Smedjan: Carl Bildt är mer än en medelstor hund

När Anna Kinberg Batra nyligen meddelade sin avgång som partiledare för Moderaterna satte spekulationerna omedelbart igång om vem som ska bli hennes efterträdare. Ett namn som frekvent har dykt upp, trots att personen i fråga tydligt har markerat sitt ointresse för uppdraget, är tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt.

Medan man kan ifrågasätta hur seriösa de länsförbund och mindre partiföreningar som har nominerat Bildt till partiledarposten är, återstår faktumet att det understryker den centrala roll som han fortfarande spelar i Sverige. Det är många decennier sedan han först äntrade den politiska scenen.

Statsvetaren Tommy Möller har sagt att ”Bildt är nog den som mer än någon annan kan ta åt sig äran av att socialdemokratins hegemoni har försvunnit”. Och som få andra svenskar, möjligen med undantag av Dag Hammarskjöld och Olof Palme, har Carl Bildt nått en framstående status på den internationella arenan, med kunskap om och kontakter i alla världens hörn.

Och som få andra svenskar, möjligen med undantag av Dag Hammarskjöld och Olof Palme, har Carl Bildt nått en framstående status på den internationella arenan.

Därför är det besynnerligt att Bildt aldrig riktigt har varit föremål för något seriöst biografiskt projekt. Det finns enbart en kortare hundrasidig skrift, skriven av den omnämnde Möller, i Bonniers serie om svenska statsministrar, och en intressant med daterad bok, Bilder av Bildt, som kom ut i början av 1990-talet.

Den nyutkomna boken Uppdrag Bildt: En svensk historia, skriven av SR-journalisten Björn Häger, försöker att fylla igen det biografiska tomrummet. Häger har enligt egen utsago länge haft ett intresse för Bildt och har genom åren samlat på sig material och kompletterat det med egna arkivstudier sedan han påbörjade bokprojektet.

Engagemanget för länder som Georgien antyds bero på Bildts egna ekonomiska intressen, snarare än hans livslånga passion för europeisk integration.

De som kan sägas vara intressanta delar av boken är framför allt koncentrerade till de kapitel som avhandlar Bildts yngre år och tidiga karriär i politiken. Hur han som tonåring skickade in en insändare till SvD om Viggen-flygplanet, hans relation till den moderate partiledaren Gösta Bohman, och hans strapatser med Olof Palme kring utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ju närmare boken kommer till nutiden, desto mer tenderar den att dra iväg i mer eller mindre ointressanta sidospår om alltifrån Bildts personliga finanser till hans Twittervanor. Och medan Häger finner gott om utrymme för att borra sig ner i de nämnda frågorna, negligerar han andra – och för Sveriges historias del betydligt mer väsentliga – ämnen.

De under statsministertiden komplicerade förhandlingarna om Sveriges inträde i Europeiska unionen, där Bildts kunskaper och kontakter var avgörande, får oproportionerligt lite utrymme. Den dramatiska säkerhetspolitiska förändring som inträffade i samband med Sovjetunionens sönderfall, inte minst frigörandet av Estland, Lettland och Litauen, är knappt med alls. Detta trots att det finns mycket goda källor om Bildts insatser i dessa frågor, till exempel i formen av diplomaten Lars Fredéns bok Återkomster.

Det är inga många andra svenska politiker som refererar till Kant, Hobbes och Nietzsche i sina anföranden.

När det kommer till Bildts tid i Arvfurstens palats återkommer samma problem. Under Bildts tid som utrikesminister utvecklades relationen mellan Sverige och USA till den starkaste någonsin i svensk-amerikansk historia, men Häger fokuserar på Wikileaks och hur USA:s ambassad beskrev Bildt som en ”medium size dog with a big dog attitude”. Engagemanget för länder som Georgien antyds bero på Bildts egna ekonomiska intressen, snarare än hans livslånga passion för europeisk integration.

Det östra partnerskapet, som Bildt konstruerade tillsammans med sin polske utrikesministerkollega Radek Sikorski, får ingen större förklaring än ”[syftet är att] knyta forna öststater närmare EU” och att det är ”Bildts baby”. En gedigen analys om det strategiska resonemanget bakom partnerskapssatsning saknas – detta ett av de mest betydelsefulla utrikespolitiska projekten som Sverige har gått i spetsen för i modern tid.

Den allra största bristen som jag ser med boken är att den är så fixerad vid den mediala bilden av Bildt. Det som lyser med sin frånvaro är Bildts idéer, vilket borde vara det centrala fokuset i en biografi om honom, då han i allra högsta grad är en idépolitiker. Det är inga många andra svenska politiker som refererar till Kant, Hobbes och Nietzsche i sina anföranden.

Boken kan vara av intresse för den som vill ha en bättre kronologisk uppfattning om Bildts karriär. Vill man verkligen förstå idépolitikern och statsmannen Bildt rekommenderar jag att man helt enkelt läser hans egna anföranden. Som SvD:s Janerik Larsson uttryckte det: Carl Bildt är en svensk historia som återstår att skrivas.

Länk till recensionen.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.