Det är hundra år sedan Paul Bäumer dog. 

Han stupade en lugn dag på fronten i oktober 1918, krigsslutet alldeles runt hörnet. De hittade honom liggandes framstupa i ett skyttevärn. Det såg ut som han sov. Att döma av hans behärskade ansiktsuttryck kunde han inte ha lidigt länge. 

Paul fanns i strikt mening inte på riktigt. Han skildrades i Enrich Maria Remarques bok ’’På västfronten intet nytt’’ baserad på författarens egna erfarenheter i skyttegravarna under det stora kriget. 

Men samtidigt var Paul inte påhittad. Det fanns hundratusentals som honom, om inte miljontals. Unga män med livet framför sig som dog för att utkämpa de äldre männens krig. För kung, kejsare eller republik. 

Kanske den största, mest oförlåtliga tragedin med kriget Paul och hans generation utkämpade var att det inte löste någonting. Det visade sig bara vara den första, blodiga ronden i ett europeiskt inbördeskrig som skulle skörda många fler offer.

Hade Paul överlevt, åkt hem, älskat någon och bildat familj är det troligt att hans avkommor hade skickats iväg för att utkämpa Hitlers krig. Kanske hade de slagits mot barnen till de män Paul själv slogs mot i skyttegravarna i de franska och belgiska åkrarna. 

För alla de problem som det europeiska kollektivet av stater står inför kan vi åtminstone värdesätta faktumet att Pauls barnbarn och deras barn inte hade behövt växa upp för att slå ihjäl eller bli ihjälslagna av sina grannar. 

Det är något värt att fira samtidigt som vi sörjer de generationer som saknade den möjligheten.