”Du har inte funderat på att du kan dö?”. Det frågade en vän till en vän i somras efter att jag hade berättat att jag om ett par veckor skulle börja min militära grundutbildning vid Livgardet. Frågan tog mig lite på sängen. Visst hade jag reflekterat över frågan, men i ärlighetens namn är den svår att besvara. Det går att se som naivt, men i min mening är det en väldigt abstrakt och avlägsen frågeställning – åtminstone innan man har ryckt in.

Fast samtidigt var det en påminnelse om vad det innebär att rycka in. Att gå från det civila till det militära tillhör nog de mest dramatiska omställningar som en person kan göra.

Det är på många sätt skilda världar. I generationer har svenska ungdomar gjort den ”resan”, men i takt med att värnplikten avvecklades successivt och Sverige sedan övergick till ett yrkesförsvar 2010 har allt färre upplevt den omställningen. Nu kommer det att bli ändring på det i och med att värnplikten har återinförts, men det kommer först att ha effekt nästa år.

 För min egen del var det ambitionen att utvecklas som människa – att bli mer disciplinerad, mogen, självständig – kombinerat med ett livslångt intresse för säkerhetspolitik som fick mig att ta steget till att söka till Försvarsmakten. Innan dess har jag jämte mitt säkerhetspolitiska engagemang pluggat statsvetenskap vid universitet i Linköping.

Hos Rekryteringsmyndigheten tidigare i år, efter att ha genomfört ett antal tester, satt jag tillsammans med en yrkesvägledare som på en datorskärm visade de olika befattningar som det fanns att söka till. Det var ganska likt när man valde gymnasielinje i högstadiet. Det fanns befattningar att söka från I19 i Norrbotten till F17 i Blekinge – och mycket däremellan. Det landade tillslut i att jag fick bli skyttegruppchef vid 12:e motoriserade skyttebataljonen, Livgardet.

Vad som framför allt lockade med den befattningen var utbildningen som gruppchef, alltså möjligheten att få utvecklas till att bli en bättre ledare. Som gruppchef får man leda 8 till 10 soldater, ett privilegium som testar förmågorna.

Nöjd med mitt val återstod det bara att vänta. Det var nästan ett halvår mellan att jag blev antagen till utbildningen och inrycket som var i slutet av juli, med en introduktionshelg däremellan som förbandet arrangerade för de inkommande rekryterna. Allt för att ge en bild av hur vår kommande vardag skulle se ut.

Det kändes som en otroligt lång tid – men tillslut var det dags – den första dagen. Till att börja med handlade det om att vänta, gå från X till Y, och vänta lite till. Att hämta ut all personlig materiel från förrådet är en lång process. Det är mycket som ska med: uniformer, stridsväst, soldatkök, skyddsmask, långkalsonger, kortkalsonger, t-shirts, fältskjortor, kängor, vinterkängor, gummistövlar, sovsäck, hjälm, magasin, stridshandskar, stridssäck, bärsäckar, och mycket, mycket annat.

Allt det här bär man sedan med sig till sin nya kasern och nya logement – det som blir ens hem de kommande månaderna. Logementet är ett avlångt rum med fem sängar på vardera sidan, med stora gråa järnskåp bredvid. Sängarna ser ut att ha varit med ett par decennier, vilket klotter under dem som ”MUCK 1985” avslöjar.

Man hinner knappt säga hej till sina nya kamrater innan det drar igång ordentligt med uppställningar, inventeringar och introduktioner. VÄLKOMMEN TILL ARMÉN! De första veckorna handlar om att anpassa sig både fysiskt men framför allt mentalt till livet i de gröna. I princip allt man gör är konstruerat i syfte att anpassa individen till den extrema miljön som det militära verkar i. Något så till synes banalt som att bädda sin säng har ett högre syfte, man lär sig notera detaljer och att sköta något rutinmässigt.

Vi fick en ganska bra och underhållande förklaring till den minutiösa betoningen på alltifrån skåpsinrättning till kängvård genom att se en 40-talsfilm om rekryt Lundberg. Där får man följa rekryten som avfärdar den militära disciplinen som nonsens och onödig slöseri med tid. Under olika skeden i filmen får man sedan följa honom i krigssituationer där hans slarv med de små sakerna som packningar och exercis får stora konsekvenser för honom själv och hans kamrater. Lärdom är tydlig: den enskilde soldatens disciplin kan innebära skillnaden mellan liv och död.

Stegringen från de första exercispassen till att börja skjuta och sätta upp plutonens förläggning är snabb; det krävs mycket utbildning för att skapa en duglig soldat, så tempot är nästan alltid väldigt högt. Det kan skapa den paradoxala känslan av att allting går väldigt fort samtidigt som det känns att man har varit inne i flera månader snarare än veckor.

Det första tillfället på skjutbanan var absolut en av de tidiga höjdpunkterna, men innan vi ens fick tänka tanken att börja skjuta fick vi genomgå en gedigen utbildning i hur vapnet – Automatkarbin 5 Caesar – fungerar, alla dess delar och grundläggande säkerhetsbestämmelser. Men att skjuta är faktiskt inte lika dramatiskt som man kan tro, i alla fall som jag trodde. Som allt annat går det mycket fort; instruktörerna ropar ut instruktioner – ladda! Grundställning! Eld! – och så är det hela över.

Det starkaste intrycket från att skjuta första gången är krutlukten, som känns påtaglig i ett par sekunder efter instruktörerna har beordrat eldupphör.

Alla reagerar olika på den här omställningen till det militära. För vissa är det jättelätt och kommer naturligt, men för andra är det tuffare och ibland kan det vara svårt att hänga med. För egen del skäms jag inte med att medge att jag ofta har varit i den senare kategorin. Framför allt i början då det var mycket betoning på att ”tempoväxla” – ett favoritord bland befälen – med alltifrån att byta till torra strumpor (lite mer krävande än vad det låter!) eller att springa för att hämta någon särskild materiel. Men med tid och erfarenhet blir även det enklare, man lär sig att hitta de beryktade ”tidstjuvarna” och att använda minuterna mer effektivt.

Det ska dock sägas att det just är skillnaderna mellan alla i gruppen och plutonen som utgör något av det allra roligaste och mest givande med att vara rekryt. Det finns alla möjliga erfarenheter, bakgrunder och hemorter. Några sökte sig till försvaret för äventyr, några för att de vill ha ett meningsfullt arbete, några för att de har haft som barndomsdröm att bära uniform – allas anledning till att vara i armén är unik. Och med alla unika perspektiv som folk har med sig finns det något särskilt som alla kan bidra med: någon är jättebra på att göra upp eld medan någon annan är duktig på vapensystem.

Alla olika begåvningar gör gruppen starkare, vilket är det viktigaste för att vi ska kunna utföra våra uppgifter som soldater.

Den första permissionen – två veckor efter inryck – kändes som att vi skulle mucka, en tanke som i efterhand man lätt kan skratta åt, men som var väldigt genuin i det ögonblicket. Det är första gången man drar på sig civila kläder, och det känns oerhört konstigt att se alla andra utan uniform. Efter vi fått höger-vänster-om gick vi ut genom grinden och tog bussen in till Stockholm. Det var mycket stim och skratt på vägen dit.

Vi hade klarat den första tröskeln, om än kanske en av de lättare, på vägen till att bli soldater.

ZEBULON CARLANDER är rekryt vid Livgardet.

Författaren skriver som privatperson, inte som representant för Försvarsmakten eller någon annan myndighet/organisation.

Länk till artikeln.