Månad: maj 2018

Fråga till Ehud Brak om Rysslands säkerhetspolitiska roll i Mellanöstern

Tidigare i veckan hade jag möjlighet att ringa in en fråga till Israels tidigare premiärminister (1999-2001) och försvarsminister (2007-2013) Ehud Barak om Rysslands militära närvaro i Mellanöstern och dess roll som säkerhetspolitisk aktör i regionen.

Hans svar är klassisk israelisk realpolitik. Tycker han motsäger sig själv något när han hävdar att Ryssland och Iran inte har några överlappande intressen samtidigt som han säger att Ryssland inte vill se Assad-regimen falla, men i alla fall är det ett intressant perspektiv värt att ta del av.

Transkribering av hans svar:

”The Russian presence is something that was created by the vacuum left by the Obama administration after the inability to follow on the red line about chemical weapons. Putin entered immediately, skillfully and took the major role.

He doesn’t have overlapping interests with the Iranians. He probably might prefer to see them out but he cannot fully influence it. And he wants to make sure that Assad is not fully defeated.

As he once told me, I don’t have a love affair with the Assads, but we, namely the Soviet Union and then the Russian Federation, invested forty years in this dynasty, and I cannot afford seeing my client having the same fate as Mubarak, the American client, in Egypt.

Basically he is there… I think once he is there he is not only a part of the problem but a part of the solution. This a major power, international global superpower, they are a stabilizer much more than a source of friction. They are not interested in any major clash, and they have certain influence, not full control, but certain influence on both the Syrians and indirectly some influence over the Iranians.

We Israelis have good contacts with them. We try to avoid any casualties from any action that we are taking. We try to listen to their needs and interests when we plan our determined operations against Iran inside Syria.”

Lyssna på hans svar till mig här. 

 

Svensk Linje: Militär dominans under utmaning

Det respekterade International Institute for Strategic Studies (IISS) i London publicerar varje år Military Balance som redogör globala försvarsförmågor och militära trender. Årets upplaga som presenterades i februari understryker hur det amerikanska och europeiska övertaget i avancerade vapensystem minskar.

”Increasingly fast, precise and technologically sophisticated military systems are being developed by non-Western countries, particularly China and Russia, and militarily useful technologies are increasingly accessible at relatively low cost.”

Medan USA fortfarande har världens största försvarsbudget på omkring 600 miljarder dollar ökar de kinesiska anslagen successivt. Enligt IISS ligger den på cirka 150 miljarder dollar. Tills för några år sedan ökade den kinesiska försvarsbudgeten i samma takt som landets BNP tillväxt, men nu är ökar de militära anslagen för varje år mer än vad ekonomin gör.

Och samtidigt som västvärlden, framför allt USA, i nästan två decennier var distraherade av kostsamma lågintensiva operationer i Mellanöstern och Centralasien prioriterade stater som Kina och Ryssland att investera i sina konventionella styrkor och vapensystem.

Under Obama administrationen inleddes den s k third offset strategy som ett svar på den utveckling. Syftet var att säkerställa USA:s fortsatta militärteknologiska dominans. De två tidigare offset strategierna kom också i perioder när USA upplevde att den globala militära balansen rörde sig i en ofördelaktig riktning.

Problemet man står inför är att den utdelning som de stora teknologiska investeringarna ger blir allt mindre; de geopolitiska konkurrenterna hinner ikapp snabbare än tidigare. Omfattande industriellt espionage, särskilt från kinesisk sida, har gjort att stora mängder försvarshemligheter har stulits. Det fantastiskt dyra F-35 stridsflygplanssystemet har ”hackats” vid flera tillfällen av den kinesiska staten.

En annan betydelsefull modern trend är att teknologiska innovationer nuförtiden kommer från den privata snarare än den offentliga sektorn. Framsteg inom t ex kärnteknologi eller i utvecklingen av internet var ursprungligen från försvarsrelaterade projekt, men nu är det annorlunda.

Den tidigare Pentagonchefen Ash Carter gjorde ett försök till att förbättra relationen med Silicon Valley, men det har varit mycket svårt att bygga broar över de stora gap som existerar mellan de två mycket skilda kulturerna. Å ena sidan har man världens största statliga byråkrati, å andra sidan en mångt och mycket libertarianskt orienterad sektor med en inbyggd misstänksamhet gentemot staten.

Trump administrationens invandringspolitik kan orsaka stor skada för USA:s ställning som ett teknologiskt maktcentrum. Singapores tidigare ledare Lee Kuan Yew sa ofta att den kanske främsta styrkan hos amerikanerna var förmågan att attrahera utländska talanger. Minskar denna attraktionskraft kommer det, åtminstone i ett längre perspektiv, begränsa USA:s möjligheter till militärteknologiska framsteg.

Spridningen av militärteknologi är ett globalt fenomen. Det finns många icke-västerländska länder som utvecklar sina försvarsförmågor, t ex Indien, Japan och Saudiarabien. Men det mest betydelsefulla är utan tvekan Kina.

Det kommunistiska partiet i Kina plöjer pengar i Folkets befirelsearmé. Under president Xi Jinping har det påbörjats ett omfattande reformarbete av det kinesiska försvaret, som tidigare har haft mer fokus på den inre snarare än den yttre säkerheten. Inom vissa områden håller Kina på att t o m bli en drivande innovatör.

I Kina används företag som en förlängning av statens långa arm. De har inga andra val än att bistå regimen med sina kompetenser och kunskaper för att utveckla nya försvarsteknologier.

Fast det handlar inte bara om att de kvalitativa skillnaderna jämnas ut, utan det ser även dåligt ut på den kvantitativa fronten. Titta bara på Europa: Mellan 1995-2015 minskade antalet stridsvagnar på kontinenten från 25 000 till under 8000, mängden stridsflygplan gick från 5 400 till 2 400. Fortfarande, fyra år sedan den ryska annekteringen av Krimhalvön, har det inte skett ett rejält återtag.

Under det amerikanska presidentvalet 2012 avfärdade USA:s dåvarande president Barack Obama sin motståndare, guvernör Mitt Romney, när denne påpekade faran med de minskande numerärerna i den amerikanska marinen. Obama påstod att teknologiska framsteg innebär att man inte behöver lika materiel som tidigare, något som är långtifrån sanningen.

Stridsfartyg X kan vara mycket bättre än det tjugo år äldre stridsfartyg Y, men stridsfartyg X kan fortfarande bara vara på en plats i taget, och när man t ex opererar i det enorma Stilla havet har det konsekvenser.

Vad allt det här innebär är att på sikt kan förmågan till att avskräcka stater från aggressiva ageranden komma att minska alternativt bli mycket dyrare. Frågan är vad priset för nyttjandet av militära maktmedel, såväl de finansiella som mänskliga kostnaderna, kommer ha för effekter i diskussioner i städer som Washington, London och Paris.

Men utformningen av den globala militära balansen är inte helt given. Att försvarsanslag i Europa ökar är positivt, även om det är relativt små förstärkningar som vi har sett de senaste åren. Ansträngningar till att försöka förbättra samverkan i utvecklingen och anskaffningen av försvarsmateriel är intressant, även om det inte är utan sina problem.

Precis som i många andra områden är det dags att börja omvärdera gamla antaganden om västvärldens särställning i den militära domänen. Det finns givetvis inget egenvärde i att ha en stark försvarsmakt, utan det handlar om värnandet av säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen. Den som rycker åt axlarna kring frågan kan få sig ett obehagligt uppvaknande en dag.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén