SvD: Så är en rekryts värsta dygn

Ge aldrig upp. Det är tre ord som sammanfattar större delen av tillvaron i armén. För det kan bli hårt. Det kan bli jobbigt. Och det kan bli tufft. Men man ger aldrig upp. I slutändan är det kanske det som väger tyngst, inte hur stark eller stor man är utan förmågan att fortsätta röra sig framåt oavsett det motstånd som man möter.

Det är temat på den övning Aldrig Ge Upp (AGU) som avslutar det första kapitlet i militärutbildningen. Den inträffar efter de tre första månaderna och syftar till att testa ens grundläggande soldatkunskaper och viljestyrka.

Till att börja med tänkte vi inte så mycket på den kommande AGU:n – vi var alltför upptagna med allt annat. Men ju längre vi kom i utbildningen desto oftare var det ett samtalsämne vid matbord och i logement. Och alla spekulationer höjde spänningsnivån:

Annons

”Hörni, jag har en kompis som gjorde AGU på P7 och de fick…”

När det stora ögonblicket kom var det inte med en väckning 05 00 på morgonen och order om att all stridsutrustning skulle vara på om femton minuter, utan det hela gick lugnt till. För lugnt, tänkte vi misstänksamt.

Hela kompaniet samlades i en stor filmsal. Där hölls en presentation av ”Operation Hurtiga Uttern”. I scenariot som vi fick utmålat för oss, skulle vi agera understöd för den övriga bataljonen genom att försvara Kungsängens övningsområde och bekämpa mindre motståndsfickor.

Därefter var det marsch tillbaka till kasern och instruktioner om att packa stridspackning och tross. Allting skulle visiteras innan vi gav oss iväg. Saker som godis eller powerbars var strängt förbjudet – och det klargjordes att om någon blev påkommen ute i fält skulle den personen tvingas avbryta övningen.

Det var först på eftermiddagen som vi marscherade från kasernområdet ut till det okända. Efter cirka en timmas marsch nådde vi fram till vad som skulle bli kompaniförläggningen. Vi ägnade resten av dagen åt att placera ut s k larmminor, upprätta förläggning och gräva skyttevärn.

Med undantag för en larmmina som mystiskt utlöstes under natten hände det ingenting. Nästa morgon kom order om uppställning och de utsedda gruppcheferna fick styrningar om vad som skulle ske. Alla grupper fick en karta och en särskild utgångspunkt på kartan, UPK, att ta sig till.

Dag 1 var konstruerad som ett stationssystem. Vi marscherade långa sträckor för att sedan nå fram till olika punkter, där vi skulle genomföra diverse uppgifter. På en plats var det skarpskjutning, på en annan var det att genomföra Livgardets stridshinderbana i full utrustning och så vidare. I efterhand kunde vi konstatera att övningarna syftade till att bryta ner oss fysiskt.

När vi återvände till kompaniförläggningen på kvällen var vi trötta, hungriga och det värkte i hela kroppen. Vi genomförde vanliga rutiner som att placera ut poster och patrull för att sedan gå och lägga oss i våra tält. Alla kände på sig att det inte skulle bli någon lugn sömn. Och det stämde.

Helt plötsligt i de tidiga morgontimmarna hördes hur en av våra landminor gick av och en intensiv eldstrid bröt ut. Med inte mycket mer än vapen, stridsväst och hörselskydd sprang vi ut till våra skyttevärn. Om man brukar säga att krig är organiserat kaos, var vår försvarsinsats bara kaos. Vi hade inte haft tid till att föröva, vilket gjorde det svårt för folk att hitta sina platser i mörkret.

Efter en halvtimmes strid tillbakaryckte fienden. Då var klockan så mycket att det inte var någon idé att gå och lägga sig igen, utan det var bara att förbereda sig inför kommande dags umbäranden.

Det visade sig att dag 3 hade samma struktur som den föregående, det vill säga ett stationssystem. Det innefattade ett test med skyddsmasker (allmänt kända som gasmasker) i en tårgaskammare, att skjuta på rörliga mål och hantera en trafikolycka.

Sedan fick vi styrningen att framrycka tillbaka till förläggningsplatsen. Vi förstod genast vad det handlade om: ensamdygnet. En del av AGU är att man ska kunna klara sig på egen hand i ett dygn, vilket innefattar att bygga en nödbivack, få igång en eld och hantera sina grundläggande behov.

Väl vid förläggningen skulle vi bara vänta. Men sedan brakade det loss. Från vägen som låg cirka sextio meter från våra tält körde det fram en Galt – en stor pansarterrängbil – med en kulspruta på taket som började skjuta mot oss. Vi besvarade elden, men AK5:or har inte mycket att komma med mot en fiende med tyngre bestyckning. Då kom ordern att vi skulle ta oss till kompaniets återsamlingsplats som låg i en glänta några hundra meter från där vi var.

Vi tog med oss vår packning och började bege oss ditåt. Och då kom det. Regnet. Det var inte lite regn utan mycket. Och så skulle det förbli alla återstående dagar av övningen.

När vi stod uppställda och vi fick instruktioner om hur ensamdygnet skulle gå till var alla genomblöta. Eftersom vi hade ryckt in under sommaren hade vi bara haft fälttjänst med solsken, så vi saknade kunskap och erfarenhet av att hantera sådant här väder.

Därefter tilldelades vi alla varsin plats i skogen, ungefär 25 meter i bredd och 50 meter i längd. Där fick vi plocka all materiel vi hittade för att bygga nödbivacker. När vi hade fått våra platser tilldelade var klockan runt 17 00, vilket innebar att det var ont om tid innan det blev mörkt. Att min ficklampa hade gått sönder hjälpte inte!

Avskilda från övriga kamrater var det bara att arbeta. Jag tyckte att jag fick till en hyfsad nödbivack, men alla ansträngningar att få igång en eld misslyckades. Och jag var långt ifrån ensam om det. Till slut kände jag att det var lönlöst att fortsätta försöka, utan det var bara att gå och lägga sig med hoppet om att vädret skulle vara bättre nästa morgon.

Det var några bisarra timmar. Jag låg under en gran medan regnet smattrade och efterhand började tränga igenom taket på nödbivacken. Aldrig fick jag tanken att ge upp, men däremot undrade jag hur sjuk jag skulle vara nästa morgon.

Helt plötsligt hördes det tuta med fordon i skogen och hur befäl började ropa:

”Packa ihop er skit och samlas på vägen!”

Ordern behövde upprepas ett par gånger innan jag registrerade vad den innebar. Det var bara att ta sig upp, samla ihop all materiel och börja gå mot samlingsplatsen.

Väl där såg jag nästan hela kompaniet sittande eller stående runtomkring. Jag hittade till kamraterna från min grupp och vi bara skrattade när vi såg varandra. Vi satt på våra packningar och höll om varandra så hårt vi kunde för att hålla uppe värmen.

När alla från kompaniet var inräknade fick vi ta oss tillbaka till förläggningsplatsen, som vi bara timmarna tidigare hade övergett. Vi skulle sova där för natten. Vi gjorde vår bästa för att torka våra uniformer. Det var inte lätt.

Den natten fick senare namnet ”Night of the Living Dead” på kompaniet. Och för vår del kom det att innebära ett nytt skedde i AGU:n. Det fanns ett före och ett efter ensamdygnet. Regnet fortsatte konstant. Därefter handlade det om pannben, att mentalt inte ge upp.

Att vi hade avbrutit ensamdygnet innebar inte att övningen blev enklare. Första station dag 4 var att simma i iskallt vatten för att därefter skjuta kompetensprov. Den sista stationen var att testa närkampsfärdigheter med befälen som motståndare.

Sedan var det dags att sova ute i skogen igen, fast den här gången i en större troppbivack, alltså med två grupper i en nödbivack. Det gick visserligen bättre än föregående natten, men inte mycket. Taket läckte. Det samlades stora vattenhögar på marken där vi låg.

Dag 5 fick vi öva spaning mot fienden. Vi låg i flera timmar och observerade hur olika figurer rörde sig omkring vår observationsplats. Sedan avbröts övningsmomentet för att ge oss en chans att sova lite bättre – vi fick tid att förbättra våra troppbivacker. Den här gången gick det bra, men det visade sig att bivacken blev för stor, vilket gjorde att alla inte värmdes av elden.

Efter den natten var vi knappt igenkännliga. Snarare än att se ut som svenska soldater liknade vi snarare det ”tjetjenska hemvärnet”. Så var det dags för den sjätte och som vi hoppades sista dagen på övningen. Samtidigt hade det smugit in sig en rädsla bland oss var att vi skulle behöva göra om ensamdygnet. Vissa påstod att det var obligatoriskt för att få godkänt på övningen, vilket i våra trötta huvuden lät trovärdigt.

Dag 6 blev vi indelade i olika trupper med uppgiften att bekämpa varandra med lös ammunition. I scenariot var vi patruller som skulle hitta fientliga skyttegrupper som rörde sig i området. Tyvärr hittade min trupp inga fiender utan vi ägnade dagen åt att marschera, marschera och marschera. Ett återkommande problem var att varje gång vi stannade vid en plats somnade någon eller några i truppen när vi satt där och väntade på att fortsätta.

Någon gång runt middagstid kom nya direktiv från den övningsledare som följde med oss. Vi skulle så fort som möjligt ta oss till en skogsöppning långt ner på karten. Vi noterade snabbt att platsen låg bara en kilometer från Livgardet. Kanske var det äntligen över!

Vi samlade de sista krafterna och skyndade oss dit. Väl på plats fick vi instruktioner från befälen att bygga tillfälliga bårar av slanor från skogen. Vi gjorde som vi blivit beordrade, men var förbittrade över att det verkade som att vi hade misstagit oss. Att det inte var över.

Men successivt kom alla andra grupper dit och fick samma instruktion. Till slut var hela kompaniet där, och då samlade befälen alla gruppchefer vid en karta och sade:

”Här är vi. Här är Livgardet. Det är en och en halv kilometer. Sista grupp dit är en förlorare.”

Vi tittade på varandra snabbt och sprang sedan till våra respektive grupper. Den lättaste personen i gruppen fick lägga sig på båren och så började vi framrycka igenom skogen. Vi turades om som bårbärare och ropade motiverade saker till varandra. När vi kom igenom grinden till förbandet stod befäl där och sade uppmuntrande ord till oss.

Med en sista spurt var vi till slut framme vid slutmålet: kasern 212. Vår kasern. Marschaller var utställda och inne i kasernen kunde vi se en stor smörgåstårta. Stämningen var på topp när vi fick ordern att byta om till motoroverall och rätta in våra packningar framför kasern.

När det var gjort hade vi förväntat oss att befälen skulle säga att övningen var slut. Vi stod uppställda, glada och klappade varandra på axlarna. Men i stället för att säga att allt var över sade befälen:

”Ni måste göra klart ensamdygnet. Övningen fortsätter!”

Det var som ett slag i magen. Hjärtat sjönk och allas blickar blev tomma. Vi skyndade oss och fick styrningar om var våra grupper skulle framrycka och marscherade sedan iväg. Ingen sade något.

Det hela visade sig dock vara ett spel. I stället för en natt till i regnet skickades vi mellan olika stationer på kasernområdet. På en station skulle vi plocka med oss ved från en stor hög som användas till våra bivacker, men när halva tiden hade gått visade det sig att vi hade tagit ved från ”fel” hög. Vi blev tvungna lägga tillbaka allt. Ungefär så såg de följande timmarna ut.

Jag själv var helt borta, inte lika mycket fysiskt som mentalt slut. Någon beskrev det senare som att jag hade gett upp på livet, och helt från sanningen var inte det. Bristen på mat, sömn, värme och inte minst all osäkerhet kring hur länge övningen skulle fortsätta bröt ner mig, precis som alla andra. För den som inte har varit i en liknande situation går det nog inte att förmedla hur det känns.

När alla stationer hade genomförts skickades vi tillbaka till kasern, och där kom det äntligen:

”ÖVNINGEN AVBRYTS!”

Reaktionen var som om Sverige vunnit mot Tyskland i finalen i fotbolls-VM med ett mål i 90:e minuten av Zlatan. Det var magiskt. Efter det fick vi smörgåstårta och ingenting har smakat lika gott som det före eller efter.

De kommande dagarna ägnades åt att vårda all utrustning och så tilldelades vi våra soldatprovsmärken. Vi var nu soldater och nästa steg i vår gröntjänst skulle börja: befattningsutbildningarna.

Vi var oerhört trötta men stämningen var god. Vi hade varit totalt nedkörda, men hade klarat av den tuffaste veckan i våra liv. Vi gav aldrig upp.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.