Svensk Linje: Säkerhetspolitikens Dr Jekyll och Mr Hyde

Sveriges säkerhetspolitiska läge är minst sagt prekärt. Problematiken är följande: vi konfronteras av ett aggressivt och revisionistiskt Ryssland samtidigt som vi har en otillräcklig nationell försvarsförmåga och saknar bindande försvarsgarantier från andra länder eller organisationer.

Sedan valet 2014 styrs Sverige av en rödgrön regering, där samtliga av de ”tunga” portföljerna kopplat till nationell säkerhet, inte minst triumviratet av stats-, utrikes-, och försvarsministrarna, besitts av socialdemokratiska politiker.

Under samma höst som maktskiftet kom det en påminnelse om den allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet, när en främmande makts ubåt gjorde intrång i Stockholms skärgård. Medan man av förståeliga skäl inte har gått ut med en nationalitetsbestämning, råder det föga tvivel om att det hela rörde sig om en rysk operation.

Den huvudsakliga linjen som har gjorts gällande rörande den nuvarande regeringens säkerhets- och försvarspolitik företräds av försvarsminister Peter Hultqvist. Det som kan kallas för Hultqvistdoktrinen består av (blygsamma) anslagshöjningar till försvaret och utvecklade försvarssamarbeten med såväl individuella nationer som organisationer.

Undertecknad kan ägna åtskilliga spaltmeter åt att gå i polemik mot Hultqvist, men det ska ändå sägas att det synsätt som han företräder i säkerhets- och försvarspolitiken är grundad i den realistiska skolan. Det synsättet hyser inga naiva föreställningar om den putinistiska regimens natur eller hur den internationella säkerhetsordningen är uppbyggd.

Däremot är det inte hela berättelsen. I en bortglömd artikel i Dagens Nyheter (”S försöker ta ut kursen i ny politisk verklighet”) publicerad ett par månader efter valet 2014, får man följa den nye statsministern Stefan Löfven på en resa till en socialdemokratisk konferens i Österrike.

Där går det att läsa hur Löfven och andra S-företrädare tronar efter partiets fornstora dagar, när Palmes utrikespolitiska agenda dominerade. I en kommentar till tidningen resonerar Ulf Bjereld (S):

”Det finns en enorm längtan efter ideologi. Och under Palmeåren fanns en möjlighet att låta ideologin blomstra i utrikespolitiken… Därför har regeringen sagt att man vill att Sverige ska föra en mer oberoende utrikespolitik.”

Den här tendensen inom socialdemokraterna att längta tillbaka till tiden med den ”moraliska stormakten” är påtaglig. Medan Hultqvist-linjen är den dominerande när det kommer till den officiella säkerhetspolitiken, dyker den här andra sidan upp med jämna mellanrum – oftast representerad av utrikesminister Margot Wallström – med skadliga konsekvenser för den nationella säkerheten.

Det hela påminner om Robert Louis Stevensons kända novell ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Berättelsen handlar om Dr Henry Jekyll, som är en mycket respekterad och välbärgad man i ett viktorianskt London. Men det hela förändras när det uppdagas att Dr Jekyll har ett elixir som transformerar honom till Mr Hyde, vilket tillåter honom att ge utlopp för sina mer primitiva instinkter och begär.

Den här Dr Jekyll och Mr Hyde-dynamiken i regeringens säkerhetspolitik har kommit till uttryck på flera sätt.

Efter terrordåden i Paris hösten 2015 bad den franska regeringen om stöd att bekämpa IS genom att åberopa  artikel 42.7 i EU:s Lissabonfördrag. Undertecknad skrev om frågan när det begav sig (”Säkerhetspolitik på hal is”). Den konflikt som då uppstod var vad för typ av bistånd som Sverige skulle ge Frankrike, alltså vilken kombination av militärt och diplomatiskt stöd som det skulle bli.

Eftersom Sverige inte tillhör Nato eller något annat försvarspolitiskt arrangemang är vi inte garanterade andras stöd i händelse av krig eller konflikt. Det innebär att vi antingen måste förlita oss på andras välvilja eller säkerhetsintressen. Således var frågan om stöd till Frankrike inte bara moralisk, utan av stor säkerhetspolitisk betydelse. Här fanns en möjlighet att sätta ett prejudikat för hur EU-stater agerar när ett annat medlemsland utsätts för en attack, om än i detta fall från en terrorgrupp.

Tyvärr blev det svenska stödet till Frankrike försumbart, ett tunt paket som innehöll utfästelser om att donera några timmar av strategiskt transportflyg och tillhandahålla ett par stabsofficerare till FN-ledda insatser. I efterhand framkom det att bakom dörrarna hade pågått en kamp mellan försvars- och utrikesdepartementen. Medan man från det tidigare förordade starkt stöd till franska insatser mot IS, gjorde UD det motsatta.

En fråga som är mer aktuell och faktiskt av ännu större betydelse är den om FN:s kärnvapenförbudsavtal. Det är ett avtal vars yttersta poäng är att delegitimisera och förbjuda kärnvapen. Hela processen har saknat deltagande från samtliga av världens kärnvapeninnehavare, vilket gör hela projektet tämligen tandlöst och kanske t.o.m. skadligt då det underminerar det universellt accepterade ickespridningsavtalet från 1968.

Däremot skulle en svensk ratificering avtalet ha signifikanta implikationer för våra försvarspolitiska relationer. Medan det nog inte finns en enda person som uppskattar kärnvapen, så är de ett faktum i världspolitiken, något försvarsalliansen Nato inser, vilket är varför kärnvapen utgör det yttersta medlet i de transatlantiska avskräckningsdoktrinen.

Såväl USA som andra Natoländer har markerat att en svensk ratificering av avtalet skulle skada Sveriges försvarspolitiska samarbeten. USA:s försvarsminister James Mattis ska t.o.m. ha skickat ett brev till försvarsminister Hultqvist där han varnar för hur avtalet kan äventyra de framsteg som skett inom svensk-amerikansk försvarssamverkan. Föga förvånande kommer det interna trycket inom statsförvaltningen för att ratificera avtalet från UD-ledningen under utrikesminister Wallström.

Nyligen kom beskedet att frågan om hur avtalet påverkar svensk säkerhet ska utredas och slutbedömningen ska komma efter valet nästa år, alltså gör regeringen det som på engelska kallas för ”kicking the can down the road”.

Att ratificera avtalet skulle omintetgöra Hultqvistdoktrinen och allvarligt skada Sveriges säkerhetspolitiska ställning. Dr Jekyll och Mr Hyde slutar med att doktorn inte längre kan transformera sig tillbaka, utan blir fast som Mr Hyde, något som förgör honom. Hur ska det bli med svensk säkerhetspolitik?

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.