Månad: juni 2018

”Tennessee” – Hans Zimmer

Här är en fin pianoversion av ett av de vackraste musikstyckena jag vet: ”Tennessee” av Hans Zimmer.

Pearl Harbor-filmen av Michael Bay var verkligen ovärdig den.

 

 

Svensk Tidskrift: Trump goes to Helsinki

Då är det offentliggjort: USA:s president Donald Trump och Rysslands president Vladimir Putin kommer att mötas den 16:e juli i Helsingfors, bara ett par dagar efter Nato-toppmötet i Bryssel.

Finlands huvudstad har tidigare varit värd för liknande toppmöten mellan USA/Sovjet-Ryssland:

– 1975 mellan Gerald Ford och Leonid Brezjnev
– 1990 mellan George Bush och Michail Gorbatjov
– 1997 mellan Bill Clinton och Boris Jeltsin

Det är svårt att inte se en koppling mellan Helsingfors och Trumps möte med Nordkoreas diktator Kim Jong-un i Singapore tidigare den här månaden.

Båda involverar traditionella motståndare till USA och äger rum i närhet till större sammankomster för det transatlantiska samfundet. I fallet med Kim var det G7-mötet i Quebec och nu med Putin är det Nato-toppmötet i Bryssel.

Om man tar Singapore som en modell för Trumps toppmötespolitik finns det belägg för att vara misstänksam mot vad för potentiella uppgörelser han kan tänkas nå i sina samtal med Putin.

För ett par veckor sedan publicerade tidskriften The Atlantic en artikel där författaren tillika chefredaktören Jeffrey Goldberg redogjorde för sina konversationer med tjänstemän från Vita Huset om vad som är ”Trumpdoktrinen”. Det mest intressanta svaret är från en anonym källa som beskriver det som ”Inga vänner, inga fiender”.

Och här kommer vi till Singapore-toppmötet. För den som ser på det med nedrustningsglasögon var utfallet ytterst magert; enbart ett kort dokument med vaga formuleringar om Nordkoreas åtagande till att avveckla sina kärnvapen.

Men tittar man däremot på Singapore som ett försök till att omdefiniera den 70 år långa, fientliga relationen mellan USA och Nordkorea kan man tolka resultatet annorlunda, t o m som lyckat om man delar Trumps världssyn.

Kanske nådde Trump slutsatsen att om det inte går påtvinga/övertyga Nordkorea att avveckla sina kärnvapen och robotar går det att förbättra relationen med Kim-regimen. Trots allt, länder som Storbritannien och Frankrike innehar kärnvapen, men det är ingen som tror att de utgör ett hot mot USA.

I sin bok om utrikespolitik, The Breaking of Nations, kallar den fd diplomaten Robert Cooper det här för att ”förstora kontexten”. Har man ett problem som verkar olösligt kan man testa att ta ett steg bakåt och se det ur ett större perspektiv.

Inte bara eliminerar det hotet från Nordkorea, utan en bättre relation med Pyongyang ger också USA ”leverage” i Nordöstra Asien. Givetvis gentemot Kina, men också mot Sydkorea och Japan. Att resonera på det här sättet är totalt främmande ur ett traditionellt perspektiv i amerikansk utrikespolitik, men inte för Trump.

Vi vet sedan tidigare har Trump har en väldigt transaktionell syn på utrikespolitiska relationer – antingen vinner eller förlorar du. Han känner ingen sentimentalitet för gamla vänner och är likgiltig till – t o m fientlig mot – gemensamma värderingar.

Och det är på det här sättet som det potentiellt finns en intressant och oroande koppling mellan Singapore och Helsingfors. Medan Trump nog delvis vill ha bättre relationer med Ryssland ”bara för att” går det att applicera samma geostrategiska resonemang som med Nordkorea.

Richard Nixon använde sin ”opening to China” för att sätta press på Moskva och spela ut de två kommunistiska stormakterna mot varandra. Trump kan ha samma baktanke, men istället för att Peking är det primära målet kan det vara Bryssel.

Trumps uttalande vid ett väljarmöte i North Dakota tidigare i veckan understryker den animositet han känner gentemot det europeiska samarbetet:

“We love the countries of the European Union. But the European Union, of course, was set up to take advantage of the United States. And you know what, we can’t let that happen.”

Det är intressant att notera hur Trump gör en distinktion mellan EU:s medlemmar och samarbetet i sig – de tidigare är bra medan det senare är dåligt. Bakgrunden till hans avsky gentemot EU är nog blandat, bl a hans skepticism mot multilaterala projekt och troligen Brexit-processen. Han och fd UKIP-ledaren Nigel Farage har en nära relation.

Därmed är det möjligt att Trumps strävan till en bättre relation med Ryssland och Nordkorea är en del av en större strategi, t o m doktrin, att bilateralisera USA:s utrikespolitiska relationer och försöka spela ut stater mot varandra i syfte att uppnå ”wins”. Helt enkelt ett kallt nollsummespel.

Det är bara ett resonemang om vad som kan vara det som driver Trumps olika inviter och beslut. Medan det kan utgöra en förklaringsmodell för hans utrikespolitik ska givetvis inget tolkas som stöd eller medhåll.

Tragedin med hans presidentskap är att det kommer lämna USA svagare internationellt och världen en osäkrare plats. Han vill inte bygga något – bara riva. Vi måste se honom för vad han är och utforma vår politik därefter.

Länk till artikeln. 

Medborgaren: På besök hos Unge Høyre

Medan de flesta svenskar firade midsommar var jag och Joel Nordkvist, ledamot i Mufs förbundsstyrelse, på besök hos vårt norska systerförbund Unge Høyres landsmøte vid Gardermoen i Oslo. I den internationella politiken har vi inga närmare vänner än våra norska vänner. Vår politik och partikultur är väldig lika samt att vi ju enkelt kan kommunicera med varandra på respektive språk.

Inledningstalare på landsmøtet var Norges statsminister och Høyres partiledare Erna Solberg. Det tal hon gav hade nästan kunnat ges i Sverige, så pass bekanta var de frågor och ämnen som hon lyfte upp, bland annat integrationsproblematiken. Efter hennes tal hade jag möjlighet att ta en bild med henne och då passade jag på att hälsa från Moderaterna. ”Ja, ni har ju eg valgkamp snart!” svarade statsministern.

Det var framför allt tre punkter som var på agendan under landsmøtet: att anta ett nytt principprogram, att anta en ny klimat- och miljöpolitisk plattform, och att välja en ny sentralstyrelse.

Både jag och Joel var väldigt imponerande av deras debatter, särskilt de om prinsipprogrammet. Det var väldigt svåra frågor som var uppe, alltifrån juridisk abort till aktiv dödshjälp. För att sådana debatter ska bli konstruktiva behöver ombuden vara sakliga och respektfulla mot varandra, vilket jag tycker de var. Och alla sidor lyfte fram intressanta och kloka argument, även om jag kanske själv inte alltid höll med dem. Det var helt enkelt politik när det är som bäst!

Efter debatten om prinsipprogrammet var det dags för personval och där fick Sandra Bruflot, som har varit Unge Høyres ordförande sedan januari, förtroendet att leda förbundet de kommande två åren. Vid sin sida i presidiet har hon Daniel Skjevik-Aasberg och Ola Svenneby.

Därefter började debatten om det klimat- och miljöpolitiska programmet, ”Blå optimisme for en grønnere verlden”, vilket var ett mycket ambitiöst projekt. Det jag fann mest intressant var aspekter av programmet som var mer exklusiva för Norge, det vill säga kopplat till deras stora energisektor. Just rörande energisektorn hade de en spännande debatt angående utvinning av olja vid Lofoten. Lofoten är i norra Norge, känt för att vara rikt med fisk och vars vackra vyer attraherar många turister. Det finns också oljetillgångar där på minst (!) en biljon norska kronor.

Nu finns det alltså en debatt i Norge om att göra en s k konsekvensutredning om vad som skulle ske om man börja borra efter olja där, bland annat dess miljöpåverkan. Høyre och regeringspartnern Fremskrittspartiet är för, medan Venstre och Kristelig Folkeparti är mot.

Jag missade tyvärr huvuddebatten som var under söndagen, men jag hade gott om tid att prata med medlemmar under pauserna om frågan. Det rådde delade meningar, men till slut valde landsmøtet att med en liten marginal rösta för en konsekvensutredning.

Vistelsen på landsmøtet kulminerade i stämmomiddagen på lördagen. Det var ett riktigt fint arrangemang där många ombud hade på sig traditionella folkdräkter. Joel höll ett hälsningstal från Muf som var mycket uppskattat där han lyfte den nära relationen mellan Muf och Unge Høyre samt resonerade kring de komplicerade men viktiga frågorna i prinsipprogrammet som hade debatterats. Slutligen bjöd han stämman till att komma till Mufs valupptakt i Linköping som är om ett par veckor.

På grund av flygstrul var jag tvungen att lämna Oslo tidigt på söndagsmorgonen. Det var tråkigt att missa den sista dagen av stämman, men jag var redigt imponerad av vad jag hade sett. Unge Høyre är en stark och framtidsoptimistisk organisation som gör skillnad i norsk politik.

Tusen takk till våra norska vänner för en flott helg!

Länk till artikeln.

James Mattis allt mer marginaliserad

Det här är en av de mer substantiella artiklarna kring de rykten som har spridits runt de senaste månaderna om USA:s försvarsminister James Mattis allt mer marginaliserade ställning i Trump administrationen.

Jag kan inte säga att jag är förvånad. När Trump installerades som president hade han tillsatt en mix av både true believers och mer eller mindre konventionella säkerhetspolitiker.

De förstnämnda försvann sakta men säkert, antingen pga egen inkompetens eller interna maktspel, medan de mer konventionella tjänstemännen utvidgade sitt inflytande i administrationen.

Det här peakade omkring augusti-september förra året i samband med John Kellys utnämning som stabschef i Vita Huset och Steve Bannons utträde som chefsstrateg.

Men därefter har pendeln rört sig åt det motsatta hållet, framför allt tror jag eftersom Trump blivit mer varm i kläderna som commander-in-chief och en växande frustration från hans sida över att inte se sin vilja översatt till policy.

Sedan dess har utnämningar till topposter inom säkerhetspolitiken varit personer som inte är true believers, dvs Bannon-liknande karaktärer, utan snarare mer från den konventionella sidan fast som böjer sig efter Trumps önskningar (t ex utrikesminister Pompeo).

Som artikeln nämner har Mattis varit frånvarande/ignorerats i flera processer för viktiga beslut, t ex kring flytten av amerikanska ambassaden i Israel eller att lämna det s k Iranavtalet.

Jag lägger inte så stor vikt på de besluten, även om de är betydelsefulla. Det som framför allt oroar mig är att han verkar vara utesluten i Nordkoreapolitiken. Att han inte konsulterades eller förvarnades om eftergiften till Kim Jong-un att avbryta de amerikansk-sydkoreanska militära övningar är illavarslande.

Det stora värdet jag har lagt i Mattis har varit hans förmåga att agera som den store garanten/förvaltaren av kärnan i USA:s traditionella säkerhetspolitik, vilket framför allt är dess alliansåtaganden.

Att Trump fattar ett sådant beslut i ett samtal med en auktoritär ledare utan att ta in sin försvarsministerns input, eller än värre att ignorera det, bådar inte gott för framtiden. Säkerhetsrådgivaren Bolton är ju just nu i konsultationer med Kreml om att ordna ett möte mellan Trump och Putin…

Vi kan inte säga om Mattis är på väg ut eller inte, men det jag tror vi däremot kan säga är att han inte längre är oumbärlig för Trump. Det är dåligt nog.

Ny Moderat-rapport: ”Ett starkare försvar för att säkra Sverige”

Igår publicerade Moderaterna en ny rapport som presenterar partiets reformagenda för säkerhets- och försvarspolitiken. Den berör alla aspekter av det nationella försvaret, alltifrån den ”hårda kärnan” till samhällets krisberedskap.

Läs hela rapporten här. 

Intressant läsning om Helmut Kohl

Intressant läsning om Helmut Kohl från Thomas Klau vid European Council on Foreign Relations. Det finns ett avsnitt i boken ”The Russia Hand” av den fd Bill Clinton-rådgivaren Strobe Talbott som avhandlar Kohls starka stöd för EU och Nato-utvidgning. Där kan man skymta samma resonemang som Klau skriver om angående Kohl och euron, dvs att det fanns ett historiskt fönster som inte skulle vara öppet för evigt. Därför var det nödvändigt att pressa igenom frågor, oavsett om det var utvidgning av EU/Nato eller införandet av euron.

Läs hela Klaus text här genom att klicka på den här meningen. 

Från ”The Russia Hand”

>> The chancellor moved from there quickly to what enlargement would mean for Germany itself. In Kohl’s view, in addition to its internal demons, Germany had been cursed in the twentieth century by political geography. Immediately to the east were Slavic lands, historically regarded more as Eurasian than truly or entirely European. As long as Germany’s border with Poland marked the dividing line between East and West, Germany would be vulnerable to the pathologies of racism and the temptations of militarism that can come with living on an embattled frontier. That frontier could disappear, he said, only if Poland entered the European Union. His country’s future depended not just on deepening its ties within the EU but on expanding the EU eastward so that Germany would be in the middle of a safe, prosperous, integrated and democratic Europe rather than on its edge.

”That is why Germany is the strongest proponent of enlargement of the EU,” he sad, ”and it’s why European integration is of existential importance to us.” Kohl believed that the EU was unlikely to expand unless NATO, nudged by the U.S., led the way. ”This is not just a moral issue,” he said, ”it’s in our self-interest to have this development now and not in the future.”

In Kohl’s view, two other factors argued for moving quickly on NATO enlargement: first, the trends in Russian politics were negative, and secondly, Yeltsin might not be around much longer.<<

 

 

 

Trump och Kim i Singapore

Donald Trump är på väg från G7-toppmötet, en sammankost som minst sagt kunde ha gått bättre, för att möta med Kim Jong-un i Singapore.

Om vi blickar tillbaka på de senaste månaderna går det att se ett oroväckande mönster på hur experter har utestängts från beredningsprocesser, nu senast kan Politico rapportera att den s k principals committee i det nationella säkerhetsrådet inte har sammanträtt en enda gång för att diskutera USA:s strategier inför toppmötet.

Trump administrationens uttalade mål med sin Nordkoreapolitik har varit Complete, Verifiable and Irreversible Dismantlement (CVID) – på ren svenska att Pyongyang ska avveckla sina kärnvapen utan att kunna återuppbygga förmågan.

I ett sammanhang där man har både Trump och Kim går det inte att avskriva något scenario, men det troligaste utfallet som jag ser det för tillfället är någon slags kommuniké där Nordkorea (återigen) i vaga formuleringar förbinder sig till idén om nedrustning medan USA (återigen) ger försäkringar om sina icke aggressiva intentioner gentemot Pyongyang.

Trumps twitterkonto kommer gå varmt när han hyllar den här historiska uppgörelsen mellan de två länderna, men den störste vinnaren blir Kim och hans regim.

Toppmötet kommer att följas av flera månader/år av utdragna förhandlingar och samtal parterna emellan där man ska försöka konkretisera kommunikén och komma överens om lösningar. Nordkoreanernas intresse är att dra ut på processen, vilket de har visat sig skickliga på att göra tidigare.

Samtidigt kommer den imponerande internationella sanktionsregimen som USA har lyckats sammanbringa att börja söndervittra. Framför allt kommer Kinas Xi Jinping ta första bästa möjlighet att skruva ner trycket på Nordkorea.

”Den som inte är förberedd är oförberedd”, brukade Fredrik Reinfeldt säga, och inför det här toppmötet råder det ingen tvekan om vem det är som har bemästrat detaljerna i sakfrågorna och har drivit på de senaste månaders diplomatiska utvecklingar. Dvs Kim Jong-un.

Frågan är hur Trump kommer reagera om/när han inser att han drog det kortaste strået.

Opinionsmätningar

Statistiska centralbyrån (SCB) publicerade i veckan sin partisympatiundersökning, vilken kommer varje halvår. Mätningen bekräftar de trender vi har sett i opinionsmätningar de senaste månaderna: S minskar, M står stabilt och SD ökar.

Ett intressant komplement till SCB:s undersökning är en mätning från Aftonbladet/Inizio om de frågor som väljarna finner viktigast inför valet. M ”äger” flest sakfrågor, dvs har störst förtroende för vår politik inom givna områden. Sakfrågorna är lag och ordning, jobb och sysselsättning, Sveriges ekonomi och försvaret.

Den allra viktigaste frågan för väljarna är sjukvården, där S är störst, därefter kommer flyktingar och invandring, i vilken SD i sin tur har störst förtroende med M som tvåa.

Det är ett resultat som vi i M borde vara stolta (men ej nöjda!) över. Nu är inte ”våra” frågor högst prioriterade bland väljarna den här valcykeln, men att vi har starkt stöd i de centrala statsfrågorna är en god kvittens för vår politik.

SvD: Skyttegruppschefen är både dirigent och förälder

Kärnan i armén är skyttegrupperna. Ytterst är det till dem och deras vapensystem som man förlitar sig på för att striden ska lösas. En skyttegrupp består av omkring 8 till 9 soldater som alla har olika uppgifter. Till exempel är det optimalt att använda gruppens kulspruta om fientliga skyttesoldater anfaller gruppens stridsställning medan gruppens robot bäst nyttjas mot stridsvagnar.

De som håller ihop skyttegruppen är gruppchefen och dennes högra hand, den ställföreträdande gruppchefen. Skyttegruppchefen kan sägas vara en kombination av dirigent och förälder. Å ena sidan ska man se till att gruppen hela tiden är maximalt effektiv i att nedkämpa motståndaren, och å andra sidan ska man ta ansvar för alla soldaters välmående samt agera som ett föredöme.

Efter att vi hade avklarat övningen Aldrig Ge Upp, började jag och mina kamrater gruppbefälsskolan. Det var en cirka två månader lång befattningsutbildning där vi lärde oss om rollen som gruppchef och de olika verktyg vi har att disponera i att lösa våra uppgifter. Det inkluderade alltifrån att kunna navigera med en kompass till att kunna göra skyttegruppen eldberedd i en stridsställning (att alla är på rätt plats, att alla vet var sidogruppen är, att alla vet var de ska sikta, och så vidare).

Slutexaminationen för gruppbefälsskolan var att truppföra en grupp från andra inryck, det vill säga soldaterna som började två månader efter oss, när de genomförde sin Aldrig Ge Upp-övning.

Det visade sig vara en givande erfarenhet och jag tog med mig många lärdomar därifrån. Den allra viktigaste – och kanske mest svårtillämpade – insikten fick jag när vi utvärderade övningen. En av soldaterna sade till mig som feedback att, ”ibland måste du våga fatta beslut som du vet att alla kommer hata dig för i stunden, men som du vet kommer gynna gruppen långsiktigt.”

Våra skyttegrupper fick vi i januari och kort därefter befordrades alla gruppchefer till vicekorpraler. Det var spännande att äntligen få börja med det som vi alla kommit till armén för: att leda andra soldater. Sedan dess har det gått fem månader och i skrivande stund görs de sista förberedelserna inför vår slutövningen Våreld som kommer att äga rum i Skövde och Kvarn.

Det har varit en oerhört lärorik period. Det finns nog få andra roller man som ung människa kan lära sig så mycket om sig själv eller om ledarskap än som gruppchef i armén.

Det är en konstant uppgift, och med det menar jag att man tar aldrig ledigt ifrån rollen. Även när plutonen har slutat för dagen är man fortfarande gruppchef och har ett ansvar för att alla tar hand om sin utrustning och sig själva inför nästa dags verksamhet. Uppstår det dispyter mellan i gruppen är det också gruppchefen som oftast måste agera konfliktlösare.

Ibland har jag känt mig bristfällig i rollen som gruppchef. Jag har otaliga gånger fattat dåliga beslut och ofta går det inte att ta ett steg tillbaka för att andas ut och försöka förstå vad som gick fel. I stället är det dags för nästa uppgift. Det är en verklighet man måste lära sig att leva med och hantera; att man måste acceptera sina misstag och sedan fortsätta utan uppehåll. Men det är svårt.

Arbetsfördelningen mellan gruppchef och ställföreträdande chef är i regel att den förre hanterar allt som har med striden att göra och den senare har koll på allt annat, till exempel förläggningstjänst eller gruppens materiel. Det ger chefen utrymme att fokusera på gruppens huvuduppgift utan att behöva bli distraherad av annat brus.

Det tar tid att utvecklas till en bra gruppchef. Att få in alla rutiner, att lära sig hur alla enskilda soldater fungerar, och att ha en god kännedom om sina egna brister och blindfläckar. När väl allt blir rätt, till exempel att man genomför ett klockrent eldöverfall, är det en svårslagen känsla av stolthet och tillfredsställelse man känner över gruppens insats. I situationer där det går mindre bra är känslorna omvända och man är väldigt ensam.

Rollen som gruppchef, oavsett om det är inom skytte, ledning eller logistik, innebär mer ansvar på ens axlar, men samtidigt är utdelningen i klokskap och insikter desto större.

På höjden, eldställningar!

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén