Månad: december 2018

SvD: Hur överlever vi ett nytt kallt krig?

Hur överlever vi ett nytt kallt krig? Under den rubriken talade nyligen den ryske journalisten (nättidningen ej.ru) och försvarsexperten Aleksandr Golts på Utrikespolitiska institutet. För Golts råder det inga tvivel om att vi befinner oss i ett nytt kallt krig. Han definierar ett sådant som en konflikt som inte kan lösas militärt eller diplomatiskt. Det förra eftersom båda sidor har kärnvapen och det senare på grund av avgrundsskillnader i intressen.

Det innebär inte att den nuvarande konfrontationen är identisk med den mellan USA och Sovjetunionen. Det var en konflikt grundad på skillnader i ideologi och politiska system medan skiljelinjen nu snarare är i ett geopolitiskt tänkande.

I Kreml tänker man i termer av intressesfärer, ett synsätt som är främmande i västvärlden där man under de senaste decennierna har pratat om alla staters rätt att göra egna politiska vägval utan påtryckningar från någon av stormakterna.

Vad som gör det nya kalla kriget extra farligt är asymmetrin mellan parterna, det vill säga skillnaderna i styrkeförhållanden. Under det gamla kalla kriget kunde Sovjetunionen – i alla fall under en tid –konkurrera med USA inom flera områden. Nu är skillnaderna så stora att den enda resursen president Vladimir Putin har som kan mäta sig med amerikanerna är den ryska kärnvapenarsenalen. Därför har tröskeln för användningen av dessa vapen sänkts och de förekommer allt oftare i Kremls retorik.

Vid varje internationell kris försöker Putin att lägga kärnvapenkortet på bordet. Det är inte svårt att tänka sig en situation där president Donald Trump kommer svara med att göra detsamma – det vore om något i enlighet med hans karaktär. Det är djupt bekymmersamt.

För svensk del borde det var ett tillnyktrande budskap – om vi behövde fler – att det säkerhetspolitiska läget är allvarligt och kräver uppmärksamhet. Det är troligt att en konflikt som den Golts beskriver skulle kunna ha sin startpunkt i Östersjöområdet.

Det är därför som en upprustning av vårt försvar och fördjupade samarbeten med Nato, USA och Finland är så viktiga. Genom att höja den s k krigsavhållande förmågan minskar sannolikheten att Putin kan tänka sig våga riskera ett storkrig på ett militärt äventyr i vår region.

Att Putin är den främste beslutsfattaren i Moskva råder ingen tvekan. Golts betonade att under t ex Brezjnev fanns det i politbyrån representanter för olika byråkratiska intressen medan Putin själv fattar alla större strategiska beslut. De enda som Putin litar på är den militära ledningen och detta eftersom dessa har under tjugo år lärt sig att förmedla budskap och scenarion som han uppskattar. Det här kombinerat med att han har noll förtroende för sina västliga motparter är en farlig mix.

Golts egna recept för att hantera – alltså inte lösa – konflikten är att titta på vad som fungerade under det gamla kalla kriget, vilket var konceptet om fredlig samexistens. Det i sin tur kräver avtal som reglerar olika vapensystem.

Den nuvarande arkitekturen för ”arms control” är under sönderfall. Såväl INF-avtalet vilket berör medeldistansrobotar som det s k Nya START-fördraget som adresserar strategiska kärnvapenarsenaler ser ut att skrotas inom den närmaste tiden.

Att båda parter känner en djup misstro mot varandra får inte vara ett hinder för att i alla fall försöka reglera det nya kalla kriget. Golts befarar att det kanske nog bara går att få till seriösa samtal efter en stor säkerhetspolitisk kris, men då kan det redan vara för sent.

Europa är inte heller bara en åskådare som kan betrakta det nya kalla kriget från läktarplats, utan är i allra högsta grad berört. Golts förordade att européerna – framför allt inom ramen för Nato – borde föra diskussioner med amerikanerna om t ex möjliga mål.

FN:s konvention om förbud mot kärnvapen nämndes aldrig under seminariet.

Länk till artikeln.

Corren: Stärk försvarspolitiken

Beskedet att USA:s försvarsminister sedan två år James Mattis har avgått har lett till stor oro i Washington DC och andra huvudstäder runt om i världen. Han – en före detta maringeneral känd för att sluka böcker – var en av få positiva överraskningar när en nyvald Donald Trump offentliggjorde sitt kabinett för två år sedan.

Som försvarsminister var James Mattis en stadig hand som försäkrade allierade stater om USA:s försvarspolitiska åtaganden och han bromsade några av presidentens värsta impulser och instinkter. Han lyckades berömt avvärja Donald Trump från att introducera tortyr som redskap och har – trots presidentens retorik – stärkt USA:s militära närvaro i Europa.

Det senaste decenniet har en central pelare i svensk säkerhetspolitik varit att fördjupa vårt försvarspolitiska samarbete med USA. Det var ett projekt som påbörjades under Fredrik Reinfeldts tid som statsminister och har även fortsatt under Stefan Löfven. Utdelningen från den relationen gick exempelvis att se under den stora militärövningen Aurora där över ett tusen amerikanska soldater och sjömän deltog.

Med James Mattis ute från amerikanska försvarsdepartementet väcks det många frågetecken om framtidsutsikterna för amerikansk säkerhetspolitik i Europa. Kommer hans linje om att förbättra det kollektiva försvaret gentemot Ryssland att hålla eller ska Donald Trump rikta sitt fokus – vilket tillsvidare har varit koncentrerat på handelspolitiken – till USA:s militära åtaganden som han är känd för att ogilla? Det är en avgörande fråga för det kommande året.

För svensk del borde det här vara ett uppvaknande. Det finns fortfarande dem som går runt i föreställningen att Donald Trump har blivit tämjd av den amerikanska byråkratin och att man kan förvänta sig att han agerar som vilken som helst av sina företrädare i utrikespolitiken. Det är fel. Tvärtom är risken nu med James Mattis ute ur kabinettet att det enda som återstår är ja-sägare vars främsta kompass inte är statsintresset utan deras lojalitet till presidenten.

Vi har idag ett försvarsanslag på omkring en procent av BNP. Det är uppenbarligen alldeles för lite. Dels för att bygga den försvarsförmåga vi behöver, dels för att visa omvärlden – inte minst Vita huset – att vi tar regional säkerhet på allvar. Om vi är seriösa med att vilja bevara vår starka försvarsrelation med USA krävs det en uppväxling i försvarspolitiken.

Samtidigt borde den fortsatta allianslösheten – vårt utanförskap från Nato – återigen problematiseras. Det kan knappast vara optimalt för vårt lands säkerhet att investera så mycket tilltro i vårt samarbete med USA om det saknar nedskrivna åtaganden. Det bästa sättet att gardera oss mot humörsvängningarna i det Ovala rummet är att ansluta till Nato och på så sätt omfamnas av USA:s europeiska säkerhetsgaranti. Det är bråttom nu.

Länk till artikeln.

Svensk Linje: Polariserat i Polen

Under oktober hade jag möjlighet att göra ett studiebesök i Warszawa tillsammans med andra alumner från försvars- och säkerhetsakademin, ett utbildningsprogram som anordnas varje år av Folk och Försvar. Det är något besynnerligt över att Polen är så pass frånvarande i den svenska inrikespolitiska diskussionen. Det är ett grannland med över trettio miljoner invånare, en växande ekonomi och en betydelsefull roll i det regionala försvaret.

Under studiebesöket träffade vi företrädare från den svenska ambassaden, polska statsförvaltningen, civilsamhället, media, och diverse tankesmedjor. Mångfalden i talare gav oss en god översikt av stämningen i landet och inte minst utvecklingen kring Polens försvars- och säkerhetspolitik.

Den främsta utvecklingen i Polens politiska situation de senaste åren är att partiet Lag och rättvisa (PiS) efter valet till Sejmen år 2015 övertog makten. Partiet har en socialkonservativ plattform och har vunnit stora väljarandelar – bland annat genom att alliera sig med den katolska kyrkan. Polariseringen i landet har ökat kraftigt sedan dess. Lag och rättvisa har agerat snabbt och skoningslöst för att omforma det polska samhället enligt den egna vision som har artikulerats av partiets ’’gudfader’’ Jarosław Kaczyński.

Förändringar av rättsväsendet har varit mest framträdande, vilket också har kommit att involvera EU-kommissionen i Bryssel. En talare sade till oss att konfliktlinjen i Polen står mellan konstitutionell patriotism, vilket framför allt företräds av Medborgarplattformen (PO), och etnisk–religiös nationalism, vilken leds av Lag och rättvisa.

Vad gäller utrikes- och säkerhetspolitik sades dock till oss att det inom området råder en sällsyn nivå av konsensus. Kärnan är ett starkt försvar, Natomedlemskap och en robust bilateral relation med USA – den yttersta säkerhetsgaranten i Europa.

Därutöver är EU-medlemskapet någonting som uppskattas mycket i Polen. De senaste åren har Polen mottagit hundratals miljarder kronor i EU-bidrag, vilket bland annat har hjälpt landet att utveckla sin infrastruktur. Även om Lag och rättvisa befinner sig i ett skyttegravskrig med EU-kommissionen är man noggranna med att inte låta den politiska retoriken gentemot Bryssel bli alltför negativ, på grund av riskerna för ett bakslag i den inrikespolitiska opinionen.

Som tidigare nämnt är det en prioriterad fråga att stärka det nationella försvaret. Tvåprocentsmålet, Natos ambition för hur mycket allierade stater ska spendera på försvaret, är fastslaget i polsk lagstiftning och man fortsätter att satsa på militären. Framför allt investerar man i modernisering av materiel, eftersom det fortfarande finns mycket utrustning kvar från kommunisteran.

Parallellt fördjupar man också den strategiska relationen med USA. Frågan om en permanent amerikansk militärbas är högt upp på dagordningen och har bred uppslutning inom det politiska etablissemanget. Förslaget fick stor internationell uppmärksamhet då president Andrzej Duda öppet lyfte det under en presskonferens i Vita Huset, under vilken han till och med tillade att det kunde döpas till Fort Trump, ett oblygt försök att spela till sin amerikanske kollegas ökända fåfänga och ego.

Något som framkommer väldigt tydligt i våra samtal är hur starkt den historiska medvetenheten är hos polackerna. Landet har en tragisk historia av att utsättas för uppdelningar och aggressionskrig av närliggande stormakter. Under 1700-talet delades landet upp vid flera tillfällen mellan Preussen, Österrike och Ryssland. Den senaste uppdelningen skedde år 1939 genom Molotov–Ribbentrop-pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen. ’’För oss polacker är försvaret inget teoretiskt’’, sade en talare till oss. Tyvärr kan man känna motsatsen i Sverige – för oss är försvaret teoretiskt, vilket otvivelaktigen är en faktor i den kroniska underfinansieringen av Försvarsmakten.

Fastän det var imponerande att höra om de stora satsningarna i upprustningen av det polska försvaret och hur seriöst man behandlar Natofrågan, undrade jag under resans slut om inte till och med den etablerade konsensusen inom Polens utrikes- och säkerhetspolitik riskerar att bli ett nytt inrikespolitiskt slagfält i kriget mellan Lag och rättvisa och dess motståndare. För sprickor uppenbarades för oss i denna konsensus. För något år sedan genomförde Lag och rättvisa en utrensning av högt uppsatta officerare – vilket väcker frågan om en politisering av militären. Relationen med Tyskland, den mäktige grannen i väst, har kraftigt försämrats under de tre gångna åren.

Slutligen har Kaczyński med stor entusiasm omfamnat Donald Trump i USA, som på sätt och vis är ett slags ideologisk själsfrände. På längre sikt (om det nu blir två eller sex år) är det dock osäkert hur en ny, kanske demokratisk, administration kommer att ställa sig till den politiska inriktningen i Waszawa. Allt pekar på att den rådande politiska konflikten kommer att fortsätta. Den utvecklingen har på samtliga punkter mottagit stark kritik från oppositionspartierna.

Polen är ett spännande land i en osäker riktning. Dess roll för såväl regional säkerhet som ekonomi borde mana oss att ägna landet större uppmärksamhet. Det finns goda förutsättningar för fördjupade samarbeten, inte minst inom ramen för försvars- och säkerhetspolitiken. Skulle vi besluta oss för att söka Natomedlemskap kan vi vara säkra på att vi kommer att ha en ivrig påhejare och sponsor i vårt södra grannland.

Derry Girls

Tre tusen döda. Det var priset för konflikten på Nordirland – ’’The Troubles’’ – som varade från sent 1960-tal tills slutet på 1990-talet. Belfast-avtalet introducerade en fredsprocess som håller än idag, även om det kvarstår vissa grupperingar som inte accepterar den.

Nordirland har återigen blivit storpolitik efter Brexit-beslutet i Storbritannien. Det är frågan om gränsen mellan nord och syd – alltså den irländska republiken – som har lagt till ett extra lager komplexitet i förhandlingarna mellan London och Bryssel.

En ny tv-serie från Nordirland som nu finns på Netflix sätter i fokus vardagen för dem som växte upp och formade sina liv på gatorna under tiden av konflikten. Derry Girls utspelas i början av 1900-talet och följer en grupp tonåringar, Erin, Clare, Orla, Michelle och James.

Många av inslagen är normala för den ’’typiska’’ tonårsserien – kärlek, ångest, alkohol – men vad som ger den dess särprägel är just att den utspelar sig mitt i en konflikt. För det mesta utgör det en kuliss, men ibland träder kontrasten mellan fred och konflikt fram ordentligt.

’’Det är en provo (IRA-medlem) i vårt bagageutrymme!’’ utbrister Erin under en bilresa över irländska gränsen. James, en nyinflyttad engelsk kille, frågar ’’Varför ringer vi inte bara polisen?’’ Alla tystnar och stirrar på honom. ’’Det är inte så vi gör häromkring’’ blir svaret.

Det är känt att humor är en teknik för att hantera tragedi. Att skämta är en copingstrategi där individen reducerar stressen den upplever och slappnar av. Men humor kan även vara ett verktyg för att visa det irrationella och absurda med konflikter, vilket Derry Girls gör.

Den ger också en röst åt de vanliga människorna. Oftast ges uppmärksamheten till de hårda männen med automatvapen och balaclavas. Det gäller inte bara Nordirland utan de flesta skildringar av konflikter. Men i den här tv-serien är det den tysta majoriteten som är i fokus.

Alla försöker att leva ett så normalt liv som möjligt och medan det aldrig uttalas direkt kan man fråga sig själv om hur karaktärerna ofta bemöter konfliktens realiteter med stora mängder ironiserande och sarkasm inte är deras egna sätt att behålla förståndet.

Det påminner oss om att konflikters största offer hittar man inte hos någon av de stridande parterna, utan det är dem som blir klämda mellan skyttelinjerna. Slutligen understryker Derry Girls det ansvar som vilar på allas axlar i hanteringen av Brexit-frågan.

Mellan populister och konservativa

Intressant kritik från högerhåll riktat mot Donald Trump. Skribenten hävdar att han negligerar ena halvan av sin koalition, dvs konservativa, till förmån för den andra halvan, populisterna.

Från vad jag läst in i gångna veckornas politiska utveckling i USA har Trump ansträngt sig för att skydda sin flank från populistisk kritik, dvs från personligheter som Ann Coulter, Sean Hannity och Rush Limbaugh.

Han hade gett sin välsignelse till en överenskommelse framförhandlad i kongressen som skulle ha hållit staten öppen, men eftersom han övergav sitt krav på fem miljarder dollar till sin mur mottog han stark kritik från den populistiska rörelsen. Trump gjorde en 180° sväng och nu är vi där vi är.

Det väcker också frågan om hans beslut att dra tillbaka amerikanska trupper från Syrien åtminstone delvis var motiverat utifrån att stärka sitt populistiska stöd. Den populistiska delen av hans koalition är generellt sett emot amerikanska militära åtaganden utomlands.

Nu när republikanerna förlorat kontrollen över kongressen har alla möjligheter att få igenom lagstiftning försvunnit. Det enda de kan få från senaten – där de har förstärkt sin majoritet – är fler konservativa domare, vilket alltid är något. Men frågan är om det något är tillräckligt för att hålla den konservativa delen av partiet nöjd.

Jag tror Trumps politiska situation hade varit betydligt bättre om han hade ansträngt sig att utvidga sin koalition. Finns som bekant många interventionsskeptiker hos demokraterna, varav många välkomnade hans Syrienbeslut. Men de skulle aldrig rösta på honom pga hans beteende som president, t ex kopplat till Charlottesville förra året.

Vi är nu i halvtid av mandatperioden. De närmsta månaderna kommer demokrater att börja offentliggöra sina kandidaturer för att bli president, något som kan ”fokusera” sinnena hos den republikanska koalitionen och få dem att sluta upp bakom presidenten.

En ytterst intressant sak att följa är om det kommer en primärvalsutmaning mot Trump i republikanska partiet. Tittar man på modern amerikansk politisk historia har alla ”one-term presidents” blivit utmanade inifrån. LBJ vs McCarthy, Ford vs Regan, Carter vs Kennedy, Bush vs Buchanan.

Alla med undantag för LBJ – som aldrig testade sitt stöd – vann över sin ”utmanare” men effekten av den interna striden var missnöje och splittring bland de egna, vilket bidrog till att de förlorade i det stora valet senare.

Trump har ju gjort sig känd för att bryta mot vad som ansetts politikens lagar, men som mellanårsvalet i november visade är han inte osårbar. Tvärtom.

SvT: Fri handel i en orolig värld

Den 14:e december anordnade tankesmedjan Frivärld en konferens om tillståndet för frihandel i världen på Medelhavsmuseet. Talare inkluderade EU-kommissionären Cecilia Malmström, europaparlamentarikern Christofer Fjellner och Timbro-chefen Karin Svanborg-Sjövall.

Situationen för det globala handelssystemet är komplicerat. EU-parlamentet röstade nyligen igenom ett handelsavtal som har förhandlats med Japan, vilket bara är den senaste utdelningen på EU:s globala handelsstrategi. Enligt Fjellner blir avtalen kvalitetsmässigt bättre och bättre.

Men det finns orosmoln också – Kinas statskapitalism och USA:s nya riktning under Donald Trump.

Kinas släpptes in i världshandelsorganisationen (WTO) i början av 2000-talet, vilket den före detta riksdagsledamoten Carl B Hamilton understryker var rätt beslut. Men Kina har inte anpassat sig till alla av marknadsekonomins villkor och WTO-systemet har misslyckats att adressera detta.

Sedan har Trump ändrat USA:s handelspolitiken från att förespråka öppenhet till att uppmuntra protektionism. Det är inte unikt i amerikansk historia men det är nytt för dess handelspolitik under tiden efter 1945, då man tog på sig ansvaret för att upprätthålla ett globalt ekonomiskt system.

De framgångar som EU har haft på sistone i att förhandla fram handelsavtal med stater som t ex Japan eller Mexiko kan faktiskt – åtminstone delvis – tillskrivas att dessa under samma tid har haft osäkra handelsrelationer med USA. Japan med TPP-avtalet och Mexiko med NAFTA-avtalet.

Svanborg-Sjövall nyanserade också bilden av situationen för global handel. Hon gjorde en koppling till 1800-tals ekonomen Frédéric Bastiats resonemang om det man ser och det man inte ser, det vill säga att den största problematiken idag är icke-tariffära handelsbarriärer. Det är dold protektionism.

När Malmström talade lyfte hon upp de framgångar EU har haft på handelsfronten och noterade att stödet för handelspolitiken har ökat. I alla fall är motståndet inte lika påtagligt som tidigare, då man kunde se tiotusentals demonstrera i Tyskland mot TTIP förhandlingarna mellan EU och USA.

Hon berörde även den ansträngda relationen mellan Bryssel och Washington. Medan det finns beröringspunkter mellan båda parter gällande WTO-reform, Kinas ageranden och dylikt har man inte haft möjlighet att kapitalisera på dessa överlappande intressen.

Något som komplicerar det hela är just spänningarna i relationen mellan EU och USA. Trump skulle vilja att européerna köpte fler amerikanska produkter, men verkar inte dela tanken att det ska ske på marknadens grunder – utbud och efterfrågan – utan genom mer planekonomiska metoder.

Den sista panelen tog upp opinionsbildning. Vi brukar utgå ifrån att stödet för frihandel är starkt i Sverige, vilket det finns fog för, sa Johan Britz från Svensk Näringsliv. Svenska folket är väldigt positiva till handel – export ju är fundamentalt för vårt välstånd. Men vi kan inte ta stödet för givet utan måste aktivt jobba med frågan.

De tre följande talarna – Lars Trägårdh, Mikael Odenberg och Fredrik Erixon – målade alla en bredare bild om frihandeln i kontexten välstånd, samhällsstöd och institutioner.

Trägårdh påpekade att en anledning till att svenskar är mer positiva till frihandel än amerikaner är att vi har vad han kallar en ’’moralisk ekonomi’’ med skyddsnät för alla arbetare. Att vi nu för tiden har företag med enorma resurser innebär att dessa måste ta ett mer ’’statsmannamässigt’’ ansvar.

Odenberg byggde vidare på det här resonemang och underströk att ett framgångsrecept för svensk del har varit vår förmåga att kombinera strukturomvandlingar inom industrin med att ha fångat upp dem som tillfälligt har slagits ut av den processen. Något motsvarande saknas i USA.

Sedan reflekterade Erixion kring problematiken med dagens ekonomiska system. Vi har en alltför konserverande kapitalism som inte försöker öka produktiviteten, något som på sikt göder missnöje. EU måste bli bättre på att till exempel facilitera för digital handel om man vill fortsätta åtnjuta folkligt stöd.

Det slutsatser man kan dra från konferensen är att handel inte längre är ett område för teknokrater och aktivister, utan det har blivit storpolitik. I vår lilla del av världen förblir stödet för frihandel starkt, men vill vi bevara det måste vi fortsätta vilja utveckla systemen vi har och anpassa dem till de teknologiska förändringar som sker kontinuerligt. Stå inte still, helt enkelt.

NT: Försvaret bör få två procent

Medan vi i Sverige fokuserar på situationen i riksdagen står världen inte still. På nyheterna kommer det dagligen påminnelser om det ansträngda säkerhetsläget i Europa. Det finns små utsikter för att det kommer bli bättre i överskådlig framtid, utan det här är världen vi lever vi i.

Det får konsekvenser för vår försvarspolitik. Vår stora granne till öster, Ryssland, har ägnat den större delen av det gångna decenniet till att rusta upp sin krigsmakt. Resultatet av det har vi kunnat se på platser som Ukraina, Syrien och även i Östersjöområdet.

I Sverige har vi varit alldeles för långsamma att reagera på den här utvecklingen. Under slutet av 1990-talet skedde det ett doktrinskifte i försvarspolitiken där internationella insatser premierades över det nationella försvaret. Förband och förmågor avvecklades, oftast utan konsekvensanalyser. Pendeln började svinga tillbaka i och med med försvarsbeslutet för tre år sedan. Där betonades det att vi behöver fler krigsförband, och att den så kallade operativa förmågan, det vill säga kapaciteten hos försvaret ett utkämpa en väpnad konflikt, måste höjas.

Problemet är att medan ambitionen är riktig saknas det pengarna att verkställa den. De ökningar av försvarsanslaget de senaste åren har varit alltför små och har ätits upp av det så kallade försvarsprisindex (FPI) som inte kompenserar Försvarsmakten tillräckligt för kostnadsökningar. Nästa regering måste sätta försvaret högt på agendan. Utöver att ta tag i de omedelbara bristerna krävs det ett ambitiöst, långsiktigt upprustningsprogram. Det ska kosta mer än vad det smakar för en motståndare att ge sig på Sverige.

Trots att våra riksdagspolitiker ofta talar om att stärka försvaret matchar inte retoriken deras konkreta handlingar. Därmed borde Sverige ta efter grannländer som Polen och lagstifta om att minst två procent av BNP ska tilldelas försvarsbudgeten. Det vore att matcha ambitionsnivån som finns i närområdet och den målsättning som Nato-alliansen har för sina medlemsstater. Det skulle binda politiken till ett åtagande för försvaret och bidra till att upprätthålla en robust försvarsförmåga i en osäker tid.

Pengarna behövs verkligen. Medan det är enkelt att stirra sig blind på mer avancerade förmågor som stridsflyg eller ubåtar krävs det att man tar ett helhetsperspektiv på behoven i militären. Att ha tillräckligt med ammunition, kängor och transportmedel är lika viktigt. För att en pansarbataljon ska vara så effektiv som möjligt behöver den samband med andra förband, en fungerande sjukvårdskedja att förlita sig på, och välutbildade mekaniker för att reparera fordon som strular. Allt hänger ihop.

En tvåprocentslagstiftning är vad försvaret av Sverige behöver. Det är dyrt att bygga upp och upprätthålla ett nationellt försvar, men det priset är värt att betala för att skydda vårt land och de friheter vi håller kära.

Zebulon Carlander Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare, Fria Moderata Studentförbundet

Corren: Macrons stora test

När Emmanuel Macron påbörjade sin resa mot det franska presidentskapet var det noterbart vilken stark känsla han hade för historia och hur han konstruerade sin politiska vision utifrån det.

Till brittiska The Times sa han, ”I fransk politik finns det en avsaknad av en kung som jag tror det franska folket aldrig önskade död.” Han fortsatte sitt resonemang med att hävda att sedan dess har man försökt återskapa monarkin fast i andra former. De Gaulle och den femte republiken är det modernaste uttrycket för det.

Efter att han installerades i Élyséepalatset bytte han politiskt persona. Från att ha varit mycket tillgänglig för media och allmänhet under valkampanjen restes det ett skynke mellan honom och alla andra.

Macron ska ha beskrivit sin stil som Jupiter (den romerska guden) där han håller sig ovanför det vardagliga politiska käbblet och istället fokuserar på de större frågorna, såsom utrikespolitiken.

Även om man köper hans resonemang om den ”saknade monarken” går det ändå att argumentera att han har missförstått sin plats i den franska historiens mönster. Istället för att regera som en Bourbon borde hans stil vara mer som en Bonaparte.

Att Macron erövrade presidentämbetet berodde på att det gamla etablissemanget (L’ancién regime!) under den femte republiken hade förlorat allmänhetens förtroende. Båda de två stora, etablerade partierna – Les Républicains och Parti Socialiste – erbjöd kandidater med stora brister och begränsad attraktionskraft till väljarkåren.

Macron manövrerade skickligt och skoningslöst i den här politiska revolutionen. Utöver honom var de stora vinnarna Marine Le Pen (extrema högern) och Jean-Luc Mélenchon (extrema vänstern). Han artikulerade en vision om ett nytt politiskt system med sin egen rörelse i dess centrum.

I den maktkampen var han mer som Napoleon Bonaparte. En ung begåvad och ambitiös man från den politiska periferin som arbetat sig upp inom statsförvaltningen för att sedan utnyttja det vakuum som uppstod efter att president François Hollande (Louis XVI!) misslyckats med att adressera folkets missnöjen och störtats från tronen.

Medan Napoleon var en enväldig härskare uppvisade han imponerande politisk intuition och karisma. Utan det hade han aldrig lyckats nå så långt som han gjorde eller ha kunnat konsolidera sitt kejsarstyre. Han var skicklig i alliansbyggande, propaganda och krigföring.

Macron imponerade under valet för att han kombinerade en liberal vision med den politiska skickligheten som är nödvändig för att implementera sin plattform.

Tyvärr har den fingerfärdigheten synts mindre sedan han blev president. Istället för att övertyga och förankra har det varit mer att regera via diktat. Det går när man har stora majoriteter i parlamentet – till en viss gräns.

De protester som nu pågår runtom i franska städer är hans första stora test som ledare. Att hans reformpolitik lyckas är ett alleuropeiskt intresse, då Frankrike är en betydande stormakt vars framtid har bäring för hela kontinenten. Misslyckas han är dörren öppen för en Le Pen eller Mélenchon och då är vi illa ute.

Zebulon Carlander Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare, Fria Moderata Studentförbundet

SvD Ledare: George Bush den äldre (1924-2018)

En av de mest avslöjande anekdoterna om vem George Herbert Walker Bush var som människa är från när han tog värvning i den amerikanska flottan.

Det var kort efter Pearl Harbor-attacken, han var sjutton år och skulle precis lämna gymnasiet. Bush bestämde sig för att han vilje göra skillnad genom att anmäla sig frivilligt till militären. Helst som pilot i marinen.

På ett besök till skolan uppmanade krigsministern Henry Stimson de blivande studenterna att först läsa på college för att sedan söka sig till försvaret. Det påverkade inte Bush. Inte ens hans far lyckades övertyga honom om att vänta.

Knappt arton år gammal åkte den unge Bush iväg för att slåss i ett krig. Efter han var klar med sin utbildning och placerats på ett hangarfartyg i Stilla havet utmärkte han sig som en skicklig och kompetent pilot. Han kom att tilldelas Distinguished Flying Cross, den näst högsta medaljen för mod i den amerikanska försvarsmakten.

Viljan att ge upp sina egna bekvämligheter för att tjäna ett större syfte – det var Bush. Hans beslut att gå med i flottan var början på en enastående karriär. Hans meritlista inkluderar affärsman, kongressledamot, FN-ambassadör, CIA-chef, sändebud till Kina, vicepresident och slutligen president.

Om Ronald Reagan vann kalla kriget, vann Bush freden.

Det fanns inga garantier för att konfrontationen mellan väst och öst, kapitalism och kommunism, skulle sluta utan en sammanstöt mellan stormakterna. Men i mångt och mycket tack vare Bush lugn och vision kom Sovjetunionens tillbakadragande från centrala och östra Europa samt dess slutliga undergång att ske i mestadels fredliga former.

Det kan kännas som en självklarhet nu, men jag tror inte någon på 1960- eller 1970-talen hade reagerat likadant om man berättade för dem hur allt skulle sluta.

Den säkerhetspolitiska arkitektur som konstruerades efteråt var unik i europeisk historia i dess bredd och vision. Initiativ som Parisstadgan och CFE-avtalet utgjorde en solid grund för att värna säkerheten och stabiliteten i Europa.

Som vi nu vet är den här arkitekturen under hård press från Vladimir Putin, men i min mening är den utvecklingen inte något man kan skuldbelägga Bush för. Kalla krigets fredliga slut och skapandet av vad vi ofta kallar för den europeiska säkerhetsordningen var en enorm bedrift.

Utöver hans agerande i Europa kan man också exempelvis nämna sättet som han organiserade en internationell koalition – vilken även inkluderade Sovjetunionen – för att sätta stopp för Saddam Husseins expansionspolitik i Mellanöstern.

Utrikespolitiken kom att dominera Bush presidentskap. Medan han skötte det oerhört väl skulle det även visa sig vara öppningen den unge guvernören Bill Clinton behövde för att hindra honom från att vinna en andra mandatperiod. ”It’s about the economy, stupid!”

Medan ingen gärning är perfekt och det nu i efterhand går att se hur en hel del hade kunnat hanteras annorlunda måste man ändå medge att Bush och hans team var oerhört skickliga med att navigera i det nya världspolitiska landskapet som uppstod i skiftet mellan 1980- och 1990-talen.

George Herbert Walker Bush levde ett långt och händelserikt liv. Det var inte utan tragedier, men hans attityd var att livet är en gåva och man måste göra det mesta utav den tiden som tilldelas en på jorden. Den kanske viktigaste lärdomen från hans karriär är hur mycket glädje och mening ett liv tillägnat ett större syfte än sig själv kan ge.

Han var en stor man.

Zebulon Carlander Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare Fria Moderata Studentförbundet

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén