Do the Trump shuffle

Först var det Tillerson, nu är det McMaster. Efter ett år i Vita Huset har Donald Trump blivit varm i kläderna och är mer benägen än tidigare att amerikansk säkerhetspolitik ska reflektera hans åsikter, ingenting annat.

Under större delarna av förra året fanns det en föreställning att de s k ”vuxna i rummet” skulle lägga band på Trumps värsta instinkter. Medan det i viss mån var sant, så var det aldrig något som skulle vara för evigt.

Nu har alltså Trumps andre National Security Advisor, generallöjtnant H. R. McMaster fått lämna till förmån för den tidigare ambassadören till FN, John Bolton. I Trump-eran har vi blivit immuniserade mot katastrofrubriker kring presidentens varje uttalande eller handling, men valet av Bolton som ny säkerhetsrådgivare är verkligen oroväckande.

Bolton är ökänd för sina extrema åsikter kring amerikansk utrikespolitik. Det är få länder som han inte vid något tillfälle har velat gå i krig med, vilket jag skriver halvt på skämt och halvt på allvar. Han hyser, milt uttryckt, en stark skepsis mot multilateralism, dvs internationella organisationer, avtal och samarbeten.

Med tanke på att Trump vann stort stöd under valet för två år sedan genom sin kritiska hållning mot militära interventioner är valet av Bolton motsägelsefullt. Därmed är det inte förvånande att New York Times Maggie Haberman har rapporterat om att Bolton har fått särskilda parametrar i rollen som NSA.

”Among the things that Bolton had to reassure folks around Trump about was that he would be able to submit to reality that Trump’s views are policy. He also [had] to reassure them that he could understand the nuances of Trump, not just react to him, per a person briefed on discussions.”

Som en analytisk övning är det intressant att se dessa personalförändringar i ljuset av Trumps kommande möte med den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un. Han ersätter sin utrikesminister och nationella säkerhetsrådgivare med två hökar, varav den senare bara för någon vecka sedan förespråkade ett direkt angrepp mot Pyongyangs kärnvapen- och missilförmågor.

Det här kan vara ett sätt för Trump att sända en signal till nordkoreanerna, ”Bäst för er att ni levererar, annars så….”. Det är bara ett alternativt resonemang, men värt att ha i åtanke, inte minst för att det kan vara så Pyongyang kommer att tolka det.

Oavsett injicerar det här extra allvar i Trump-Kim mötet. Tillerson, för alla sina stora brister, var ändå en förespråkare för en diplomatisk lösning till Nordkoreafrågan. Men med de senaste förändringarna i den säkerhetspolitiska laguppställningen är det bara försvarsminister Mattis som mig veterligen konsekvent har betonat behovet av diplomati.

Och frågan om Mattis framtid är nu också högintressant. Han har länge, inklusive av mig, setts som en ”untouchable” i Trump administrationen, en man med så stor prestige och respekt att presidenten inte skulle kunna göra sig av med honom. Men efter den senaste tidens utveckling är jag inte så säker längre.

Enligt tidskriften Foreign Policy var Mattis starkt emot ett val av Bolton som NSA och att han hade ett veto över frågan. Nu med Bolton som ny NSA kan man fråga sig om Mattis inflytande i administrationen och hans inställning till fortsatt tjänstgöring för det här Vita Huset.

Det är ganska ont om information hur Mattis relation med Trump ser ut eller vad för roll han spelar i policydebatterna. Hans mer återhållsamma inställning till användning av militära maktmedel och upprepade betoning på diplomati gör i alla fall att han står ut alltmer i Trumps säkerhetspolitiska lag.

Man ska inte bara se det som att Trump skulle kunna tänka sig att göra sig av med Mattis, utan att Mattis själv kan göra det valet. Under våren lär vi få se två stora säkerhetspolitiska frågor få betydande svängningar, Nordkorea i och med mötet mellan Trump och Kim samt Iran genom att Trump troligen kommer lämna det s k kärnenergiavtalet.

Det är svårt att veta hur Mattis ser sin roll och var hans gränser går. Han är en gammal militär, så onekligen känner han en stor pliktkänsla gentemot sitt uppdrag. Men han riskerar mer och mer att bli en Colin Powell-figur, dvs en välrespekterad statsman som utnyttjas för att legitimera en aggressiv utrikespolitik.

Det brukar alltid ta sex-tolv månader för en ny president att bli bekväm i sin roll som Commander in Chief och få ett någorlunda grepp om det amerikanska statsmaskineriet.

Trump har genomgått den här transformationen och hans handlingar de senaste veckorna indikerar att han är, som tidigare nämnt, mer bestämd än tidigare att forma utrikes- och säkerhetspolitiken efter sin vilja.

Spänn fast era säkerhetsbälten.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.