Minnesskrift till minne av Mats Johansson: Det enade Europa

För ett drygt år sedan röstade det brittiska folket för Brexit och med det för att avveckla sitt medlemskap i den Europeiska unionen. Resultatet skakade om ett Europa som redan tyngdes av den gemensamma valutans strukturella brister, migrationstrycket från Mellanöstern och Nordafrika samt hotet från Ryssland.

I dessa tider riskerar även den varmaste Europavännen att stundtals tvivla på hållbarheten i det europeiska samarbetet. Det såväl interna som externa trycket är stort och at hitta fram till gemensamma lösningar har varit mycket svårt.

”Beror oförmågan att hantera dagens problem på att vi saknar bra ledare?” frågade jag Carl Bildt när han besökte Utrikesakademin våren 2015. För 20-25 år sedan företräddes den fria världen av personer som Helmut Kohl, Margaret Thatcher, George H W Bush, och ja, Carl Bildt. I dag känns det inte som att våra starkaste ledare är av samma kvalitet.

”Det är inte så enkelt”, sade Bildt och skakade på huvudet. ”Problemet ligger inte främst i att ledarna har förändrats, utan problemet ligger i att världen har förändrats.” Efter det följde en utläggning om de transformativa processer som världen genomgått på kort tid, hur makt i det internationella systemet har blivit mer utspritt och diffust, hur teknologiska och ekonomiska förändringar väcker frågor som aldrig tidigare ställts.

Efter det fick jag kanske lite mer sympati för EU:s stats- och regeringschefer men frågan återstår om vad som kan göras för att lösa Unionens problem. Liksom den minst lika viktiga frågan om hur vi tillsammans kan greppa de enorma möjligheter som också finns i vår allt mer digitala och sammanbundna värld.

Här är Mats skrivgärning till hjälp. I sin bok från 2005 Nästa Europa – bortom ja och nej reflekterade han om läget för det europeiska samarbetet, dess historiska utveckling och framtida vägval. Boken bjuder fortfarande på en fräsch och intressant läsning – vilket inte är självklart för en text som har mer än tio år på nacken. Som alltid är det skarpa, ibland lite roliga, analyser och observationer om det europeiska samarbetet.

Nästa Europa påminner oss om att det inte finns mycket nytt under solen. Frågorna som fanns på agendan runt 2005 är slående lika de vi diskuterar idag, om än med såväl större som mindre skillnader från fall till fall. Det är sant vare sig det gäller friktioner mellan Europa och USA på grund av den senares unilateralistiska utrikespolitik eller nationalistiska och populistiska tendenser i platser som Nederländerna och Österrike liksom dispyter om EU:s olika budgetprioriteringar. Been there, done that.

Det som står i störst kontrast mellan då och nu är att det 2005 fortfarande fanns en grundläggande framtidsoptimism rörande det europeiska samarbetet. Inte minst tack vare EU:s big bang med den stora utvidgningen i Central- och Östeuropa, som innebar att den historiska orätten i form av blockuppdelningen mellan frihet och förtryck efter andra världskriget slutligen hanterades.

Är de glada dagarna över för det europeiska samarbetet? Det tror jag inte.

Emedan nyheterna de senaste åren överlag har varit negativa går det att skymta en väg framåt. Inte minst genom valet av Emmanuel Macron i Frankrike och Angela Merkels fortsatt starka ställning i Tyskland. Självklart håller jag inte med om alla Macrons åsikter, men onekligen är han en hängiven europé, redo att reformera såväl Frankrike som EU. En sådan ledare i Elyséepalatset har Europa inte sett på mycket länge.

Samtidigt visar Merkel, som med all sannolikhet är inne på slutspurten av sin långa tid som förbundskansler, en större villighet till att överväga åtgärder för att säkra hållbarheten i det europeiska samarbetet. Även sådant som har varit och fortfarande är svårt att sälja till det tyska folket.

Det kommer att finnas mycket utrymme till att diskutera exakt vilka åtgärder som kommer att vidtas, men det är i alla fall välkommet att se hur den fransk-tyska motorn återigen är på och till synes fulltankad.

Vad gör Sverige då? Vi har ofta haft en ambivalent relation till Europa, i alla fall sedan Karl johan kröntes till Sveriges konung 1818 och sjösatte en ny utrikespolitisk linje för landet. Mats skriver i Nästa Europa (s. 43):

”Dagens EU är en produkt av det kalla kriget och de två föregående världskriget, som i sin tur har sina rötter i 1800-talets krig och freder. Allt hänger ihop. Oftast med svenskarna som åskådare, då som nu.”

Det är inte omöjligt att vi återigen snällt sätter oss ner på läktaren när det europeiska samarbetet utmanas och utvecklas, men det vore oerhört synd om så blir fallet. Vi har mycket att tillföra EU i alltifrån att utveckla den inre marknaden till att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Och med britterna som håller på att lämna samarbetet kommer det krävas nya allianser och koalitioner för att driva på en marknadsekonomisk linje, vilket ställer ännu större krav på svenskt engagemang och ledarskap.

som jag ser det är det vår uppgift i borgerligheten att driva på för ett svenskt europaengagemang. Det gör mig ledsen att veta att Mats inte kommer vara medan är vi tar striden i dessa frågor, men hans bidrag är stort nog i formen av Utrikesakademin, sina andra skrifter och arbeten. För det är jag honom evigt tacksam.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.