Månad: juli 2018

Den långa sommaren

Det har varit en lång sommar i världspolitiken, och inte minst var den senaste veckan händelserik.

USA:s president Donald Trump reste till Europa för att närvara vid Nato-toppmötet i Bryssel, gästa Storbritannien, och slutligen sätta sig ner med Rysslands president Vladimir Putin i Helsingfors.

Jag lämnar en kronologisk redogörelse om alla dessa möten för ett kommande blogginlägg, utan istället fokuserar jag här på vad för slutsatser som vi kan dra av helheten.

Kort sagt känner jag att Trumps vistelse i Europa har bekräftat mitt resonemang om hans utrikespolitiska doktrin, vilket är att han är principiellt skeptisk/emot USA:s allianser och skulle helst monetärisera dem samt att han vill nedmontera den Europeiska Unionen till förmån för att skötta handelspolitiska affärer med europeiska stater bilateralt, dvs tvåsidigt. (1)

Att konstatera det är *inte* att säga att Nato är irrelevant eller att EU är dödsdömt – absolut inte! – men vi måste vara realistiska med vad Trump tycker och vill.

Mitt resonemang är att Trump har identifierat tre olika ”pressure points” som han strategiskt använder för att förverkliga sina målsättningar:

(A) Europa är beroende av USA:s försvarsgaranti

En teknik Trump ofta använde sig av som affärsman i förhandlingar var att höja konfliktnivån mot sina motparter för att se var deras gränser och röda linjer ligger, något vi har sett i hans europapolitik.

Trump har insett att Europa har ett större intresse i USA:s försvarspolitiska närvaro på kontinenten än tvärtom. Nu skulle jag vilja hävda att USA har ett enormt intresse i och har tjänat oerhört mycket på sitt försvarsåtagande till Europa, men åtminstone på kort sikt har vi mer att förlora än Amerika på att det trappas ner eller t o m helt försvinner.

Han sätter handel framför säkerhet, vilket är en brytning med traditionell amerikansk utrikespolitik (2), och han skulle vilja monetärisera USA:s försvarsrelationer.

Ett problem ur hans perspektiv är att det inte finns någon riktig mekanism för det här. Trump brukar pratar om alliansstater är skyldiga honom pengar (”dues”) men det är ett koncept som bara existerar i hans universum. Ett sätt däremot vore att påtvinga andra stater att ge USA fördelaktiga handelsavtal eller köpa amerikanska produkter.

Att han var på Tyskland angående Nordstream 2 tror jag inte alls handlar om att han bryr sig om dess säkerhetspolitiska implikationer för Europa, utan snarare att han skulle föredra om tyskarna köpte amerikansk gas.

(B) Brexit – divide et impera

Innan han landade i Storbritannien för att träffa premiärminister May gjorde han en intervju med The Sun där han sa att det brittiska kabinettets nya plan för Brexit, det s k Chequers Agreement, skulle sätta stopp/försvåra för möjligheten att producera ett US-UK handelsavtal. (3)

I sak var det faktiskt korrekt, men det var ett diplomatiskt anmärkningsvärt sätt att framföra det på och mycket förödmjukande för premiärminister Theresa May. I samma intervju prata han även gott om hennes politiska rival, Boris Johnson, och sa t o m att han skulle bli en bra premiärminister.

Om Trumps intention är att splittra EU, vilket jag bestämt tror att det är, är Brexit en perfekt kil att använda sig av. Han vill dra Storbritannien så långt från EU som möjligt, vilket han hoppas kan ha en dominoeffekt på andra stater i EU-samarbetet.

Att han lyfter upp Boris Johnson är inte förvånande eftersom Johnson är pådrivande för en ”hårdare” Brexit än May.

(C) Att han och Putin har överlappande intressen.

För Trump är Putin den perfekte partner in crime.

Putin och han delar samma syn om en värld där i Thukydides ord ”De starka gör vad de kan och de svaga lider vad de måste lida”. Ryssland och USA har ett minimalt ekonomiskt utbyte och Kreml vill också tillintetgöra det europeiska samarbetet. Win-win!

Det allra viktigaste under gårdagen i Helsingfors var det ca två timmar långa möte mellan Trump och Putin där inga andra närvarande förutom deras tolkar. Vad som sades där vet vi inte, men jag tror Trump tog initiativ till det eftersom han (korrekt) inte litar på/tror att han kan driva sin egentliga politik inför sina rådgivare.

Och för Trumps del tror jag att han inte behöver göra något mer sett till Putin än att utfärda, om än muntligt, ett ”carte blanche” där han ser mellan fingrarna för det Ryssland gör, t ex i Ukraina.

Om det någonsin kommer ske ett formellt ”grand bargain” mellan dem återstår att se, det beror nog främst på Trumps inrikespolitiska ställning.

Slutsatser:

Det tjänar ingenting till att vara i förnekelse eller i hysteri över Trump – man behöver bara vara realistisk.

Verkligheten är väldigt komplicerad, för samtidigt som vi såg han raljera och hota vid Nato-toppmötet var utfallet där i konkreta åtgärder mycket lovande, t ex det s k 30-30-30 initiativet, vilket försvarsminister Mattis är arkitekten bakom. I vissa saker har Trump t o m rätt, som att Nato-länder borde spendera mer på bygga upp sina försvarsförmågor, även om han använder fel metoder för att uppnå det.

Den allra viktigaste faktorn är att Trump är ganska ensam att tycka det han tycker. Presidenten har en enorm makt i att formulera och implementera amerikansk utrikespolitik och att på längre sikt flytta opinionen i såväl sitt parti som den större befolkningen, men ämbetet är inte allsmäktigt.

Trump har stort motstånd i sitt eget kabinett, i den statliga byråkratin, i kongressen, och i stora delar av befolkningen. Nu kommer inte alltid det här motstånd i konkret uttryck, men det existerar. Den bästa jämförelsen är kanske med en dragkamp.

Vi får aldrig, aldrig, aldrig glömma att USA är vår vän och partner, och vars roll är oumbärlig för europeisk säkerhet. Det är oerhört svårt men nödvändigt att balansera mellan att stå upp emot Trump utan att alienera det större USA.

Och man kan vara kritisk till att jag ägnar så mycket tid att skriva om Trump, varför inte Putin? Och nu har jag skrivit väldigt mycket om Putin, men det blir mycket Trump eftersom att USA är ett större och viktigare land än Ryssland. Putin kan orsaka mycket skada, men min övertygelse är att Putin-problemet är mindre än Trump-problemet.

Det finns många strategier vi kan och bör nyttja för att adressera problemen med Trump, men kopplat till de punkter jag nämnde ovanför tror jag det är av särskild vikt att minska det europeiska beroendet av USA:s beskydd, att säkra europeisk enighet, och att jobba med de krafter som finns i USA för att begränsa samarbete mellan Trump och Putin.

Angående att minska vårt beroende av USA:s beskydd tänker jag lite på Giuseppe Tomasi di Lampedusas citat från Leoparden ”Om vi vill att allt ska förbli som det är, måste allting förändras”.

Dvs utöver att ett starkt europeisk försvar skulle göra oss mer kapabla att hantera hot från såväl Ryssland som Mellanöstern/Nordafrika, tror jag att en större ansträngning från vår sida för det transatlantiska kollektiva försvaret skulle minska den inrikespolitiska slagkraften av argumentet att USA:s allierade är ”free-riders”.

Det skulle ge Trump mindre ”leverage” att använda sig av när han försöker monetärisera säkerhetspolitiska relationer.

Sedan tror jag på principen en för alla, alla för en. Alltså, det är viktigt att vi motarbetar försöken att splittra på europeiska länder, vare sig det är i Brexit eller i andra sammanhang. Här handlar det t ex om att stödja Tyskland när de utsätts för oschyssta påtryckningar av Trump, och samma stöd måste Berlin uppvisa andra europeiska länder i andra frågor.

Slutligen borde vi bli mer strategiska i hur vi kultiverar och hanterar relationer i Washington och övriga USA. Kanada har varit väldigt framgångsrika i att utveckla samarbeten och kontakter med alltifrån kongressledamöter och guvernörer till företagare och borgmästare. Vi borde göra likadant i syftet att främja och värna om våra gemensamma transatlantiska intressen.

Vi måste gå på offensiven för att försvara och utveckla det som har gjort *både* Europa och USA starkare och säkrare de senaste decennierna. Los geth’s!

————————————————————–

Källor:

(1) För den som vill läsa mer om mitt resonemang: http://www.svensktidskrift.se/trump-goes-to-helsinki/

(2) https://www.washingtonpost.com/news/worldviews/wp/2017/01/25/trade-trumps-national-security-in-trumps-worldview-thats-really-bad-news-for-china/?noredirect=on&postshare=5901485322816981&utm_term=.f3d9dbed4a13

(3) https://www.thesun.co.uk/news/6766531/trump-may-brexit-us-deal-off/

En samling av Trumps presskonferenser & intervjuer från den gångna veckan:

Remarks by President Trump and NATO Secretary General Jens Stoltenberg at Bilateral Breakfast (11/7): https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-nato-secretary-general-jens-stoltenberg-bilateral-breakfast/

Remarks by President Trump at Press Conference After NATO Summit (12/7): https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-press-conference-nato-summit-brussels-belgium/

The Sun (13/7): https://www.thesun.co.uk/news/6766531/trump-may-brexit-us-deal-off/

Remarks by President Trump and Prime Minister May of the United Kingdom in Joint Press Conference (13/7): https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-prime-minister-may-united-kingdom-joint-press-conference/

CBS Face the Nation (15/7): https://www.cbsnews.com/news/full-transcript-face-the-nation-july-15-2018/

Remarks by President Trump and President Putin of the Russian Federation in Joint Press Conference (16/7): https://www.whitehouse.gov/briefings-statements/remarks-president-trump-president-putin-russian-federation-joint-press-conference/

Hur Trump vill förändra USA:s utrikespolitik

Jag har försökt att skapa en bild som förklarar hur president Trumps syn på världen skiljer sig från traditionell amerikansk utrikespolitik. Det är en utveckling av ett resonemang som jag nyligen lanserade i Svensk Tidskrift. (1)

 

 

 

 

 

 

 

————————-

Bilden till vänster

Den här bilden representerar den traditionella hållningen i USA:s utrikespolitik, bestående av tre cirklar.

Den första cirkeln representerar USA:s traktatsallierade (och Israel). Dvs stater som man har ömsesidiga försvarsförpliktelser med. (2)

Den andra cirkeln representerar övriga länder. De innefattar alltifrån nära partners som Sverige och Finland till dem med mer komplexa relationer som Indien och Vietnam.

Den tredje cirkeln representerar USA:s geopolitiska motståndare och konkurrenter. Det är fyra stater som finns i den här cirkeln, tagna från den senaste nationella säkerhetsstrategien som publicerades förra året. (3)

————————-

Bilden till höger

Den här bilden representerar Trumps vision om hur USA:s relationer med omvärlden borde se ut.

Som jag skrev i Svensk Tidskrift:

”Därmed är det möjligt att Trumps strävan till en bättre relation med Ryssland och Nordkorea är en del av en större strategi, t o m doktrin, att bilateralisera USA:s utrikespolitiska relationer och försöka spela ut stater mot varandra i syfte att uppnå ”wins”. Helt enkelt ett kallt nollsummespel.”

Alltså, i centrum av Trumps universum är USA och utanför är alla andra stater vars relation till Washington ständigt fluktuerar och är under granskning. Utrikespolitiken är en konstant affärsuppgörelse där målet är att här och nu vinna så stora fördelar för USA som möjligt.

————————-

Såklart är det här en förenkling och det går att komma med vissa invändningar, men jag anser att det överlag ger en god bild av hur Trump vill omarbeta amerikansk utrikespolitik.

Och det är väl inte förvånande att jag anser att hans världssyn är hopplöst utdaterad och att det i det långa loppet inte bara är skadligt för övriga världen utan också för amerikanska nationella intressen.

Den kanske största fördelen USA har mot sina konkurrenter är allierade och partnerländer som är redo att upprätthålla ett stabilt internationellt system och som tillsammans med Washington kan och vill lösa såväl globala som regionala problem.

Att förlora det vore en tragedi.

Källor:

(1) https://www.svensktidskrift.se/trump-goes-to-helsinki/

(2) https://www.state.gov/s/l/treaty/collectivedefense/

(3) https://www.whitehouse.gov/wp-content/uploads/2017/12/NSS-Final-12-18-2017-0905.pdf

Sammanfattning av seminarium om Nordkorea

Sammanfattning av seminarium hos Center for New American Security: Nordkoreansk diplomati – internationell säkerhet efter toppmötena (1)

Deltagare: Fd ambassadör Kathleen Stephens (USA) och fd säkerhetsrådgivare Chun Yungwoo (Sydkorea).

Om Singapore-toppmötet:

Stephens ser utfallet av Singapore som freeze for freeze, vilket kineserna först föreslog för ett par år sedan. Dvs Kim Jong-un har fryst sina militärtekniska tester och Donald Trump har fryst militärövningar med Sydkorea.

Singapore-deklarationen är en överenskommelse om att påbörja förhandlingar och en lista på frågor att förhandla om, hävdar Chun. Han anser att Kim var vinnaren i Singapore, men att det bara är första ronden i ett längre spel.

Om avnuklearisering är möjligt:

Om det går att uppnå avnuklearsering eller inte hänger på förhandlingar på expertnivå, fortsätter Chun. Han är inte lika pessimistisk som vissa amerikanska bedömare pga att Kim verkar ha fattat ett strategiskt beslut i kärnvapenfrågan.

Alla de processer som nu pågår har sin utgångspunkt i det uttalande Kim gjorde i december förra året om att Nordkoreas nukleära styrka är fullbordad, detta efter ett framgångsrikt test av en vätebomb i september och en interkontinental robot i november.

Kim anser att kärnvapenprogrammet har uppfyllt sitt mål och han har nu gått vidare till ekonomisk utveckling. Kim verkar förstå att han inte kan uppnå sina ekonomiska målsättningar utan att nå en uppgörelse i kärnvapenfrågan. Vi vet inte hur långt han är redo att gå, men vi kan utgå ifrån att Kim kommer försöka bevara så mycket som möjligt av sin kärnvapenarsenal så länge som möjligt.

Kim kommer bara att avneuklarisera om han inte har ett annat val, så det hänger på USA:s/Sydkoreas förhandlingsförmåga om det uppnås eller inte.

Chun är optimistisk att Nordkorea kan komma att avveckla sin kärnvapenarsenal, eftersom Kim nu har kunskapen att snabbt återuppbygga förmågan om han vill inom ett till två år, och det utan att göra provocerande saker som att testa robotar.

Kim kommer ägna de kommande åren åt att inkassera vinsterna från sanktionslättnader, vilket innebär att Nordkoreas ekonomi kommer växa de kommande åren. Om Kim fortfarande upplever USA som ett hot om tio-femton år kan han enkelt återupprätta sin tidigare kärnvapen- och robotförmåga samtidigt som han har en mycket starkare ekonomisk position.

Stephens tror att Kim Jong-un skiljer sig från sin far och farfar i det att han ser ekonomiska utveckling som nödvändigt och att han kanske t o m ser Nordkorea som en framtida asiatisk tiger med en tidshorisont på cirka femtio år.

Kim anser troligtvis att han kan komma långt på det spåret utan att behöva ge upp hela sin kärnvapenförmåga. USA:s/Sydkoreas diplomatiska uppgift är att övertyga honom om att det är fel.

En viktig aspekt av förhandlingarna är om det kommer vara steg för steg (Nordkoreas position) eller, vilket är traditionellt för nedrustningsavtal, att ingenting är överenskommet förrän allting är överenskommet (USA:s position).

Om Trumps beslut att avbryta militärövningarna med Sydkorea:

Beslutet att upphöra med de gemensamma militärövningarna med Sydkorea var dåligt (”unfortunate”), säger Stephens. Allianshantering (”alliance management”) är väldigt viktigt, vilket Trump inte visat förståelse för här. Stephens tror ändå att Moon-regeringen accepterar det.

Chun ser beslutet som ett sätt att bygga förtroende (”confidence building measure”) med Nordkorea. Finns ett prejudikat då Team Spirit-övningen upphörde ett år under 90-talet för att förbättra relationen med Nordkorea. Problemet här är sättet Trump offentliggjorde sitt beslut på, inte minst eftersom han använde nordkoreanskt språkbruk (min notering: t ex att övningarna var ”provokativa” osv).

Moon-regeringen kan inte klaga eftersom i Panmunjom-deklarationen säger Seoul och Pyongyang att man kommer upphöra med fientliga (”hostile”) handlingar mot varandra, vilket Chun anser att övningarna nog kan räknas som.

Om att dra tillbaka amerikanska trupper från Koreanska halvön:

Enligt Chun är det mycket oroväckande hur avslappnat (”casual”) Trump nämnde möjligheten om att dra tillbaka amerikanska styrkor från den Koreanska halvön. Det är det starkaste kortet USA har i förhandlingar med Nordkorea som borde sparas till slutet av en förhandling.

När det finns en garanti att det kortet kan uppnå avneukleuarisering, då kan man överväga att använda det. Men nu har Trump redan visat kortet på förhand och Kim kommer ta det för givet, vilket innebär att han kommer fokusera på att få andra eftergifter i förhandlingar.

Om multilaterala förhandlingar:

Sexpartssamtalen som var aktiva för ett par år sedan hade sina för- och nackdelar, anser Chun. Multilaterala förhandlingar ger mer legitimitet, men samtidigt är de mer komplexa. I praktiken är de inte egentligen multilaterala, dvs att man sitter alla kring ett bord, utan istället är det en mix av bilaterala och trilaterala förhandlingar som pågår vid sidan av som man sedan tar till det multilaterala forumet för att få allas medgivande.

Chun förespråkar att framför allt sköta förhandlingarna mellan USA och Nordkorea eftersom det går snabbare och är mer effektivt, men en slutlig uppgörelse måste få stöd av alla relevanta aktörer (”stakeholders”).

Stephens säger att det går att undvika ett liknande format som sexpartssamtalen, men då får Washington vara redo på att engagera sig i mycket ”shuttle diplomacy” mellan alla huvudstäder för att förankra och vinna stöd för sina förhandlingar.

Om Japan och Ryssland:

Stephens tycker det är intressant att medan premiärminister Shinzo Abe var den förste ledaren att träffa dåvarande president-elect Trump och har sedan mött honom fler gånger än någon annan ledare, bl a kort innan Singapore-toppmötet, har japanerna inte fått mycket utdelningen för deras investering.

Japanerna vill hitta ett sätt att bli en del av det diplomatiska spelet, kanske vill Abe t o m besöka Pyongyang själv. Sexpartssamtalen var ett sätt för Japan att ha en roll.

Chun understryker att det vore farligt att exkludera antingen Japan eller Ryssland från Nordkoreafrågan.

Han erinrar att under sexpartssamtalen bidrog inte Japan med mycket pga att man var besatt av den s k bortförande-frågan (”abduction issue”), men det går inte att ignorera japanerna som en viktig aktör med legitima intressen. Japan kommer dessutom att vara den som kommer behöva bidra med mest finansiering för en slutgiltig uppgörelse med Nordkorea.

När det kommer till Ryssland agerade de framför allt som spoiler under sexpartssamtalen, men det är bättre som skademinimerande åtgärd att ha dem på något sätt delaktiga i den diplomatiska processen, istället för att utestänga dem.

Om Kinas roll:

Kina är nog väldigt bekväma just nu, bedömer Stephens. Visserligen är de nog medvetna om att Kim kanske försöker spela samma spel som sin far och farfar, dvs att positionera sig mellan stormakterna för att vinna fördelar från dem. Men Kina har ändå mycket inflytande och är säkert nöjda med Singapore-toppmötet.

Om sanktioner:

Den amerikanska regeringen påstår att man inte kommer trappa ner sanktionerna förrän Nordkorea har avnekleuariserat, men det är orealistiskt hävdar Stephens. Det går inte bara att luta sig bakåt och säga att det finns sanktioner, utan de måste upprätthållas (”enforced”) också, vilket blir allt svårare. Finns redan indikationer på att t ex Kina tänker lätta på dem, om än i det dolda.

Både Stephens och Chun tror att det blir svårt att återupprätta ”maximum pressure”-kampanjen efter Singapore-toppmötet.

Om ett eventuellt fredsfördrag:

När det kommer till ett eventuellt fredsfördrag anser både Stephens och Chun att det kan vara ett kort i förhandlingarna med Nordkorea.

Stephens förespråkar att amerikanerna och sydkoreanerna ska ta sig tiden och fundera på vad det skulle innebära med ett fredsfördrag och vad för eftergifter Nordkorea kan tänkas ge för det.

Chun är inne på samma linje. Han anser att Koreakriget de facto tog slut 1953, men att det bara återstår en de jure fred, vilket han antyder inte är särskilt viktigt för Sydkorea eller USA. Precis som Stephens förespråkar han att testa och se vad nordkoreanerna är redo att ge upp för att få ett fredsfördrag.

Han avslutar dock med att säga att ett fredsfördrag nog skulle innebära att göra permanent uppdelningen på Koreanska halvön mellan Nord och Syd.

Källor:

(1) https://www.youtube.com/watch?v=CPXqMBmFpOY 

Walter Russell Mead om turbulensen i det internationella systemet

Mina noteringar från ett intressant arrangemang hos IISS i London med Walter Russell Mead, en av de främsta tänkarna om amerikansk utrikespolitik. (1)

Om turbulensen i det internationella systemet:

Mead konstaterade att det internationella systemet idag är mycket mer turbulent än vad vi har vant oss vid, oavsett om det gäller problemen för EU eller den polariserade politiken i USA. Han säger att vi ser mer rörelse/förändring i systemet sett till hur saker och ting såg ut under kalla kriget.

Visserligen hade vi kriser och konflikter då, men själva relationerna mellan stater var förhållandevis stabila. Han tror t o m att det var den mest stabila perioden i modern europeisk historia, dvs att det mesta var förutsägbart och skedde i tydliga mönster.

Vi har växt upp i en värld där vi antog att internationell politik höll på att bli mer institutionaliserat. Att statsrelationer hanterades genom institutionella mellanhänder och att den här trenden skulle fortsätta när vi gick från geopolitik till mer administrativ politik. I det här avseendet var EU det främsta uttrycket för denna utveckling. Vi trodde att det var framtiden.

Det var något betryggande att vi såg den här utvecklingen med ett mer stabilt internationell system samtidigt som vi fick alltmer destruktiva vapensystem. Men vi ser nu att verkligheten är mer komplicerad och att vi rör oss åt ett annat håll.

I det internationella system som byggdes upp efter andra världskriget var ett noterbart inslag den relativa inrikespolitiska stabiliteten i västerländska länder, t ex med stora företag, en tydlig industriell arbetarklass osv. Det internationella systemets stabilitet hängde på stabiliteten i länder som USA, Tyskland och Japan.

Det vi ser idag med teknologisk utveckling, ekonomiska omvälvningar, politisk ineffektivitet osv fanns också under andra halvan av 1800-talet som en reaktion till den industriella revolutionen. Gamla sanningar och antaganden som har legat grunden för våra politiska system håller inte längre och den politiska klassen har svårt att formulera nya lösningar.

Som en konsekvens av det här ser vi en återkomst av den s k starke mannen. T ex Erdogan i Turkiet, Trump i USA, och Xi i Kina. Folk vill ha ett starkt ledarskap och snabba lösningar. Folk tycker att demokratin är för långsam för att adressera förändringar.

Men som tidigare antytt har vi handskats med liknande problem/utmaningar tidigare och lyckats hantera/lösa dem. Vi kan göra det igen!

Källor:

(1) https://www.youtube.com/watch?v=HyAHFWGJrB0 

FT: ”UK in talks with Sweden over next-generation fighter”

Intressanta försvarsindustriella rykten i Financial Times:

”The UK has held initial discussions with Sweden about collaborating on a future fighter jet, as it prepares to reveal a long-awaited combat air strategy at the Farnborough air show later this month.”

Länk: https://www.ft.com/content/818c6b98-7fca-11e8-8e67-1e1a0846c475

”Americanism, not globalism”

Synnerligen läsvärd essä från Lowy Institute som behandlar den ideologiska krisen som destabiliserar amerikansk utrikespolitik. Läs den här: https://www.lowyinstitute.org/publications/americanism-not-globalism-president-trump-and-american-mission-0

”In expressing hostility towards foreign entanglements and antagonism towards illegal immigration, Trump’s message is therefore consistent with some aspects of 1930s isolationism. The difference is that Trump’s version of America First is driven not so much by a conviction in America’s divine providence, but primarily by grievance, the perception that his country is being exploited by others. This is not the proud isolationism of the 1930s, the idea of the United States as a blessed haven far removed from corrupt and war-prone Europe: it is a non-interventionist stance fuelled by resentment.”

IISS om olika slags militärmakter

Intressant från IISS om distinktionerna mellan en global militärmakt, en expeditionär militärmakt, och en regional militärmakt. (1)

 

Källor:

(1) https://www.iiss.org/blogs/military-balance/2018/07/military-capability-and-international-status

 

 

Andrés Manuel López Obrador

Andrés Manuel López Obrador (AMLO) är vald till att bli Mexikos nästa president. (1)

Det kan ses som en del av ett större globalt mönster där väljares förtroende för den politiska klassen har raderats och hungern efter något annat får dem att välja en kandidat eller ett parti som är radikalt annorlunda.

Medan AMLOs program föga förvånande är fokuserat på inrikespolitiska frågor som korruption, kommer det bli intressant att följa den nästan oundvikliga kollisionen mellan honom och USA:s president i frågor som gräns- och handelspolitiken.

Källor:

(1) https://www.dn.se/nyheter/varlden/lopez-obrador-ny-president-i-mexiko/

 

 

Läsvärd intervju med Ulf Kristersson om säkerhet och försvar

Idag i Svenska Dagbladet finns det en mycket läsvärd intervju (1) med Ulf Kristersson om säkerhets- och försvarspolitik.

Det är uppfriskande med en statsministerkandidat som faktiskt kan föra djupare säkerhetspolitiska resonemang. Tror inte att Stefan Löfven har gjort en liknande intervju på sisådär tre år, alltså ända sedan debaclet med ”fria ytor” i Sydsvenskan. (2)

Något intressant i intervjun är när Ulf säger:

”Jag tycker inte man kan kräva att en statsminister ska vara expert på säkerhetspolitik.”

Jag ägnar ju en del tid åt att efterforska om just det ämnet, våra statsministrars hantering av säkerhetspolitiken, och instämmer med Ulf här.

Det hör till undantaget att en statsminister har ett djupgående säkerhetspolitiskt engagemang innan denne gör flytten till Rosenbad – och undantagen i modern tid heter Olof Palme och Carl Bildt. (3) (4)

Vad som är mer viktigt, vilket Ulf är inne på, är att ha ett gott omdöme, omge sig med ett kompetent lag, och upprätta ett fungerande system för beslutsfattande.

Med den ”Dr Jekyll och Mr Hyde”-dynamiken (5) som finns i relationen mellan Peter Hultqvist (försvarsdepartementet) och Margot Wallström (utrikesdepartementet) har Löfven-regeringen slitits i säkerhetspolitiken åt olika håll till Sveriges uppenbara förlust. Och då har vi inte ens börjat prata om S-MP samarbetet…

Källor:

(1) https://www.svd.se/m-om-sakerhetspolitiken-misstror-inte-regeringen

(2) https://www.sydsvenskan.se/…/lofven-svart-att-regera-utan-do

(3) https://magasin.frivarld.se/olof-palme-patriot-antikommuni…/

(4) https://www.bildttal.se/single-p…/…/04/07/Beslutet-om-Viggen

(5) http://www.zebuloncarlander.se/…/svensk-linje-sakerhetspo…/

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén