot Kina för inköp av rysk försvarsmateriel, åtalat kinesiska agenter för industrispionage, och genomfört flera operationer med krigsfartyg i Sydkinesiska havet för att hävda rätten för fri passage.

Det pågår för närvarande en debatt om hur den nya epoken i relationen mellan länderna ska karakteriseras. En vanlig referens är det kalla kriget, men den analogin vilseleder mer än den upplyser.

Kalla kriget präglades av ett betydligt mer påtagligt hot om kärnvapenkrig. Därtill hade USA och Sovjetunionen knappt något ekonomiskt utbyte. Även om USA strävar efter att minska handelsutbytet med Kina förblir det ekonomiska beroendeförhållandet länderna emellan enormt.

Det gäller även Stillahavsregionen i stort. Under kalla kriget skedde en uppdelning mellan väst- och östblocken. En liknande ordning är svår att föreställa sig i Asien. Stater som Australien och Sydkorea vill inte behöva välja sida.

Trumps Kinapolitik undermineras av presidentens unilaterala impulser. Att överge handelsavtalet TPP, som hade förhandlats fram av Barack Obama, var ett stort strategiskt misstag, liksom benägenheten att söka handelspolitiska konflikter med EU och Japan.

I Kina har man sedan flera år tillbaka gjort strategiska investeringar för att minska sårbarheten gentemot USA. ”One Belt, One Road”-initiativet, som lanserades för snart sex år sedan, syftar till att minska Kinas försörjningsberoende av havsfarleder som patrulleras av den amerikanska flottan.

Den nya, spända relationen mellan USA och Kina kommer att forma det här århundradet. Hela världen – inte minst Sverige och Europa – gör bäst i att följa utvecklingen noggrant.

Folk & Försvars Rikskonferens 2019

Söndag 13 januari

Försvarsminister Peter Hultqvist anförande

Moderatledaren Ulf Kristersson anförande

Representant från Pentagon Scott Baum anförande

Måndag 14 januari

Finlands försvarsminister Jussi Niinistö anförande

Danmarks försvarsminister Claus Hjort pressmeddelande

Överbefälhavare Micael Bydén anförande

Viceamiral Jonas Haggren anförande

Ställföreträdande arméchef Fredrik Ståhlberg anförande

Flygvapenchef Mats Helgesson anförande

Marinchefen Jens Nykvist anförande

MSB:s generaldirektör Dan Eliasson anförande

Tisdag 15 januari

Säkerhetspolisen pressmeddelande

Intervju med Must-chefen Gunnar Karlson

Omvälvningar i politiken

Det är omvälvande dagar i svensk politik. Efter flera månader av intensiva förhandlingar bakom stängda dörrar kom Annie Lööf igår ut med beskedet att man har nått en överenskommelse mellan S, Mp, C och L och att hennes rekommendation till sitt förtroenderåd är att godkänna den.

Det skrivs och pratas väldigt mycket om det här i tidningar och radio, på sociala medier och tv. Det är såklart en stor besvikelse att centern och liberalerna ser ut att ge Stefan Löfven fyra år till vid regeringsmakten.

När det kommer till försvars- och säkerhetspolitiken var det magert på formuleringar i överenskommelsen. Man tar M/KDs budget som plattform för höjningar av försvarsanslaget de kommande åren, nämner ingenting om Nato överhuvudtaget, och skriver att värnplikten ska ”byggas ut”.

Något annat som har varit en besvikelse är att se vissa i sina försök att försvara den här överenskommelsen använda sig av argumentet att man åstadkommer mer liberal politik nu än vad som var möjligt under regeringsåren 2006-2014. Det är en oschysst jämförelse.

Till att börja med underskattar det vad som uppnåddes under Reinfeldt-åren, t ex som avskaffandet av apoteksmonopolet eller alla skattesänkningar. Sedan är det här just nu bara formuleringar i ett dokument, alltså inget som faktiskt har genomförts.

Det är en sak att uttrycka att man ska göra något och en annan sak att faktiskt göra det. Folk har redan början ge en Löfven II regering epitetet utredningsregeringen, vilket inte är helt fel. Visst måste reformer utredas, men vi vet att S använt det som teknik för att bromsa förslag tidigare.

Och slutligen missuppfattar man vad som var huvudsyftet med Alliansregeringen. Det främsta målet var att bryta S maktmonopol och förskjuta mittpunkten i politiken högerut. Politiken är det möjligas konst och regeringsåren 2006-2014 gjorde mer högerpolitik möjlig på längre sikt.

Nu återstår det att se vad som händer de närmaste dagarna. It ain’t over till the fat lady sings, som man brukar säga. Inte minst måste V ge besked om de tänker släppa igenom en Löfven II regering på premisserna som utmålas i överenskommelsen mellan S, Mp, C och L.

Tror Jonas Sjöstedt kommer avvakta centerns och liberalernas interna processer innan han ger ett besked. Han kommer ha maximalt leverage när de väl har beslutat sig formellt för att bli stödpartier till Löfven II regeringen. Vad Sjöstedt gör då återstår att se.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén