Månad: april 2018

SvD: ”Sverige bör stå upp mot Putinregimens grymhet”

Tidigare ambassadören Sven Hirdman kritiserar på Svenska Dagbladets debattsida beslutet hos ett stort antal västliga länder att utvisa ryska underrättelseagenter som agerat under diplomatisk täckmantel som ett svar på den så kallade Skripalattacken i Storbritannien.

Tvärtom från vad Hirdman skriver är de koordinerade utvisningarna, som även Sverige har deltagit i, en bra och viktig signal att ryska provokationer och aggressioner inte kommer att tolereras eller stå obesvarade.

Brittiska säkerhetsmyndigheter har gjort en samlad bedömning att det är den ryska staten som ligger bakom mordförsöket på ex-spionen Sergej Skripal och hans dotter, där det kemiska stridsmedlet ”novichok” användes. Vi har inga anledningar till att betvivla den slutsatsen.

Skripalattacken är inte den första gången som den ryska staten har nyttjat farliga substanser för att undanröja människor som man i Kreml anser icke önskvärda. 2006 förgiftades den före detta KGB-agenten Aleksandr Litvinenko i London med det radioaktiva ämnet polonium. Han dog kort därefter av strålsjuka.

I den polisiära utredningen om Litvinenkofallet som publicerades för något år sedan nådde man slutsatsen att mordet på den tidigare KGB-agenten troligtvis var sanktionerat från den högsta toppen i den ryska statsledningen, det vill säga av president Vladimir Putin själv.

De senaste åren har vi sett på olika sätt hur Ryssland har försökt att nedmontera den europeiska säkerhetsordningen och skada västerländska intressen. Utöver giftattackerna i Storbritannien har Moskva även till exempel begått cyberattacker och påverkansoperationer mot olika valprocesser, mest känt i det amerikanska presidentvalet för två år sedan.

Att Ryssland är redo att på ett så offentligt och hänsynslöst sätt begå attacker gentemot stormakter tillika kärnvapeninnehavande länder som Storbritannien och USA visar hur allvarligt vi behöver ta hotet från Putinregimen.

Ambassadör Hirdman har en poäng i att det är beklagligt att Ryssland i sitt svar på de västerländska utvisningarna av underrättelseagenter har valt att stänga ner konsulat och på andra sätt begränsa våra genuina diplomatiska kontakter.

Men i den slutliga analysen vore det mycket värre om Ryssland fick en carte blanche att göra vad man vill mot stater i Europa och Nordamerika utan någon som helst motreaktion. Vi får aldrig glömma att ingenting provocerar makthavarna i Kreml lika mycket som svaghet.

Så länge Ryssland inte avviker från sin under president Putin inslagna utrikespolitiska linje att försöka avveckla den europeiska säkerhetsordningen, måste vi vara redo att tillsammans med våra internationella vänner stå upp mot Kremls översittarmentalitet. Det här ska och kan vi göra samtidigt som vi försöker nå ut till det ryska folket och civila samhället. Det är inte ett antingen-eller-val.

Skripalattacken är bara det senaste exemplet på Putinregimens grymhet. Alla demokratiska länder måste stå tillsammans i att besvara och bestraffa sådant agerande. Det är både vår moraliska skyldighet och i vårt säkerhetspolitiska intresse.

Skriver artikeln tillsammans med övriga i MUF:s internationella kommitte.

Gästinlägg Wisemans Wisdoms: Förändrad hotuppfattning i USA drivande bakom Nordkoreapolitik

USA har genom sin fördelaktiga geografi, omgiven av antingen hav eller vänligt sinnade länder, skonats från många av de säkerhetspolitiska problem som uppstår för stormakter när man delar gränser med geopolitiska konkurrenter.

Det är också därför som de tillfällen när USA fått uppleva direkta attacker på sitt territorium, t ex Pearl Harbor-attacken 1941 eller elfte september-attackerna 2001, vilka båda ledde till omkring 3000 döda, har varit så traumatiska och lett till stora skiften i utrikespolitiken och mobilisering för krig.

Att hantera faktumet att Sovjetunionen kunde slå med kärnvapen mot Washington DC, New York och Los Angeles tog lång tid att bearbeta. Det är därför också förståeligt att föreställningen om att Nordkorea, en skräckregim med en historia av aggressivt beteende, snart kan göra detsamma är så destabiliserande för amerikanerna.

I syfte att undersöka den förändrade uppfattningen i USA av hotet från Nordkorea gick jag igenom de senaste trettio åren av nationella säkerhetsstrategier (National Security Strategy). Det är ett dokument som publiceras med ett par års mellanrum av varje administration som är avsett att formulera USA:s säkerhetspolitiska mål.

Det som framkommer när man läser igenom dem är att Nordkorea, som nämns i nästan samtliga strategier, talas om som antingen ett hot mot USA:s allierade Sydkorea och regional stabilitet eller i kontexten kärnvapenspridning och terrorstöd. Detta gäller från Reagan administrationen till Obama administrationen.

I Trump administrationens nationella säkerhetsstrategi som publicerades sent förra året sker det dock en brytpunkt. Nordkorea upphöjs från att vara ett hot koncentrerat till Nordöstra Asien till att vara en direkt fara för det amerikanska folket.

I strategin finns bl a dessa formuleringar:

”North Korea seeks the capability to kill millions of Americans with nuclear weapons.”

”As missiles grow in numbers, types, and effectiveness, to include those with greater ranges, they are the most likely means for states like North Korea to use a nuclear weapon against the United States. North Korea is also pursuing chemical and biological weapons which could also be delivered by missile.”

”We remain ready to respond with overwhelming force to North Korean aggression and will improve options to compel denuclearization of the peninsula.”

Det här är termer om Nordkorea som inte har använts i tidigare säkerhetsstrategier.

För att ytterligare understryka skiftet i den amerikanska hotuppfattningen har jag räknat antalet gånger som staten nämns i de olika strategierna.

I den sista säkerhetsstrategin från Obama administrationen, som publicerades 2015, nämns Nordkorea 3 gångar. I George W Bush administrationens ökända säkerhetsstrategi från 2002, där den s k Bush-doktrinen för preventiv krigföring introduceras, nämns Nordkorea 1 gång. I Trump administrationens säkerhetsstrategi nämns Nordkorea 16 gånger.

Förändringen i hotuppfattning är inte heller bara inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget. Opinionsinstitutet Gallup mäter varje år vilka länder som det amerikanska folket anser är USA:s främsta fiende.

2011 ansåg 16 procent av det amerikanska folket att Nordkorea var landets huvudfiende och 2016 var siffran densamma. Enligt årets mätning från februari är det nu 51 procent av det amerikanska folket som ser Nordkorea som den största fienden, med Ryssland på en avlägsen andraplats. Det är en dramatisk ökning.

Dessa förändringar, såväl i officiella dokument som i allmänhetens syn, visar hur allvarligt USA tar det nordkoreanska kärnvapen- och robotprogrammet. Att en stat som president Richard Nixon kallade ”a fourth-rate military power” kan/kommer kunna åstadkomma stor skada mot Nordamerika är en chock. Visserligen har Nordkorea haft kärnvapen i över ett decennium, men det är nu som det inte bara är ett hot mot allierade, utan mot det egna ”homeland”.

Det bidrar till förståelsen varför USA:s Asienpolitik har i praktiken blivit en Nordkoreapolitik och varför t ex det debatteras om Kim-regimen verkligen är rationell och kan avskräckas. Länge var det en vedertagen uppfattning, men i och med Nordkoreas vapentekniska framsteg har det förändrats. Absolut är resonemang som ”bloody nose” menat att utgöra en signalpolitik till Pyongyang, men det vore nog ett misstag att helt avfärda det som en retorisk taktik.

De kommande veckorna på den koreanska halvön kommer sannolikt utgöra en historisk vändpunkt i den sju decennier gamla konflikten. Det som återstår att se är vilken väg som de olika aktörerna väljer.

Zebulon Carlander
Ledamot, Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté

Länk till gästinlägget. 

Svensk Tidskrift: En säkerhetspolitisk uppgörelse mellan Alliansen och S?

Tidigare under veckan skrev före detta finansminister Anders Borg ett uppmärksammat inlägg på Facebook där han resonerar om det kommande valet i september och dess möjliga utfall.

Borgs slutsats är att det rimligaste alternativet, givet dagens opinionsläge, är en koalitionsregering mellan Allianspartierna och Socialdemokraterna. Han fortsätter sin analys med att skissa på möjliga parametrar för ett sådant regeringssamarbete.

Följande är vad Borg skriver om en potentiell uppgörelse i säkerhetspolitiken:

”Återuppbyggnaden av försvaret fortsätter. Frågan om medlemskap i NATO är inte aktuell under nästa mandatperiod, men ambitionen att nå ett försvar kring 2% av BNP kan läggas fast.”

Man kan säga vad man vill om Borgs inlägg, men rent analytiskt vore det intressant att resonera kring tanken om bl a en större säkerhetspolitisk uppgörelse mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

En fasthet i säkerhetspolitiken skapar förutsägbarhet som underlättar i de praktiska diplomatiska och militära frågorna. Konflikt däremot skapar otydlighet såväl internt som externt samt öppnar upp för utomstående att spela ut olika politiska grupper mot varandra.

Ett Nato-medlemskap är inte något som Alliansen förespråkar bara för att, utan det skulle väsentligen förbättra Sveriges säkerhet och värna våra nationella intressen. Och medan att skicka en formell ansökan till Natohögkvarteret i Bryssel kräver en god politisk uppslutning i Sverige, existerar det inte något socialdemokratiskt veto i medlemskapsfrågan.

Det är osäkert om att avsäga sig möjligheten till en Nato-anslutning under perioden 2018-2022 vore acceptabelt för Alliansen. Men skulle man anta det, återigen i syfte för den här analysen, är frågan vad som vore ett rimligt pris för det.

De försvarsekonomiska behoven för att stärka vår nationella militära förmåga är stora. Att nå upp till omkring 2% av BNP till försvaret skulle ge goda utdelningar i faktiska förmågor och signalera till omvärlden att svenskarna tar säkerheten på allvar.

Däremot existerar det redan idag en majoritet i riksdagen för en upprustning som motsvarar omkring 2% av BNP (Allianspartierna plus Sverigedemokraterna). Hade inte Liberalerna lämnat den s k försvarsuppgörelsen hade det också i den konstellationen funnits en majoritet för stora förstärkningar av försvaret.

En uppgörelse där Alliansen avstår från en Nato-ansökan under den kommande mandatperioden i utbyte mot ett större försvarsanslag vore alltså inte en kompromiss, utan en kapitulation.

Det minsta som man skulle kunna avkräva från Socialdemokraterna vore att likt Finland etablera en s k Nato-option. En sådan skulle deklarera att medan Sverige inte är med någon militär allians för tillfället skulle förändringar i det säkerhetspolitiska läget i omvärlden kunna förändra det.

Att introducera en Nato-option vore inte det mest önskvärda alternativet – det förblir ett medlemskap – men det skulle åtminstone bidra till att etablera en bättre balans mellan vår officiella och faktiska säkerhetspolitik.

Socialdemokraterna skulle alltså behöva lägga ner sitt principiella motstånd mot ett Nato-medlemskap, men kan fortfarande bibehålla sina sakliga invändningar.

Sedan skulle det finnas många andra frågor att hantera i en stor säkerhetspolitisk uppgörelse, men det är själva Natofrågan som skulle vara i centrum i potentiella förhandlingar mellan Alliansen och Socialdemokraterna.

Länk till artikeln.

Ett bord för två, tre eller varför inte fyra?

En kort spaning om det senaste diplomatiska manövrerandet på den koreanska halvön:

Det verkar som såväl sydkoreanerna som kineserna försöker ändra Trump-Kim mötet till ett multilateralt format.

Enligt rapporter förespråkar sydkoreanerna ett trilateralt möte med USA, Sydkorea och Nordkorea. Samtidigt ska Kinas president Xi Jinping ha föreslagit till Trump i deras senaste telefonsamtal att organisera ett fyrpartsmöte med USA, Sydkorea, Kina och Nordkorea.

För sydkoreanernas del ser de nog riskerna med att lämna herrarna Trump och Kim ensamma i ett rum, så därför vill de ha president Moon närvarande för att ha uppsikt över samtalen och värna de egna säkerhetsintressena.

Och för Kinas del har man uppenbarligen varit missnöjda över att varit lite på sidlinjerna på sistone, t ex verkar det som att nyheten om Trump-Kim mötet kom som en chock. Sedan dess har Peking ansträngt sig för att återta mer inflytande i de olika utvecklingarna, vilket var tydligt när man bjöd in Kim Jong-un till att träffa Xi häromdagen.

Noterbart är hur Japan mitt i allt det här verkar negligerat, något som säkerligen är till stor frustration för premiärminister Abe som har investerat mycket politiskt kapital i relationen med Trump.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén