Månad: januari 2018

National Defense Strategy 2018

Förra veckan publicerades en sammanfattning av den amerikanska National Defense Strategy (NDS), vilket är ett styrdokument för USA:s försvarsapparat.

Det är en intressant läsning.

NDS är förhållandevis fri från den ”pentagonesiska” som ofta förvandlar sådana här officiella publikationer till lite mer än snömos. Istället bjuds läsaren på raka analyser om det globala militärpolitiska läget och de prioriteringar som den amerikanska försvarsmakten behöver göra.

Medan terrorism kvarstår som hot konstaterar NDS att det primära fokuset för försvarsdepartementet är att hantera konkurrensen med statliga aktörer som Ryssland och Kina.

I strategin understryker man också den centrala roll som USA:s globala allianssystem utgör för att värna de nationella intressena:

”Genom att arbeta tillsammans med allierade och partnerländer kan vi generera största möjliga styrka för främjandet av våra intressen, upprätthållandet av fördelaktiga maktbalanser som avskräcker aggression och som stödjer stabiliteten som genererar ekonomisk tillväxt.”

Ett mer tvivelaktigt påstående är att ”hemlandet inte längre är en fristad”. Medan faktorer som cyberkrigföring och internationell terrorism onekligen har förstärkt det faktumet, så upphörde Nordamerika att vara en ”fristad” åtminstone sedan Sovjetunionen utvecklade sina första interkontinentala missiler.

Också nämnvärt är betoning på att behöva göra svåra val när det kommer till en alltmer ansträngd försvarsekonomi. Den strategi som försöker att göra allt gör inget, så en realism kring prioriteringar är välkommet.

Allt som allt är det ett imponerande dokument. Ska bli spännande att se uppföljningen!

Länk till strategin: https://www.defense.gov/Portals/1/Documents/pubs/2018-National-Defense-Strategy-Summary.pdf

Svensk Linje: Intervju med Carl Bildt

I det förgående årets sista upplaga av Svensk Linje intervjuar jag tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt om 2017 års viktigaste utrikespolitiska skeenden och vad vi kan förvänta oss av det här året.

INTERVJUN: 

Zebulon Carlander: Vi lämnar snart bakom oss det första året med Donald Trump som USA:s president. Är det något med hans administrations utrikespolitik som har förvånat dig sett till vad du hade för förväntningar i början av året?

Carl Bildt: Jag tillhörde väl i och för sig inte dem som fruktade ett snabbt Jalta2 i form av en stor uppgörelse över Europas huvud mellan Trump och Putin, men det är i alla fall slående hur framför allt hans inrikespolitiska problem har tvingat honom till en betydligt mer avvaktande inställning till Ryssland.

Sedan tror jag inte det var så många som hade väntat sig en omfamning av Riyadh som skulle gå så långt som den nu gjort. Att stödja nödvändiga ekonomiska reformansträngningar i Saudiarabien är bra, men de regionala utrikespolitiska äventyrligheterna är ju en annan sak.

Zebulon Carlander: Samtidigt som USA verkar alltmer upptaget med sina inrikespolitiska problem har Kina under Xi Jinping visat större intresse till att forma världsordningen. Hur tror du Beijing ser på det säkerhetspolitiska landskapet idag och dess möjligheter till att stärka sitt globala inflytande?

Carl Bildt: Med all sannolikhet brottas Peking med frågan hur man bäst skall hantera USA och den relationen under åren framöver. Den inledande charmoffensiven mot Donald Trump förefaller ju att ha lyckats – bankett i den Förbjudna Staden, parader och pomp – men man oroas över risken för krig på den koreanska halvön och en mer aggressiv amerikansk politik. Samtidigt tydde ju allt på den 19:e partikongressen på stark långsiktig självtillit hos ledningen med en rad satsningar, också militärt, inriktade på att påtagligt stärka Kinas globala position under de kommande decennierna.

Zebulon Carlander: Vad skulle du säga har varit den största frågan kopplat till Ryssland det här året?

Carl Bildt: Inrikespolitiskt är det uppenbart att man är nervös inför presidentvalet i mars nästa år. Att Putin kommer att på ett eller annat sätt vinna behöver vi inte tvivla om, men Kreml oroas över kombinationen av växande politisk apati, som vi ser i mycket lågt valdeltagande, och sakta växande krav på att bryta upp från stagnationen. Detta i förening med att frågan om vad som kommer efter Putin snabbt kommer att växa borgar knappast för stabilitet framöver.

Mer utrikespolitiskt har det ju handlat om ett försök att etablera en bra relation till den nya amerikanska administrationen – och det har ju knappast lyckats. Samtidigt tror jag man med oro såg hur den tilltänkta partnern Kina gjorde allt de kunde för att närma sig Trump. Det är USA – inte Ryssland – som är Kinas prioritet.

Zebulon Carlander: Medan 2016 var något av ett annus horribilis för Europa har det här året varit mer hoppfullt. Medan det vore naivt att tro att EU:s prövotider är över, verkar det finns förutsättningar för trygga det europeiska projektets framtid. Borde pro-européer vara mer optimistiska inför nästa år än vad man var inför det här?

Carl Bildt: För ett år sedan var ju pessimismen ganska djup, och mot dem bakgrunden finns det förvisso anledning till större tillförsikt i dag. Men frågan är om det går att bibehålla det momentum spm valet av Macron innebär.

Men värt att notera är att Euro-krisen tydligt ligger bakom oss, och att man steg för steg också är på väg mot en gemensam flyktingpolitik. Därför ser vi ju också i mätningar runt om i Europa en ökad tilltro till EU-samarbetet. Och det är ju alltid med de ständiga kompromisserna som samarbetet rör sig framåt.

Det estniska ordförandeskapet andra halvåret 2017 har ju lyckats föra de viktiga frågorna kring den digitala inre marknaden framåt, och det har varit viktigt och bra, även om mer återstår att göra. Det finns oroande tendenser till digital protektionism på sina håll också inom EU.

Jag hade kanske hoppas på en lite mer aktivistisk gemensam utrikespolitik, men där har det tydligen varit svårt. Det krävs nog lite mer av kraft för att bryta en del av de blockeringar som finns – och kanske också lite mer av djärvhet att våga ta sig an svåra utmaningar.

Zebulon Carlander: Sista frågan: I vilka avseenden, om några alls, kommer 2018 att skilja sig från året som har varit?

Carl Bildt: Varje år skiljer sig alltid från det närmast föregående – det är väl det enda som är alldeles säkert.

Med all sannolikhet fortsätter uppgången i världsekonomin också under nästa år, vilket är viktigt. Och klart positivt.

Sedan har jag tvingats uppgradera sannolikheten för krig på den koreanska halvön från 25 till 40%, och en sådan urladdning skulle snabbt riskera omfattande negativa globala effekter av olika slag.

Riskerna ökar också i Mellersta Östern. Man får nästan ett intryck av att Vita Huset hetsar på för en militär konflikt med Iran, och det finns ju de i både Tel Aviv och Riyadh som förefaller att vara på samma linje.

Sedan har vi ju också riksdagsval här hemma i Sverige…

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén