Månad: augusti 2018

KKRVA: Den svenska Natodebatten

Den svenska Natodebatten ligger högt upp på den säkerhetspolitiska dagordningen. Det är en omfattande debatt som berör alla delar av vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det går att dela in de olika argumenten för såväl ett ja som ett nej till Nato i fyra olika kategorier.

Natomotståndet

För Natomotståndet handlar det om faktorerna stabilitet, oberoende, suveränitet, och tradition.

Tanken bakom stabilitet är att en Natoanslutning skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen i närområdet och provocera en kraftig, kanske t o m våldsam, reaktion från Ryssland.

Bättre då, enligt det här resonemanget, att följa Hultqvistdoktrinen vilket går ut på att utveckla bi- och multilaterala samarbeten som saknar ömsesidiga försvarsförpliktelser, vilket man tänker gör oss säkrare samtidigt som det inte är lika provocerande i Moskvas ögon. Självklart finns det även anhängare av stabilitetsargumentet som anser att Hultqvistdoktrinen är för mycket.

Sedan är det oberoende och suveränitet. Dessa har sina likheter men är fortfarande så pass distinkta att de kan särskiljas. Skillnaden mellan dessa två kan sägas vara att oberoende är utåtvänt medan suveränitet är inåtvänt.

Det vill säga, argumentationen för oberoende fokuserar på Sveriges möjligheter att bedriva en aktivistisk utrikespolitik, t ex att medla i konflikter och agera brobyggare. Suveränitet betonar våra egna möjligheter att fatta beslut kring frågor som användandet av svenska soldater utanför riket.

Slutligen tradition, vilket dels grundar sig i en nostalgi om hur svensk utrikes- och säkerhetspolitik har sett ut sedan länge, och dels en mer praktiskt uppfattning om att man inte behöver laga det som inte är trasigt.

Natostödet

För de som förordar en Nato-anslutning handlar det om faktorerna stabilitet, inflytande, solidaritet, och modernitet.

Enligt stabilitetsargumentet skulle ett svenskt medlemskap i Nato bidra till att fylla ett säkerhetsvakuum som idag existerar i Östersjöområdet p g a Sveriges utanförskap. Det skulle skapa större klarhet om den geostrategiska strukturen i närområdet och underlätta för samverkan med andra Natostater i en kris eller konflikt.

Resonemanget kring inflytande handlar om att med en plats vid ”bordet” skulle Sverige ha en starkare röst om viktiga transatlantiska säkerhetsfrågor, t ex svaret som avges till följd av ryska aggressioner.

Solidaritet bygger på uppfattningen att Sverige ensam inte kan lösa sina försvarspolitiska problem utan behöver stöd från andra. Detta samtidigt som man anser att Sverige har ett intresse av att ställa upp för andra stater inom det transatlantiska samfundet, särskilt dem som vi delar starka värderingar med, t ex de tre baltiska republikerna.

Slutligen är det modernitetsargumentet. Det menar att Sverige på 2000-talet inte kan klamra sig fast vid gamla antaganden om svensk utrikes- och säkerhetspolitik utan måste uppdatera sina doktriner efter förändrade omvärldsförhållanden.

Annorlunda uttryckt kan man säga att Sverige inte är ett isolerat välfärdsutopia uppe i Europas norra periferi, utan en integrerad del av ett större politiskt och ekonomiskt system där skeenden i andra delar påverkar oss.

Slutsatser

Ställda mot varandra blir det följande för och mot Natomedlemskap:

Stabilitet (för) – Stabilitet (mot)

Inflytande (för) – Oberoende (mot)

Solidaritet (för) – Suveränitet (mot)

Modernitet (för) – Tradition (mot)

Det allra mest intressanta är att den första kategorin är densamma för båda sidor, d v s stabilitet. Det är också längst den här konfliktlinjen som jag ytterst bedömer att den svenska Natodebatten kommer att avgöras.

Länk till texten.

Fallande stöd för Putin

Spännande läsning om det fallande stödet för Vladimir Putin i Ryssland. Hans siffror är idag de sämsta de har varit sedan annekteringen av Krimhalvön för fyra år sedan.

Carnegie Ru tillskriver den mer omedelbara anledningen till den här utvecklingen pensionsreformen som annonserades under VM i fotboll – ingen slump att de två sammanföll – vilket slår mot det kontrakt som Putin och hans följe har etablerat med det rysk folket: acceptans av Putin-regimens makt och korruption i utbyte mot en någorlunda levnadsstandard.

Och självklart är pensionsreformen ett uttryck för ett större missnöje som finns, där allt fler känner att Putin-regimens stormaktsåtaganden tar allt för mycket resurser från andra områden, som t ex socialpolitiken.

Det gamla kortet som Kreml har spelat när man har uppfattat ökad frustration hos folket är att skapa eller blåsa upp konflikter såväl internt som externt. Krim är ju det perfekta exemplet på det.

Återstår att se om, hur, var och när vi kan se denna strategi komma till uttryck, men för vår del gäller det förhöjd vaksamhet och beredskap. Värt att minnas ubåtsincidenten som sammanföll kort efter det förra valet.

Länk till Carnegie Ru.

Svensk Linje: Välkommen till kärnvapenklubben, Kim!

Historiskt. Det är med sådana ord som Vita Huset karaktäriserar toppmötet mellan Donald Trump och Kim Jong-un i Singapore den 12:e juni. Jag håller med om dess historiska signifikans, men inte utifrån samma synsätt som Trump administrationen.

Målet med USA:s Nordkoreapolitik är att få Pyongyang att nedmontera sitt kärnvapen-och robotprogram. Men det man åstadkom i Singapore var att de facto erkänna Nordkoreas status som kärnvapenstat. Det var ett ”Welcome to the club”-ögonblick.

Nordkorea har varit en kärnvapeninnehavare sedan flera år tillbaka, men det är utvecklingen kopplat till långräckviddiga robotar (ICBM) som kan bära kärnstridsspetsar som nyligen har skapat stor oro i Washington. Medan Nordkorea har förmågan att slå mot allierade som Sydkorea och Japan har USA varit utom räckhåll för Kim-regimen. Tills nu.

USA har en väldigt fördelaktig geografi för en stormakt, omgiven av två mindre och vänligt sinnade länder samt två stora hav. Det har, i alla fall under större delen av USA:s historia, skapat en känsla av trygghet. När väl amerikanerna har blivit attackerade, t ex Pearl Harbor-attacken 1941 och 9/11-attackerna 2001 har det provocerat fram väldiga reaktioner.

När då Nordkorea på senare år under Kim Jong-uns styre gjorde framsteg i att utveckla en ICBM-förmåga har det alarmerat det amerikanska säkerhetsetablissemanget. Under valkampanjen 2015-2016 uppvisade Trump inget större intresse för den koreanska halvön utöver att beklaga sig över alliansen med Sydkorea som han fann ogynnsam för amerikanska intressen. Det kom först att ändras kort efter att han vann valet då han träffade sin företrädare, Barack Obama.

I deras sammanträde, det första männen emellan, ska Obama ha sagt att det största säkerhetspolitiska problem som Trump skulle konfronteras av när han installerades in i Vita Huset var Nordkorea och dess kärnvapen- och robotprogram.

Kort innan Trump tillträdde som president twittrade han: ”North Korea just stated that it is in the final stages of developing a nuclear weapon capable of reaching parts of the U.S. It won’t happen!”
Det här måste ses som en röd linje från den inkommande amerikanska presidenten. Och under sin tid som president har Trump konsekvent placerat Nordkorea högst upp på den säkerhetspolitiska dagordningen.

Den strategi som hans administration kom att anamma fick beteckningen ”maximum pressure and engagement”. Framför allt var betoningen på den första delen. Det innefattade bl a att öka sanktionstrycket gentemot Nordkorea, inte minst genom att sätta press på Kina som har de överlägset största handelsutbytet med nordkoreanerna.

Relationen mellan de två kommuniststaterna är komplicerad och Peking har på senare år varit på dålig fot med Pyongyang, särskilt kopplat till irritation över Nordkoreas kärnvapenambitioner.

Men det kinesiska ledarskapet har sedan tidigare gjort kalkylen att det är ett större nationellt intresse att Nordkorea fortsatt förblir stabilt och en buffert mot det USA-lierade Sydkorea än att nordkoreanerna upphör att utveckla sina kärvapenförmågor. Därmed var det enbart motvilligt som president Xi Jinping gick med på att (till viss del) begränsa handeln med Nordkorea.

Sedan ökade Trump också det militära trycket mot Nordkorea, bl a genom en mycket hård retorik, inte minst mot Kim Jong-un själv. Det hela kulminerade vid FN:s generalförsamling förra hösten då Trump kallade Kim för ”little rocket man” och Kim svarade med att kalla Trump för en ”dotard”.

Samtidigt som det här pågick genomförde Nordkorea många testar för att fullfölja ambitionen om att ha en ICBM-förmåga. I juli förra året lyckades man med att testa en robot med en sådan kapacitet. Även om förmågan inte är perfekt så måste man anta att de kan slå mot städer som Los Angeles i Nordamerika.

Dock skedde det en vändning i och med Kims nyårstal i december. Han öppnade upp för att skicka representanter till de olympiska spelen i Pyeongchang, Sydkorea. Den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in, som privat sägs ha varit orolig att USA skulle attackera Nordkorea utan att konsultera Sydkorea, tackade ja till erbjudandet.

Det följdes i snabb följd av nya diplomatiska inviter och de två koreanska ledarna kom överens om att mötas vid den s k Demilitarized Zone. Nästa stora vändning kom när den sydkoreanske nationella säkerhetsrådgivaren åkte till Washington för att briefa administrationen om samtalen med nordkoreanerna och där han framlade en inbjudan från Kim till Trump om att mötas. Trump tackade ja, helt i enlighet med sin okonventionella stil i utrikespolitiken.

Efter många turer fram och tillbaka fastslogs det att de två ledarna skulle mötas i Singapore i juni. Medan Kim säkerligen ägnade stor tid att arbeta fram en strategi inför mötet ska Trump ha exkluderat sakkunniga från förberedelserna – han litade mer på sitt eget omdöme och förmåga.

En träffande beskrivning av toppmötet var att det handlade mer om ”stagecraft” än ”statecraft”. Det var onekligen sensationellt att se en sittande amerikansk president möta en nordkoreansk ledare, men själva substansen i samtalen var frånvarande.

I det gemensamma uttalande som Trump och Kim skrev under åtar sig Nordkorea (återigen) enbart i vaga termer till någon form av nedrustning – det saknas en överenskommen definition. Att det finns en fungerande process mellan de två länderna är alltid välkommet, men USA fick inte med sig mycket från toppmötet.

Det Kim däremot fick var en enorm internationell legitimitet, samtidigt som Trump på en presskonferens efter toppmötet sa att USA:s gemensamma militära övningar med Sydkorea skulle upphöra tillsvidare. Det var en eftergift som kom utan att Nordkorea gav tillbaka något.

Trump administrationen fortsätter insistera att Nordkorea kommer avveckla sina förmågor, men ingenting från toppmötet pekar på att det kommer hända. Däremot har sanktionsregimen mot Nordkorea redan börjat vackla, bl a har Kina visat intresse att återuppta handelsutbyte som stoppats.

Möjligheten att få Nordkorea att nedmontera sina kärnvapen var alltid avlägsen, men i och med utfallet från toppmötet har jag svårt att se hur det ska gå till alls. Trump har med sitt agerande förskingrat mycket av det diplomatiska kapital han byggt upp det senaste året, och det är svår att se hur det ska eller kan återupprättas.

Historiskt var ordet.

Corren: M för ett vassare försvar

De säkerhetspolitiska prognoserna är dystra. Det är inte ett cyniskt tänkande, utan ett realistiskt konstaterande. En sådan utveckling kräver att vi har ett försvar som kan värna vårt land och dess nationella intressen såväl i närområdet som längre bort.

Hur vi utformar försvaret har sin grund i en omfattande säkerhetspolitisk analys. Under kalla kriget hade vi konfrontationen mellan Nato och Warszawapakten att utgå ifrån. Sverige valde en säkerhetspolitisk doktrin som är fångad i formuleringen ’’alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig’’.

Men medan vi avstod från medlemskap i den västliga försvarsalliansen valde den svenska statsledningen att i hemlighet utveckla samarbeten med Natoländer, framför allt USA. Dels handlade det om olika transaktionella utbyten, till exempel gav vi dem värdefulla underrättelser i utbyte mot försvarsteknisk materiel. Det gick också ut på förberedelser för samverkan i händelse av krig.

Idag ser det säkerhetspolitiska landskapet annorlunda ut, vilket har konsekvenser för vår försvarspolitik. Sverige har under de senaste två-tre decennierna valt en mer samarbetsinriktad säkerhetspolitik. Vi har anslutit oss till den Europeiska unionen, formaliserat vårt samarbete med Nato, och fördjupat bilaterala relationer med bland annat Finland och USA.

Samtidigt har Ryssland, vårt största statliga säkerhetspolitiska bekymmer, utvecklat en ny försvarsdoktrin. Sedan 2008 pågår det en omfattande försvarsreform där man försöker att professionalisera sin krigsmakt, vilket bland annat innefattar att öka antalet kontraktsanställda soldater istället för att förlita sig helt på värnpliktiga. Det gör den ryska militären numerärt mindre men snabbare och skarpare.

Dagens försvarspolitiska konflikt i Sverige går längst en linje där det i ena hörnet finns vad man kan kalla traditionalister och i det andra som går att beskriva som modernister. Traditionalisterna är dem som ser tillbaka med längtan mot kalla krigets försvarspolitiska lösningar, medan modernisterna vill se ett mindre, vassare, och mer samarbetsorienterat försvar.

Vi i Moderaterna placerar oss klart i den modernistiska sidan av försvarspolitiken. Det finns aspekter av tidigare decenniers försvarspolitik vi kan ta lärdom från, till exempel kopplat till totalförsvaret, men vår försvarsmodell är anpassad till nya säkerhetspolitiska realiteter.

Moderaterna vill ha en Försvarsmakt med hög tillgänglighet, modern utrustning, och förmågan att enkelt samverka med utländska förband, oavsett om det är i Kabul eller Visby.

I närtid är prioriteringen att se till att försvaret får de resurser som krävs för att uppnå målsättningarna i det senaste försvarsbeslutet. Tyvärr verkar socialdemokraterna blunda för problemen i försvarsekonomin, men en moderatledd alliansregering efter valet kommer inte att göra det.

Zebulon Carlander

Ledamot i Muf Östergötlands distriktsstyrelse och riksdagskandidat för Moderaterna

Länk till artikeln.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén