Månad: december 2017

Ett år med James Mattis

För lite mer än ett år sedan skrev jag en analys i Svenska Dagbladet om Donald Trumps nominering av den tidigare marinkårgeneralen James Mattis till att bli USA:s nye försvarsminister. Så här tolv månader senare tänkte jag att det vore intressant att återbesöka artikeln och kort recensera Mattis insatser som ”SecDef”.

Till att börja med blev själva nomineringsprocessen tämligen enkel, trots en del lagliga problem som existerade rörande Mattis nominering, kopplat till att han inte hade varit utanför militären länge nog.

Som jag misstänkte hade demokraterna inget politiskt intresse i att skapa en konflikt kring Mattis nominering och policymässigt var det ytterst tveksamt att den inkommande administrationen skulle presentera någon lämpligare person till att styra Pentagon.

Av allt att döma har Mattis varit en återhållande kraft i administrationen. Har till skillnad från många andra, inte minst presidenten, undvikit bombastisk retorik och istället fokuserat på sitt jobb. Det ska vi vara tacksamma för.

Och tågen har kommit i tid kan man säga. Operationerna mot IS har gått bra och gruppen är utslagen från sina tidigare fästen Mosul och Raqqa. Förstärkningarna av USEUCOM, det amerikanska militärkommandot i Europa, har fortsatt som planerat, och så vidare.

Mattis har behövt gå en svår balansgång mellan att verkställa Trumps mer allianskritiska säkerhetspolitik (för att uttrycka det milt) och värna USA:s globala försvarsrelationer, relationer som han själv har sagt vid upprepade tillfällen är av enorm betydelse för sitt lands säkerhet.

Medan försvarsbudgeten har fått ett tillskott på flera miljarder dollar står den amerikanska militären fortfarande inför många problem, framför allt som har att göra med beredskap. Det är svårt att belasta Mattis för det, utan problemet ligger framför allt i konflikter mellan lagstiftare i kongressen.

Nästa år kommer inte att vara enklare för Mattis, om något blir det tuffare. Nordkorea, Iran, Ryssland etc. Och inte bara har han att tänka på USA:s motståndare, utan det är mycket möjligt att friktionerna mellan USA och dess allierade kan bli ännu mer påtagliga.

Kortfattat: Ett bra jobbat till Mattis för det här året och ett lycka till inför det nästkommande. Han kommer att behöva det.

Svensk Linje: Säkerhetspolitikens Dr Jekyll och Mr Hyde

Sveriges säkerhetspolitiska läge är minst sagt prekärt. Problematiken är följande: vi konfronteras av ett aggressivt och revisionistiskt Ryssland samtidigt som vi har en otillräcklig nationell försvarsförmåga och saknar bindande försvarsgarantier från andra länder eller organisationer.

Sedan valet 2014 styrs Sverige av en rödgrön regering, där samtliga av de ”tunga” portföljerna kopplat till nationell säkerhet, inte minst triumviratet av stats-, utrikes-, och försvarsministrarna, besitts av socialdemokratiska politiker.

Under samma höst som maktskiftet kom det en påminnelse om den allvarliga säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet, när en främmande makts ubåt gjorde intrång i Stockholms skärgård. Medan man av förståeliga skäl inte har gått ut med en nationalitetsbestämning, råder det föga tvivel om att det hela rörde sig om en rysk operation.

Den huvudsakliga linjen som har gjorts gällande rörande den nuvarande regeringens säkerhets- och försvarspolitik företräds av försvarsminister Peter Hultqvist. Det som kan kallas för Hultqvistdoktrinen består av (blygsamma) anslagshöjningar till försvaret och utvecklade försvarssamarbeten med såväl individuella nationer som organisationer.

Undertecknad kan ägna åtskilliga spaltmeter åt att gå i polemik mot Hultqvist, men det ska ändå sägas att det synsätt som han företräder i säkerhets- och försvarspolitiken är grundad i den realistiska skolan. Det synsättet hyser inga naiva föreställningar om den putinistiska regimens natur eller hur den internationella säkerhetsordningen är uppbyggd.

Däremot är det inte hela berättelsen. I en bortglömd artikel i Dagens Nyheter (”S försöker ta ut kursen i ny politisk verklighet”) publicerad ett par månader efter valet 2014, får man följa den nye statsministern Stefan Löfven på en resa till en socialdemokratisk konferens i Österrike.

Där går det att läsa hur Löfven och andra S-företrädare tronar efter partiets fornstora dagar, när Palmes utrikespolitiska agenda dominerade. I en kommentar till tidningen resonerar Ulf Bjereld (S):

”Det finns en enorm längtan efter ideologi. Och under Palmeåren fanns en möjlighet att låta ideologin blomstra i utrikespolitiken… Därför har regeringen sagt att man vill att Sverige ska föra en mer oberoende utrikespolitik.”

Den här tendensen inom socialdemokraterna att längta tillbaka till tiden med den ”moraliska stormakten” är påtaglig. Medan Hultqvist-linjen är den dominerande när det kommer till den officiella säkerhetspolitiken, dyker den här andra sidan upp med jämna mellanrum – oftast representerad av utrikesminister Margot Wallström – med skadliga konsekvenser för den nationella säkerheten.

Det hela påminner om Robert Louis Stevensons kända novell ”Dr Jekyll och Mr Hyde”. Berättelsen handlar om Dr Henry Jekyll, som är en mycket respekterad och välbärgad man i ett viktorianskt London. Men det hela förändras när det uppdagas att Dr Jekyll har ett elixir som transformerar honom till Mr Hyde, vilket tillåter honom att ge utlopp för sina mer primitiva instinkter och begär.

Den här Dr Jekyll och Mr Hyde-dynamiken i regeringens säkerhetspolitik har kommit till uttryck på flera sätt.

Efter terrordåden i Paris hösten 2015 bad den franska regeringen om stöd att bekämpa IS genom att åberopa  artikel 42.7 i EU:s Lissabonfördrag. Undertecknad skrev om frågan när det begav sig (”Säkerhetspolitik på hal is”). Den konflikt som då uppstod var vad för typ av bistånd som Sverige skulle ge Frankrike, alltså vilken kombination av militärt och diplomatiskt stöd som det skulle bli.

Eftersom Sverige inte tillhör Nato eller något annat försvarspolitiskt arrangemang är vi inte garanterade andras stöd i händelse av krig eller konflikt. Det innebär att vi antingen måste förlita oss på andras välvilja eller säkerhetsintressen. Således var frågan om stöd till Frankrike inte bara moralisk, utan av stor säkerhetspolitisk betydelse. Här fanns en möjlighet att sätta ett prejudikat för hur EU-stater agerar när ett annat medlemsland utsätts för en attack, om än i detta fall från en terrorgrupp.

Tyvärr blev det svenska stödet till Frankrike försumbart, ett tunt paket som innehöll utfästelser om att donera några timmar av strategiskt transportflyg och tillhandahålla ett par stabsofficerare till FN-ledda insatser. I efterhand framkom det att bakom dörrarna hade pågått en kamp mellan försvars- och utrikesdepartementen. Medan man från det tidigare förordade starkt stöd till franska insatser mot IS, gjorde UD det motsatta.

En fråga som är mer aktuell och faktiskt av ännu större betydelse är den om FN:s kärnvapenförbudsavtal. Det är ett avtal vars yttersta poäng är att delegitimisera och förbjuda kärnvapen. Hela processen har saknat deltagande från samtliga av världens kärnvapeninnehavare, vilket gör hela projektet tämligen tandlöst och kanske t.o.m. skadligt då det underminerar det universellt accepterade ickespridningsavtalet från 1968.

Däremot skulle en svensk ratificering avtalet ha signifikanta implikationer för våra försvarspolitiska relationer. Medan det nog inte finns en enda person som uppskattar kärnvapen, så är de ett faktum i världspolitiken, något försvarsalliansen Nato inser, vilket är varför kärnvapen utgör det yttersta medlet i de transatlantiska avskräckningsdoktrinen.

Såväl USA som andra Natoländer har markerat att en svensk ratificering av avtalet skulle skada Sveriges försvarspolitiska samarbeten. USA:s försvarsminister James Mattis ska t.o.m. ha skickat ett brev till försvarsminister Hultqvist där han varnar för hur avtalet kan äventyra de framsteg som skett inom svensk-amerikansk försvarssamverkan. Föga förvånande kommer det interna trycket inom statsförvaltningen för att ratificera avtalet från UD-ledningen under utrikesminister Wallström.

Nyligen kom beskedet att frågan om hur avtalet påverkar svensk säkerhet ska utredas och slutbedömningen ska komma efter valet nästa år, alltså gör regeringen det som på engelska kallas för ”kicking the can down the road”.

Att ratificera avtalet skulle omintetgöra Hultqvistdoktrinen och allvarligt skada Sveriges säkerhetspolitiska ställning. Dr Jekyll och Mr Hyde slutar med att doktorn inte längre kan transformera sig tillbaka, utan blir fast som Mr Hyde, något som förgör honom. Hur ska det bli med svensk säkerhetspolitik?

Krigsrisken på den koreanska halvön

Det finns i grunden fyra huvudkällor till potentiella större krig/konflikter i Asien:

Motsättningarna mellan Indien och Pakistan; motsättningarna mellan Kina och dess grannar; Nordkoreas aggressivitet gentemot omvärlden; och rivaliteten mellan Kina och USA.

I dagsläget är det den tredje som är den mest aktuella.

Vid sitt tillträde till det amerikanska presidentämbetet tidigare i år var Donald Trump explicit med att hans administrations största säkerhetspolitiska prioritering är Nordkorea och dess kärnvapen- och missilprogram. Trumps Asienpolitik har i princip varit en Nordkoreapolitik.

Intresset att hitta en lösning på det nordkoreanska problemet har varit så stort att Trump har, om än tillfälligt, åsidosatt sina bekymmer kring USA:s handelsunderskott med Kina, i hopp om att Beijing kan hjälpa till med tygla Pyongyangs vapentekniska ambitioner.

Utfallet av den strategien är en besvikelse.

Visserligen har Kina vidtagit ett par åtgärder för att uttrycka missnöje med Nordkoreas diverse vapenprogram, men fundamentalt är analysen i Beijing densamma som tidigare: kostnaden för ett Nordkorea i statssönderfall, vilket är risken om man drar åt skruvarna, är större än kostnaden för ett Nordkorea med en aggressiv utrikespolitik.

Möjligheterna för diplomatiska förhandlingar existerar.

Paradoxalt nog är det den uppskruvade retoriken och militära förberedelserna som skapar förutsättningarna för det. Och vi vet nu genom diverse källor att intentionen hos Trump var till att börja med att skapa ett ”Nixon to China”-ögonblick.

Dessvärre har det kommit blandade signaler på sistone, inte minst från den amerikanska administrationen, om viljan att satsa på det spåret. President Trump var snabb med att ta avstånd från Rex Tillerson – sin egen utrikesminister! – när denne nämnde att hemliga samtal förekom.

Det bisarra ordkriget mellan Trump och Kim Jong-un vid FN-toppmötet tidigare i höstas har eskalerat situationen ännu mer, då båda ledarna har investerat mycket personlig prestige i konfrontationen länderna emellan.

Det återstår ett alternativ till å ena sidan krig och å andra sidan en diplomatisk lösning, vilket är ett nytt säkerhetspolitisk status quo i nordöstra Asien. Det skulle grunda sig på att triumviratet Sydkorea, USA och Japan motvilligt accepterar faktumet att Pyongyang besitter en ICBM-förmåga och att deras svar blir att konstruera ett nytt försvarssystem för att avskräcka regimen från aggressioner.

Frågetecknet här i de olika huvudstäderna är om den nordkoreanska regimen med en ICBM-förmåga går att avskräcka. Trumps säkerhetsrådgivare H.R. McMaster har gjort uttalanden som pekar på att han tvivlar på den möjligheten, och han är inte ensam i Washington om att göra den bedömningen.

En ledande sydkoreansk oppositionspolitiker påstod häromdagen att Nordkoreas mål med sitt vapenprogram inte är att säkra regimens överlevnad, utan att påtvinga en koreanskt återförenande under Pyongyangs villkor. Och president Moon Jae-in har sedan sitt val till det Blå Huset tidigare i år rört sig i en alltmer ”hökig” riktning.

Det är svårt att kasta runt med procentsatser kring sannolikheten för ett krig nästa år eller inte, men utan tvekan är risken stor, oroväckande stor.

SvD: Givakt och bit ihop

Varje dag börjar likadant. Larmet ringer klockan 06:00 och då är det dags att hoppa ur sängen, klä på sig och bädda sin säng. Vanligtvis tar det runt tio-femton minuter innan samtliga är redo att gå till soldatmatsalen för att äta frukost. Det är inte en hotellfrukost, men utbudet är helt okej. Själv brukar jag nöja mig med ett par ostmackor, medan andra föredrar gröt eller fil.

Därefter börjar alla grupper – vi har tre stycken – i min pluton att städa sina logement och respektive städområden i kasern. Min grupp ansvarar för korridoren, vilket är en relativt enkel uppgift. Det kräver bara att vi sopar golvet och dammtorkar listerna. De andra grupperna ansvarar för plutonens våtutrymme, toaletter och dagrum.

Morgonrutinen avslutas med att befälen visiterar alla rekryter och städningen. 07:30 står hela plutonen uppställda i korridoren framför plutonens anslagstavla. Det pratas mellan leden tills något av befälen uppenbarar sig från befälsrummet längst ner i korridoren. Då brukar några ropa ”Manöver!” och samtliga tystnar och fokuserar blicken framåt.

 Morgonens befäl ställer sig sedan framför plutonen och säger, ”Anmälan!”

”JA, FANJUNKARE”, svarar gruppcheferna i kör, vänder sig om till sina grupper och beordrar alla i givakt. När det är gjort vänder de sig om igen, själva i givakt, och vänder huvudet mot befälet.

”Fanjunkare, första grupp, närvarande tio, samtliga!”

”Fanjunkare, andra grupp, närvarande åtta, frånvarande en, permitterad!”

”Fanjunkare, tredje grupp, närvarande tio, samtliga!”

Befälet besvarar varje anmälan med en enkel handgest för att notera styrkebeskeden. Efter det säger han eller hon ”Jag tar befälet. Godmorgon, rekryter!” och hela plutonen svarar unisont ”GODMORGON FANJUNKARE” eller vad nu befälet har för gradbeteckning.

Den första visitationen är individuell. Det vill säga, befälen kollar sådant som om uniformen ser proper ut och om kängorna är ordentligt vårdade. Vissa befäl är striktare än andra, så det kan ibland bli lite av en gissningslek vilket led som är bästa att stå i, beroende på vilka befäl det är som visiterar den dagen.

Det främre ledet kommenderas att ta ett steg framåt, vilket ger befälen möjlighet att visitera båda leden samtidigt. Befälen börjar från ena hållet och arbetar sig sedan genom ledet. När befälet visiterar personen bredvid ska man ställa sig i givakt. Så fort han eller hon har visiterat färdigt kamraten intill, vänder man huvudet mot befälet medan befälet ställer sig framför dig. Går allt bra, går befälet vidare, men blir det omvisitation får man lämna ledet för att åtgärda det som har fått en anmärkning och sedan ställa upp vid sidan för omvisitation.

När hela plutonen är färdigvisiterad fortsätter morgonrutinen med att befälen går igenom våra städområden och logement. En person i gruppen lämnas till att stå vid respektive städområde, medan alla andra ställer upp i logementet, bredvid respektive säng och med öppna skåpsdörrar.

När morgonrutinen har blivit överstökad blir det uppställning igen och orientering om dagens verksamhet. Och det är förstås väldigt olika. Ibland kan det vara att vi ska packa stridspackning som förberedelse för att öva i terrängen. Ibland kan det vara att framrycka till filmsalen, som ligger någon minut från vår kasern, för att ha en större genomgång.

För någon vecka sedan fick vi just order om att framrycka till filmsalen, men det var inte för någon vanlig genomgång. Ämnet var ”Givakt och bit ihop”, det upprop som är försvarets motsvarighet till liknande upprop som ”Tyst i klassen” eller ”Tystnad, tagning” och som är ett svar till metoo-rörelsen. 1 730 nuvarande och tidigare tjänstgörande kvinnor vittnar här om trakasserier, diskriminering och övergrepp som skett och fortfarande sker inom Försvarsmakten.

Det var ett bra möte, tycker jag. En DN-artikel om uppropet skickades runt i salen och bland annat togs det upp hur man kan gå till väga för att anmäla trakasserier och dylikt. Dessvärre var det inte så många som deltog i själva diskussionen, fast det kanske kan bero på att alla inte är bekväma med att prata om ett sådant ämne inför hela kompaniet, tyvärr.

Men om så är fallet finns det ett annat alternativ: Noak. För oss rekryter är Nätverket för officerare och anställda kvinnor det främsta forumet för att diskutera dessa frågor. Visserligen riktar Noak sig främst till kvinnor i försvaret, men även vi manliga rekryter uppmuntras att delta i den del av mötet som är öppet för alla.

Jag har försökt att delta i samtliga Noak-möten sedan inryck och kan konstatera att ta del av det kvinnliga perspektivet på soldatlivet har varit ögonöppnande.

Till att börja med avhandlar Noak många praktiska frågor. Ett konkret exempel är att det är väldigt få som har på sig de trosor som Försvarsmakten förser kvinnorna i försvaret; de är så dåligt designade att de skaver. De flesta har antingen på sig försvarets kalsonger eller civila trosor. Förutom, förstås, vid tillfällen som vid brandövningar när man måste ha på sig förvarets utrustning för att det är flamskyddat och för att kunna få ut försäkringsersättning i händelse av en skada.

Möten kan också beröra alltifrån att ha mens i fält eller hur man bäst anpassar kroppsskydd som passar dåligt.

I början var det något av en kulturchock att gå på mötena – och det avslöjade hur lite jag egentligen visste om hur det är att vara kvinna i försvaret (Vad är en kisstratt för något?). Men i längden ger det väldigt mycket att lära sig om andras förutsättningar i gröntjänsten. Inte minst kan det jag får höra på Noak hjälpa mig i min kommande roll som gruppchef.

Men Noak handlar också om att ha öppna och ärliga diskussioner om saker som jargong bland rekryter. Återigen, att få höra kvinnliga rekryter beskriva saker som de har hört eller hur de upplever olika beteenden fungerar som ögonöppnare i förhållande till hur andra agerar. Men man lär sig också att se sig själv. Det är inte så roligt att tänka tillbaka på saker som jag själv har sagt eller tillfällen när jag inte har reagerat på andras ”olämpligheter”.

Det kan inte betonas tillräckligt hur viktigt det är att vittnesmålen i Givakt och bit ihop har blivit offentliga, och att det nu pågår en öppen och rak diskussion i försvaret.

I kölvattnet av uppropet lade Överbefälhavaren Micael Bydén ut ett meddelande på Försvarsmaktens olika sociala medier där han bland annat sade:

”Den som inte kan leva efter Försvarsmaktens värdegrund har ingenting i Försvarsmakten att göra.”

Det är mer sådant som behövs, för inte minst i en så hierarkisk organisation som försvaret har chefernas attityder och inställningar en avgörande betydelse. I mitt fall har jag och mina kamrater en kompaniledning som på ett föredömligt sätt tar frågor som jargong på stort allvar, men dessvärre är mitt intryck att alla in har den turen.

Mitt perspektiv är ju koncentrerat till rekrytupplevelsen, men samtidigt är det ju här som alla, oavsett framtida roll i Försvarsmakten, börjar. Det är under den grundläggande militärutbildningen som uppfattningar om soldatyrket formas. Det understryker hur viktigt det är att befälen är stenhårda om vikten av bete sig ordentligt och respektera andra.

Tyvärr tror jag att många rycker in med förlegade, ibland helt felaktiga, föreställningar om vad det faktiskt innebär att vara en soldat. Medan humor är en naturlig del av vardagen – i en så pass extrem verksamhet är det nödvändigt för att upprätthålla ens mentala välmående – så blir man inte en bättre krigare bara för att man kan göra grova, vulgära skämt eller beter sig svinigt.

Förhoppningsvis är Givakt och bit ihop bara början på vad som blir en lång och stundtals smärtsam process för att få stopp på det som är helt oacceptabla beteenden. Ju bättre organisationen blir på att hantera dessa frågor, desto starkare blir försvaret.

Alla som bär en uniform, från rekryter till generaler, har ett eget ansvar och skyldighet att bidra till den förbättringen.

ZEBULON CARLANDER är rekryt vid Livgardet.

zebulon.carlander@gmail.com

Författaren skriver som privatperson, inte som representant för Försvarsmakten eller någon annan myndighet/organisation.

Länk till artikeln. 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén