Månad: september 2017

Smedjan: Carl Bildt är mer än en medelstor hund

När Anna Kinberg Batra nyligen meddelade sin avgång som partiledare för Moderaterna satte spekulationerna omedelbart igång om vem som ska bli hennes efterträdare. Ett namn som frekvent har dykt upp, trots att personen i fråga tydligt har markerat sitt ointresse för uppdraget, är tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt.

Medan man kan ifrågasätta hur seriösa de länsförbund och mindre partiföreningar som har nominerat Bildt till partiledarposten är, återstår faktumet att det understryker den centrala roll som han fortfarande spelar i Sverige. Det är många decennier sedan han först äntrade den politiska scenen.

Statsvetaren Tommy Möller har sagt att ”Bildt är nog den som mer än någon annan kan ta åt sig äran av att socialdemokratins hegemoni har försvunnit”. Och som få andra svenskar, möjligen med undantag av Dag Hammarskjöld och Olof Palme, har Carl Bildt nått en framstående status på den internationella arenan, med kunskap om och kontakter i alla världens hörn.

Och som få andra svenskar, möjligen med undantag av Dag Hammarskjöld och Olof Palme, har Carl Bildt nått en framstående status på den internationella arenan.

Därför är det besynnerligt att Bildt aldrig riktigt har varit föremål för något seriöst biografiskt projekt. Det finns enbart en kortare hundrasidig skrift, skriven av den omnämnde Möller, i Bonniers serie om svenska statsministrar, och en intressant med daterad bok, Bilder av Bildt, som kom ut i början av 1990-talet.

Den nyutkomna boken Uppdrag Bildt: En svensk historia, skriven av SR-journalisten Björn Häger, försöker att fylla igen det biografiska tomrummet. Häger har enligt egen utsago länge haft ett intresse för Bildt och har genom åren samlat på sig material och kompletterat det med egna arkivstudier sedan han påbörjade bokprojektet.

Engagemanget för länder som Georgien antyds bero på Bildts egna ekonomiska intressen, snarare än hans livslånga passion för europeisk integration.

De som kan sägas vara intressanta delar av boken är framför allt koncentrerade till de kapitel som avhandlar Bildts yngre år och tidiga karriär i politiken. Hur han som tonåring skickade in en insändare till SvD om Viggen-flygplanet, hans relation till den moderate partiledaren Gösta Bohman, och hans strapatser med Olof Palme kring utrikes- och säkerhetspolitiken.

Ju närmare boken kommer till nutiden, desto mer tenderar den att dra iväg i mer eller mindre ointressanta sidospår om alltifrån Bildts personliga finanser till hans Twittervanor. Och medan Häger finner gott om utrymme för att borra sig ner i de nämnda frågorna, negligerar han andra – och för Sveriges historias del betydligt mer väsentliga – ämnen.

De under statsministertiden komplicerade förhandlingarna om Sveriges inträde i Europeiska unionen, där Bildts kunskaper och kontakter var avgörande, får oproportionerligt lite utrymme. Den dramatiska säkerhetspolitiska förändring som inträffade i samband med Sovjetunionens sönderfall, inte minst frigörandet av Estland, Lettland och Litauen, är knappt med alls. Detta trots att det finns mycket goda källor om Bildts insatser i dessa frågor, till exempel i formen av diplomaten Lars Fredéns bok Återkomster.

Det är inga många andra svenska politiker som refererar till Kant, Hobbes och Nietzsche i sina anföranden.

När det kommer till Bildts tid i Arvfurstens palats återkommer samma problem. Under Bildts tid som utrikesminister utvecklades relationen mellan Sverige och USA till den starkaste någonsin i svensk-amerikansk historia, men Häger fokuserar på Wikileaks och hur USA:s ambassad beskrev Bildt som en ”medium size dog with a big dog attitude”. Engagemanget för länder som Georgien antyds bero på Bildts egna ekonomiska intressen, snarare än hans livslånga passion för europeisk integration.

Det östra partnerskapet, som Bildt konstruerade tillsammans med sin polske utrikesministerkollega Radek Sikorski, får ingen större förklaring än ”[syftet är att] knyta forna öststater närmare EU” och att det är ”Bildts baby”. En gedigen analys om det strategiska resonemanget bakom partnerskapssatsning saknas – detta ett av de mest betydelsefulla utrikespolitiska projekten som Sverige har gått i spetsen för i modern tid.

Den allra största bristen som jag ser med boken är att den är så fixerad vid den mediala bilden av Bildt. Det som lyser med sin frånvaro är Bildts idéer, vilket borde vara det centrala fokuset i en biografi om honom, då han i allra högsta grad är en idépolitiker. Det är inga många andra svenska politiker som refererar till Kant, Hobbes och Nietzsche i sina anföranden.

Boken kan vara av intresse för den som vill ha en bättre kronologisk uppfattning om Bildts karriär. Vill man verkligen förstå idépolitikern och statsmannen Bildt rekommenderar jag att man helt enkelt läser hans egna anföranden. Som SvD:s Janerik Larsson uttryckte det: Carl Bildt är en svensk historia som återstår att skrivas.

Länk till recensionen.

Reflektioner om det tyska valet

De kommande åren har vi sett val som har på mer eller mindre dramatiska sätt har omkullkastat många gamla traditioner och föreställningar om det västerländska politiska landskapet. I Storbritannien med Brexit, i USA med Donald Trumps seger, och i Frankrike med Emmanuel Macrons framfart.

Igår gick tyskarna till valurnorna och levererade ett valresultat som kanske inte var lika dramatiskt som de tidigare nämnda exemplen, men som definitivt kommer att innebära stora förändringar för såväl tysk som europeisk politik.

Till att börja med måste man konstatera att vinnarna i det här valet är de mindre partierna. Medan mycket fokus har lagts på det högerextrema Alternative für Deutschland (AfD), som fick 12,6% av rösterna, har det också gått bra för andra småpartier. Det liberala Freie Demokratische Partei (FDP) återvänder till förbundsdagen – de åkte ur förra valet – med ett stöd på 10,7%. Det vänsterextrema Die Linke fick 9,1% av rösterna och Bündnis 90/Die Grüne kom inte långt efter med 9%.

De senaste fyra åren har Tyskland regerats av en koalitionsregering mellan de två dominanta partierna – konservativa CDU/CSU och socialdemokratiska SPD. Det var andra gången under Angela Merkels tid som förbundskansler som de regerade tillsammans, något som först inträffade under hennes första mandatperiod 2005-2009, där hon efter det regerade i en koalition med liberalerna i FDP tills valet 2013.

Nu, efter  ett historiskt dåligt valresultat, har SPD:s ledare gått ut och sagt att de kommer att stanna i opposition. Det är nog ett bra vägval såväl för partiet självt som för tysk politik. Det är en svår uppgift att å ena sidan regera med ett parti och å andra sidan utgöra dess största politiska motståndare. Tyskarna har visserligen en förkärlek för stabilitet, något som sådana koalitioner ger, men i längden tar det ut sina kostnader, vilket vi fick se igår.

Konsensus är att med dörren till SPD stängd är Merkels bästa alternativ till att fortsätta regera att bygga en koalition tillsammans med FDP och Die Grüne. Koalitionsförhandlingarna kommer att vara tuffa, då CDU/CSU:s position är betydligt försvagad. Signifikanta kompromisser om den nya regeringens politiska plattform och tunga ministerportföljer kommer att göras, men Merkel är nog redo att betala ett stort pris för att stanna vid makten.

Något bland det mest intressanta är hur det kommer att se ut med AfD i förbundsdagen. För att jämföra med svenska politiska förhǻllanden kan man fråga sig om deras utveckling kommer mer att efterlikna Ny Demokrati eller Sverigedemokraterna. Det vill säga, om de blir konsumerade av interna konflikter eller om de kommer att fortsätta vinna till sig nya väljare som av olika anledningar är missnöjda med den nuvarande situationen i landet.

Tysk politik brukar ofta beskrivas som grått och tråkigt, men det har alltid varit en överdriven mytbildning, något som gårdagens val visar. Tyskland står, precis som Sverige, inför stora ekonomiska och sociala problem som inte går att ignorera. Hur man väljer att hantera dessa de kommande fyra åren kommer att i hög grad påverka landets utveckling de kommande fyra decennierna. Och vad som sker i Tyskland kommer att i allra högsta grad att påverka oss här i Sverige.

Minnesskrift till minne av Mats Johansson: Det enade Europa

För ett drygt år sedan röstade det brittiska folket för Brexit och med det för att avveckla sitt medlemskap i den Europeiska unionen. Resultatet skakade om ett Europa som redan tyngdes av den gemensamma valutans strukturella brister, migrationstrycket från Mellanöstern och Nordafrika samt hotet från Ryssland.

I dessa tider riskerar även den varmaste Europavännen att stundtals tvivla på hållbarheten i det europeiska samarbetet. Det såväl interna som externa trycket är stort och at hitta fram till gemensamma lösningar har varit mycket svårt.

”Beror oförmågan att hantera dagens problem på att vi saknar bra ledare?” frågade jag Carl Bildt när han besökte Utrikesakademin våren 2015. För 20-25 år sedan företräddes den fria världen av personer som Helmut Kohl, Margaret Thatcher, George H W Bush, och ja, Carl Bildt. I dag känns det inte som att våra starkaste ledare är av samma kvalitet.

”Det är inte så enkelt”, sade Bildt och skakade på huvudet. ”Problemet ligger inte främst i att ledarna har förändrats, utan problemet ligger i att världen har förändrats.” Efter det följde en utläggning om de transformativa processer som världen genomgått på kort tid, hur makt i det internationella systemet har blivit mer utspritt och diffust, hur teknologiska och ekonomiska förändringar väcker frågor som aldrig tidigare ställts.

Efter det fick jag kanske lite mer sympati för EU:s stats- och regeringschefer men frågan återstår om vad som kan göras för att lösa Unionens problem. Liksom den minst lika viktiga frågan om hur vi tillsammans kan greppa de enorma möjligheter som också finns i vår allt mer digitala och sammanbundna värld.

Här är Mats skrivgärning till hjälp. I sin bok från 2005 Nästa Europa – bortom ja och nej reflekterade han om läget för det europeiska samarbetet, dess historiska utveckling och framtida vägval. Boken bjuder fortfarande på en fräsch och intressant läsning – vilket inte är självklart för en text som har mer än tio år på nacken. Som alltid är det skarpa, ibland lite roliga, analyser och observationer om det europeiska samarbetet.

Nästa Europa påminner oss om att det inte finns mycket nytt under solen. Frågorna som fanns på agendan runt 2005 är slående lika de vi diskuterar idag, om än med såväl större som mindre skillnader från fall till fall. Det är sant vare sig det gäller friktioner mellan Europa och USA på grund av den senares unilateralistiska utrikespolitik eller nationalistiska och populistiska tendenser i platser som Nederländerna och Österrike liksom dispyter om EU:s olika budgetprioriteringar. Been there, done that.

Det som står i störst kontrast mellan då och nu är att det 2005 fortfarande fanns en grundläggande framtidsoptimism rörande det europeiska samarbetet. Inte minst tack vare EU:s big bang med den stora utvidgningen i Central- och Östeuropa, som innebar att den historiska orätten i form av blockuppdelningen mellan frihet och förtryck efter andra världskriget slutligen hanterades.

Är de glada dagarna över för det europeiska samarbetet? Det tror jag inte.

Emedan nyheterna de senaste åren överlag har varit negativa går det att skymta en väg framåt. Inte minst genom valet av Emmanuel Macron i Frankrike och Angela Merkels fortsatt starka ställning i Tyskland. Självklart håller jag inte med om alla Macrons åsikter, men onekligen är han en hängiven europé, redo att reformera såväl Frankrike som EU. En sådan ledare i Elyséepalatset har Europa inte sett på mycket länge.

Samtidigt visar Merkel, som med all sannolikhet är inne på slutspurten av sin långa tid som förbundskansler, en större villighet till att överväga åtgärder för att säkra hållbarheten i det europeiska samarbetet. Även sådant som har varit och fortfarande är svårt att sälja till det tyska folket.

Det kommer att finnas mycket utrymme till att diskutera exakt vilka åtgärder som kommer att vidtas, men det är i alla fall välkommet att se hur den fransk-tyska motorn återigen är på och till synes fulltankad.

Vad gör Sverige då? Vi har ofta haft en ambivalent relation till Europa, i alla fall sedan Karl johan kröntes till Sveriges konung 1818 och sjösatte en ny utrikespolitisk linje för landet. Mats skriver i Nästa Europa (s. 43):

”Dagens EU är en produkt av det kalla kriget och de två föregående världskriget, som i sin tur har sina rötter i 1800-talets krig och freder. Allt hänger ihop. Oftast med svenskarna som åskådare, då som nu.”

Det är inte omöjligt att vi återigen snällt sätter oss ner på läktaren när det europeiska samarbetet utmanas och utvecklas, men det vore oerhört synd om så blir fallet. Vi har mycket att tillföra EU i alltifrån att utveckla den inre marknaden till att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Och med britterna som håller på att lämna samarbetet kommer det krävas nya allianser och koalitioner för att driva på en marknadsekonomisk linje, vilket ställer ännu större krav på svenskt engagemang och ledarskap.

som jag ser det är det vår uppgift i borgerligheten att driva på för ett svenskt europaengagemang. Det gör mig ledsen att veta att Mats inte kommer vara medan är vi tar striden i dessa frågor, men hans bidrag är stort nog i formen av Utrikesakademin, sina andra skrifter och arbeten. För det är jag honom evigt tacksam.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén