Månad: september 2018

SvD: Medge att vi också har intressen

Det sägs att en politiker är som mest intressant när denne har lämnat den politiska scenen. Då är han eller hon inte längre fjättrad av partipolitiska talepunkter eller regeringsmaktens begränsningar, utan kan tala fritt med den visdom som uppstår efter flera års verksamhet i demokratins maktcentrum.

Den bilden stämmer väl överens med Sigmar Gabriel, före detta tysk utrikesminister. Sedan han tvingades lämna koalitionsregeringen i våras sitter han fortfarande kvar som ledamot i förbundsdagen för socialdemokraterna, men har sagt att han inte längre kommer inneha tunga partiuppdrag.

I stället har han skrivit en bok, ”Zeitenwende in der Weltpolitik’”, om vilken han intervjuades häromdagen i tidskriften Der Spiegel (24/09-18). Där gör han ett par reflektioner om situationen i Tyskland som även har bäring för Sverige.

”Framför allt måste vi förstå att ett rigoröst moraliskt förhållningssätt kan vara lika fel som att ignorera moral. Statsvetaren Herfried Münckler säger att vi tyskar är nöjda med att fokusera på det moraliska. Det vore bättre om vi kunde medge att vi också har intressen”, säger Gabriel till journalisterna.

Med det menas inte, utvecklar han, att moral ska vara en icke-faktor i ens beslutsfattande, men det kan inte vara den enda faktorn. Gabriel fortsätter med att erinra om ett tillfälle under flyktingkrisen när Manuel Valls, då Frankrikes premiärminister, uppgivet frågade honom: ”Vill tyskarna nu också leda oss moraliskt?”

Det är uppenbart att erfarenheterna från att handskas med de olika migrations-, finans- och säkerhetspolitiska kriserna de senaste åren har satt sina spår i den tidigare utrikesministern. Det skymtar fram en viss ödmjukhet inför faktumet att när man väl ställs inför svåra val är världen inte alltid svart eller vit, utan väldigt grå.

Medan jag inte vill förminska de goda insatser Sverige har gjort eller gör i olika globala frågor har även vi anledning att bejaka Gabriels tankar. Alltför ofta har vi blivit blinda av vår egen förträfflighet och tappat förmågan att se nyktert på olika frågor, med ödesdigra resultat som konsekvens.

Det fundamentala problemet med att nagla sig fast i vad som strikt uppfattas moraliskt är att sinnet för proportion och realism försvinner. Regerandets konst kräver en balans mellan moral och intressen. Att enbart förlita sig på ett av dessa, oavsett vilket, kommer bara sluta i tragedi.

ZEBULON CARLANDER är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare för Fria Moderata Studentförbundet.
zebulon.carlander@gmail.com

Länk till artikeln.

Utvecklingen i Brasilien

Det är en bekymmersam utveckling vi ser i Brasilien.

Dess politiska system har på senare år upplevt en rad stora smällar. President Dilma Rousseff avsattes genom riksrätt för två år sedan. Hennes efterträdare, Michel Temer, hade också åtalats för korruption om inte parlamentet räddat honom.

Tidigare president Lula da Silva, som tills nyligen var den ledande kandidaten att ta över efter Temer, dömdes till fängelse för – just det – korruption och får inte längre ställa upp i valet.

Det går att tala om en perfekt storm. Utöver de korruptionsskandaler som har misskrediterat det politiska etablissemanget genomgår Brasilien en tuff långkonjunktur och ser en ökad brottslighet. Inte ens fotbollslandslaget har levererat på åratal.

Någon som har kapitaliserat på allt det är Jair Bolsonaro, parlamentsledamot från Rio de Janeiro och före detta militär. Han står långt till höger och hyser många anti-demokratiska åsikter. Just nu leder han i opinionsmätningar.

Bolsonaro är inte svaret till att lösa Brasiliens problem. Tvärtom hotar han med sina auktoritära drag den unga och ömtåliga brasilianska demokratin.

Brasilien är inte alltid i vårt fokus, men det är ett betydelsefullt land. Som Sydamerikas folkrikaste stat och del av BRICS-gruppen har det en viktig ställning i världspolitiken. Vi har en direkt säkerhetspolitisk koppling till landet i och med dess beslut att köpa Jas Gripen.

Trots sina problem är Brasilien ett land med enorm potential, vilket gör det ännu sorgligare att se dess nuvarande utveckling.

(BRICS = Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika)

Anteckningar från KKRVA möte om materielförsörjning

Johan Svensson, generallöjtnant och Försvarsmaktens produktionschef, höll sitt inträdesanförande till kungliga krigsvetenskapsakademien tidigare i veckan med fokus på försvarets materielförsörjning.

Försvarsmaktens nuvarande materielförsörjningsstrategi är från 2007 och mycket har hänt i såväl omvärlden som i försvaret under det föregående decenniet.

Sedan strategin introducerades har vi gått från ett invasionsförsvar till ett nationellt försvaret där bl a uthållighet har blivit viktigare. Försvaret måste kunna hantera duellsituationer. Det ställs nya krav på materiel och taktik.

Försvarsindustrin har blivit en mer globaliserad marknad. Industrin i Sverige, som inte längre är helt svenskägd, är i hög grad beroende av komponenter från andra länder.

Det har skett en förändring med väsentliga säkerhetsintressen. Stridsflyg och undervattensförmåga har klassificerats som sådana intressen. I budgetpropositionen för 2018 identifieras också integritetskritiska förmågor som sensorer, telekrig och krypto osv som väsentliga säkerhetsintressen. Regeringen tittar även på andra områden.

Kostnadseffektivitet är inte lika med lägst kostnad, utan vilar på tre grunder: kostnad, effektivitet, och handlingsfrihet.

Internationella samarbeten har varit en bärande pelare. Finns en del exemplen på misslyckade samarbeten, t ex Archer (Norge), ubåtsprojektet Viking (Danmark), och granatkastare Amos (Norden). Men det finns också positiva exemplen, inte minst Meteorsystemet som utvecklats inom ramen för sexnationssamarbetet (LOI).

Anledningar till varför det inte är lätt med internationella samarbeten är svårigheter om att enas på en gemensam kravställning, att man har industripolitiska intressen att värna, och att det kan saknas nödvändig långsiktighet och politisk uppbackning.

Angående krigsmaterielexport innebär det en kostnadsfördelning (positivt) men finns risker med resursdelning (negativt), t ex kan det bara finnas en begränsad mängd av reservdelar, och att känslig teknologi kan hamna i fel händer (negativt).

Slutsatserna är att vissa saker måste justeras och tydliggöras. I den nuvarande strategin värdesätts internationella samarbeten, det kommer behöva omvärderas. Måste tänka igenom om försörjningssäkerheten. Det är helt orealistiskt att tro att vi kan importera allt vid ett krigsscenario.

Och sist men inte minst, för vår del måste en strategi utgå från motståndaren. Det är en stor utmaning att utforma en långsiktig strategi eftersom man måste anpassa den efter vad våra möjliga motståndare gör. Det hanteras genom att ha en bra underättelseförmåga, att investera i forskning och utveckling, att ha militär kompetens osv.

Vid frågestunden undrades det bl a en del om hans fokus på att kunna hantera duellsituationer. Här utvecklade han ett resonemang om att det gäller vissa vapensystem men inte alla. Varnade dock för att förlita sig alltför mycket på taktik.

SvD: Krigsrisken har minskat men kärnvapenhotet består

Det är mer än tre månader sedan USA:s president Donald Trump och Nordkoreas (DFK) diktator Kim Jong-un möttes i Singapore. Vid toppmötet skrev de under ett uttalande där de med vaga formuleringar skisserar en handlingsplan för framtiden.

Kärnan i dokumentet är de fyra följande punkterna:

”1. USA och DFK förpliktigar sig att etablera nya USA-DFK-förbindelser i enlighet med önskemål från folken i de båda länderna för fred och välstånd.

2. USA och DFK ska enas i sina ansträngningar för att skapa en långvarig och stabil fredsregim på Koreahalvön.

3. Som en bekräftelse av Panmunjomdeklarationen från den 27 april 2018 lovar Nordkorea att arbeta för total kärnvapenavrustning av Koreahalvön.

4. USA och DFK åtar sig att återlämna kvarlevor från POW/MIA, inklusive omedelbar repatriering av dem som redan har identifierats.”

Sedan dess har frågan kring Nordkoreas kärnvapenprogram fått mindre uppmärksamhet, bland annat för att Pyongyang inte har testskjutit robotar på ett tag och för att Trump har upphört med sina bombastiska tweets.

Men de formella förhandlingarna mellan de två staterna har i praktiken låst fast sig. Det är oklart om det kommer vara möjligt att åstadkomma några genombrott i kommande diplomatiska överläggningar.

Det första mötet efter Singapore skedde i juli i Pyongyang med USA:s utrikesminister Mike Pompeo som representant för Washington. Det hela slutade i ett fiasko, där inget konkret uppnåddes och nordkoreanerna efteråt anklagade USA för att ha framfört ’’gangsterliknande’’ krav.

Medan State Department försökte spela ned det hela är tolkningen hos säkerhetsanalytiker att Pompeo begärde att nordkoreanerna skulle lämna en redogörelse för hela deras kärnvapenprogram och förbinda sig till en tidslinje för nedrustningen. Det uppfattade Pyongyang som oacceptabelt.

Det är fortfarande där som förhandlingarna befinner sig. Utöver att Nordkorea har överlämnat en del kvarlevor av amerikanska soldater som stupade under Koreakriget har det inte skett några större framsteg.

En central konfliktlinje verkar vara i vilken ordning som Singapore-uttalandet ska implementeras. Tittar man på dokumentet fokuserar den första halvan på att förbättra relationen mellan USA och Nordkorea medan den andra halvan handlar om total kärnvapenavrustning och stupade soldaters kvarlevor.

Enligt den nordkoreanska linjen är de första punkterna, vilket inkluderar att skapa en ”långvarig och stabil fredsregim”, en förutsättning för att uppnå ett Korea fritt från kärnvapen. Framför allt har Kim-regimenvarit pådrivande för att åstadkomma ett fredsavtal som formellt sätter punkt för Koreakriget.

Den amerikanska ståndpunkten är att Nordkoreas nedrustning är nödvändig för att man ska vilja ta steget till någon typ av fredsavtal. Skulle man börja med ett fredsavtal är farhågan att det skulle eliminera själva raisond’être för den militära alliansen mellan USA och Sydkorea samtidigt som Nordkorea fortfarande innehar kärnvapen.

Än så länge har Kim Jong-un spelat sin hand väl. Han har sedan mötet i Singapore varit aktiv med att fokusera på ekonomisk utveckling, bland annat genom fabriksbesök som har fått stor uppmärksamhet i nordkoreansk statsmedia. Det har även kommit indikationer på att den sanktionsregim som USA drivit igenom i FN:s säkerhetsråd håller på att luckras upp.

Den amerikanska sidan får det också svårare på grund av president Trump själv. Han var snabb med att inteckna Singapore som en seger och deklarerade på twitter att det inte längre existerar ett kärnvapenhot från Nordkorea. Han har investerat mycket prestige i bilden av att frågan är så gott som löst. Det gör det svårare att öppet bekräfta friktioner i förhandlingarna.

Trots att det har uppdagats att Nordkorea fortsätter att producera kärnvapen har Trump velat fokusera på mer symboliska handlingar. Till exempel att Nordkorea nedmonterade en testplats för robotar, vilken dock experter säger inte längre var särskilt relevant för deras militärtekniska program.

Det verkar finnas en stor medvetenhet i Pyongyang om den här sprickan i Washington och man gör allt för att dra maximal nytta av det. På initiativ av Kim planeras det nu ett andra toppmöte mellan de två ledarna, som tros äga rum inom en snar framtid.

Under den här veckan har Sydkoreas president Moon Jae-inför tredje gången träffat Kim, och vid detta tillfälle i Pyongyang. Där meddelades det att Nordkorea kommer att stänga ner ytterligare testanläggningar, men återigen råder det oklarheter om det kommer ha någon egentlig påverkan på nordkoreanernas kärnvapenbaserade förmågor.

Deras överläggningar fokuserade på relationerna mellan de två koreanska länderna, men Kim sade sig var öppen för att stänga ner ytterligare faciliteter. Dock med tillägget att USA först måste komma med motsvarande åtgärder, och då sannolikt i form av ett fredsavtal.

Trump twittrade positivt om mötet mellan Moon och Kim, men ser man till den faktiska substansen har man inte kommit närmare det amerikanska målet om att Nordkorea ska nedmontera sin existerande kärnvapenförmåga.

Med tanke på den utveckling vi såg för bara ett par månader sedan – i en intervju jag gjorde med Carl Bildt i januari sade han att krigsrisken på Koreanska halvön uppgick till 40 procent – får man kanske ändå känna en viss lättnad att det omedelbara hotet för en konflikt verkar att ha upphört.

Men frågan är om den nuvarande situationen är hållbar i längden.

ZEBULON CARLANDER är försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare i Fria Moderata Studentförbundet.

Länk till artikeln.

Aftonbladet Debatt: Nej, att sälja vapen är inte omoraliskt

Under kalla kriget ansågs den inhemska försvarsindustrin vara en nödvändighet för att upprätthålla neutralitetspolitiken. Resonemanget var att det skulle stärka vår trovärdighet då vi inte skulle vara beroende av någon stormakt för att kunna möta militärens materielbehov.

Den ursprungliga tanken bakom försvarsindustrin existerar inte längre idag – neutralitetspolitiken är sedan länge begravd – och den industri som finns kvar är mindre än tidigare samt har svagare kopplingar till staten. Men likväl tjänar en inhemsk försvarsindustri fortfarande svenska säkerhetsintressen.

Dels gör det oss till en intressant försvarspolitisk partner att samarbeta med och dels kan det ge oss försvarsmateriel som är optimerad för våra förhållanden.
Eftersom staten inte köper lika mycket försvarsmateriel som man gjorde under kalla kriget måste svenska försvarsföretag exportera det som de producerar för att kunna fortsätta med sin verksamhet.

Medan vi inte ska sälja till vem som helst vore det oklokt att som Svenska Freds vill sätta ytterligare begränsningar på en redan väldigt kontrollerad exportverksamhet. Snart skulle vi inte ha någon försvarsindustri alls, vilket skulle ha negativa effekter på vår säkerhetspolitiska ställning.

Även om det kan vara en något impopulär åsikt är krigsmaterielexport, vilket är den formella termen för vapenexport, inte något omoraliskt.
Att sälja vapensystem till stater med legitima säkerhetsintressen är fullt rimligt – inte minst i en värld med ökande spänningar.

Länk till artikeln.

Säkerhetspolitisk samarbete mellan Sverige och Brasilien

Var imorse på ett intressant seminarium hos Folk och Försvar om det säkerhetspolitiska samarbetet mellan Sverige och Brasilien. Talarna var från svenska försvarsdepartementet, brasilianska utrikesdepartementet, och SIPRI.

Huvuddragen från seminariet var att samarbetet mellan våra två länder är bra och det finns möjligheter att utvidga det ytterligare framöver. Nästa år är det ett decennium sedan Sverige och Brasilien blev ’’strategiska partners’’, något som fick extra mening när Brasilien för cirka fem år sedan valde att införskaffa Jas Gripen E.

Representanten från den brasilianska utrikesdepartementet gav en överblick av landets utrikes- och säkerhetspolitik. Betonade Sydamerika och Sydatlanten som dess viktigaste geostrategiska områden. Han sa att det inte existerar några militära risker på kontinenten utan hänvisade till transnationell brottslighet och politisk instabilitet i enskilda länder, särskilt Venezuela, som de största säkerhetsproblemen.

Han ägnade en hel del tid till att prata om Brasiliens policy för nedrustning. Förklarade att man har ett förbud mot det i sin konstitution och beskrev hur man har arbetat för att få genomslag för det s k kärnvapenförbudsavtalet som har förhandlats fram inom ramen för FN.

SIPRI-forskaren som var sista att tala lyfte fram Sydamerika som en väldigt fredlig region och pekade bland annat på fallande import av krigsmateriel. Han sa att något av de viktigaste som kan resultera från det nuvarande svensk-brasilianska militära samarbetet är att Brasiliens försvarsindustri kan lära från dess svenska partners som är internationellt erkända för att arbeta transparent.

Det var ett intressant nedstamp i ett land och en Sveriges strategiska relationer som vanligtvis inte får särskilt mycket uppmärksamhet. Kommer följa den fortsatta utveckling av samarbetet med nyfikenhet!

”När Tage Erlander styrde landet”

Har läst en kort men likväl intressant bok om ett seminarium till minne Tage Erlander som hölls i riksdagshuset i september 2001.

Ett axplock av citat som är särskilt relevanta för mitt arbete om statsministrar och säkerhetspolitiken:

Olof Ruin (statsvetare)

>>En dimension, en problematik, i uppdraget som statsminister har dock alltid funnits. Det är att finna den lämpliga avvägningen i inflytande mellan honom och regeringens övriga statsråd. En ytterlighet är att statsministern verkligen fungerar bara som den första bland liar, som en primus Inter pares, och att regeringskretsen som sådan präglas av ett reellt kollektivt beslutsfattande. De enskilda statsrådet lämnas därtill stor rörelsefrihet inom sina respektive fögderier. En annan och motsatt ytterlighet är att statsministern koncentrerar mycken reell beslutskraft hos sig själv och också aktivt griper in dirigerande och kontrollerande i de andra statsrådens verksamhet. Han fungerar helt enkelt som sina kollegers chef.<<

>>Tage Erlanders egen position i kraftfältet mellan dessa två poler skiftade i och för sig under de tjugotre åren. Under den första besvärliga tiden, när han var ny och omgiven av flera äldre statsråd från socialdemokratins andra generation, blev hans uppgift i mycket att lirka och jämka mellan många starka viljor. Under de senare åren, när han själv hade uppnått lång erfarenhet i uppdraget och de flesta av statsråden därtill var valda av honom själv, kom han naturligt nog att inta en mer dominerade position i regeringskretsen.<<

Ingvar Carlsson (fd statsminister)

>>Tage Erlanders ledarfilosofi var alldeles tydlig: att delegera det som gick att delegera, undvika att ta till sig till statsrådsberedningen ärenden som lika bra kunde klaras i departementen. Det innebar inte att det var någon sorts absolut jämlikhet i styrkeförhållandena i hans regering. Tvärtom ser man mycket tydligt, som jag uppfattar det, tre maktcentra, tre hörnpelare: förutom statsrådsberedningen och statsministern också utrikesminister… Den tredje hörnpelaren var finansdepartementet.<<

>>Det område han var först att tillvarata var Sveriges intressen under kalla kriget. Även med en stark utrikesminister var det en mycket viktig del av statsministerns vardag att hävda Sveriges intressen under det kalla kriget, neutralitetspolitiken, alliansfriheten. Kommunisterna på hemmaplan, det visar dagboken tydligt, innebar en situation som pressade honom hårt dagar och nätter.<<

Fear: Trump in the White House – Bob Woodward

Har nu läst ut ”Fear: Trump in the White House” av Bob Woodward som kom ut igår.

Mycket av de allra mest politiskt explosiva i boken har redan framkommit i Washington Post och andra medier. Att beskriva den här administrationen som dysfunktionell är underdrift, utan snarare är det som Donald Trumps egna stabschef John Kelly uttrycker det, ”We’re in Crazytown”.

I stort bekräftar den bilden som existerar av Trump, hans syn på utrikespolitiken och hur de i hans omgivning försöker att hantera honom. Det framkommer t ex exakt hur Mattis är (någorlunda) framgångsrik i sälja sina förslag till presidenten, medan andra som t ex fd utrikesminister Tillerson eller fd säkerhetsrådgivare McMaster misslyckas.

Ett av de allra mest intressanta Trump-citaten i boken kommer när hans underställda försöker övertyga honom om att inte lämna handelsavtalet mellan USA och Sydkorea, känt som KORUS, med argumentet att det vore olämpligt givet krisen med Nordkorea.

>>“That’s exactly when you bring it up,” Trump said. “If they want protection, this is when we get to renegotiate the deal. We have leverage.”<<

Det överensstämmer med de analyser jag har skrivit tidigare om Trump, bl a här på Facebook, om hur han ser stater som är beroende av USA för sin säkerhet som något han kan utnyttja till sin fördel i handelsförhandlingar.

Den tidigare boken om Vita Huset under Trump, ”Fire and Fury” av Michael Wolff, handlade väldigt mycket om intriger och rena maktkamper inom den innersta kretsen kring presidenten. Visserligen behandlar den här boken oundvikligen det med men policydebatter ges också mycket utrymme, inte minst om Nordkorea-frågan. Jag kommer ha stor nytta av det i mitt egna projekt om konflikten på den koreanska halvön.

Allt som allt är det en djupt oroväckande bild som målas av den sittande presidenten. Bokens titel ”Fear”, eller ”Rädsla”, beskriver såväl Trumps teori om var makt kommer ifrån som själva stämningen i hans hov. Och jag undrar om titeln inte också summerar författarens egna tankar om vad det är han just har bevittnat.

Folk & Försvar: Säkerhets- och försvarspolitiken efter valet

Idag anordnade Folk och Försvar ett seminarium vid Kungliga Myntkabinettet om säkerhets- och försvarspolitiken efter valet. Som påpekades på plats har dessa frågor hamnat utanför den pågående valrörelsen, till landets stora förlust.

Aftonbladets Anders Lindberg hade ett par kloka inspel om varför försvarspolitiken har trillat ner från den politiska dagordningen. Hans resonemang var bl a att debatten har gått från att vara allmän till att bli snäv och specialiserad. D v s har tillgängligheten minskat, vilket gör det svårare för bredare kretsar att följa frågorna.

Sedan i den andra panelen lyfte Johan Wiktorin, som har en bakgrund i underrättelsetjänsten, att avsaknaden av expertis om kärnvapen är ett problem för Sverige eftersom det ökar vår sårbarhet för påverkansoperationer. Det skulle behövas kompetenta experter som kan t ex avvisa föreställningar om att Nato kan och kommer placera kärnvapen på svenskt territorium – vilket är helst falskt.

Ovanstående är bara ett axplock av de många, intressanta diskussionerna.

I panelerna lyftes personalförsörjning, försvarsindustri, säkerhetspolitiska samarbeten, kärnvapenförbudsavtalet, och en hel del annat. Det var ett tankeväckande seminarium och det underströk framför allt att medan säkerhets- och försvarspolitiken kanske inte har varit framträdande i valrörelsen så kommer det att vara det nästa mandatperiod.

Du kan se hela seminariet genom att klicka på den här meningen.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén