Månad: juni 2017

Till minne av Mats Johansson

Ledsen och chockad att höra att Mats Johansson har gått bort under helgen.

Även om han hade en lång och framstående gärning i det politiska Sverige så lärde jag känna honom först på senare år i samband med hans arbete med tankesmedjan Frivärld, framför allt kopplat till utbildningen Utrikesakademin.

Mats var oerhört passionerad för utrikes- och säkerhetspolitiken, särskilt kring frågan om det stora hot som Putin-regimen i Ryssland utgör mot det fria Europa. Han investerade mycket av sin tid och engagemang till att opinionsbilda om ett starkare försvar och ett svenskt Natomedlemskap.

Han ägnade också stor energi åt att utveckla nästa generations säkerhetspolitiska ledare i Sverige, ett arbete som fortsätter utan honom i formen av exempelvis Utrikesakademin.

Jag är tacksam för Mats vänlighet, stöd och uppmuntran under åren. Hans insats för Sverige ska inte underskattas, och jag är säker på att hans ambition om ett Sverige i Nato och ett Europa fritt från förtryck en dag kommer att infrias.

Danke für alles, Helmut Kohl

Häromdagen kom nyheten att Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Kohl har gått bort 87 år gammal. Han var en av 1900-talets stora statsmän vars insatser bidrog till kalla krigets fredliga slut, Tysklands återförenande och en ny början för Europa efter ett århundrade av krig och konflikt.

Kohl var en Vollblutpolitiker vars strategiska fingertoppskänsla gav honom sexton år på den yttersta höjden av tysk politik. Det fanns framför allt tre aspekter av Kohl som jag fann fascinerande: hans djupa historiska förståelse, hans betoning på personliga relationer i diplomatin och omsorgen för nästa generations ledare.

Ett bra exempel på Kohls insikter om sitt lands och Europas historia är från debatten om utvidgningen av Nato och EU. När det först kom på tal att länder som tidigare hade varit på fel sida av järnridån skulle kunna ansluta sig till de västliga organisationerna var det många som sa nej, men det gjorde inte Kohl.

Han förklarade sitt strategiska resonemang till den amerikanske diplomaten Strobe Talbott, som sedan kom att återberätta det i sin memoar, ”The Russia Hand”. I boken beskriver Talbott hur Kohl gjorde en historisk expose där han förklarade Tysklands problematiska geografi. Så länge Polen utgjorde ett gränsland mellan öst och väst skulle det, enligt Kohl, lämna Tyskland sårbart för onda tendenser och militarismens lockelser från att vara bredvid en instabil frontlinje. Den frontlinjen skulle bara kunna försvinna om Polen gick med i EU. Att expandera Unionen österut skulle lämna Tyskland i mitten av ett välmående, säkert och integrerat Europa istället för att vara vid dess utkant. Att utvidga Nato var en förutsättning för att utvidga EU, och således hade det Kohls starka stöd.

På den andra punkten så var ett framstående karaktärsdrag hos Kohl hans intensiva lojalitet till sina vänner. Kohl var expert i det som kallas för personlig diplomati, där relationer mellan världsledare fungerar som smörjmedel för att hitta lösningar och kompromisser. Ett exempel på det kommer från vår tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt som skriver i sin bok, ”Uppdrag Europa”, om hur Kohl var till stor hjälp i Sveriges anslutningsprocess till EU.

För det tredje var Kohl mycket mån om att utveckla och hjälpa nästa generations ledare. Det är en alltför undervärderad kvalitet hos ledare att investera i sina efterträdare, men det var något som Kohl gjorde. Det finns många anekdoter tillgängliga i olika böcker och artiklar på nätet som beskriver hur Kohl tog sig tiden att möta med unga ledare inom sitt parti för att prata med dem om Tyskland och Europa. Att han gjorde det hedrar honom.

Helmut Kohls bortgång är en förlust för Tyskland och Europa. Hans gärning visar för oss att idealism kombinerat med en stark vilja och strategisk förståelse kan åstadkomma stora förändringar till det bättre.

Danke für alles, Helmut Kohl.

Aftonbladet: Stopp och belägg, rör inte vår nationalsång

I sin debattartikel ’’Alla ska med – skriv om nationalsången’’ argumenterar Karin Olofsdotter att texten till Du gamla, du fria borde ändras, men hon misslyckas med att presentera övertygande argument om varför det borde ske.

Nationalsången som koncept dök först på riktigt upp i Europa på 1800-talet. Vår egna, Du gamla, du fria, skrevs 1844 av Richard Dybeck. Den kom successivt att växa fram genom åren till att bli alltmer uppmärksammad och kom eventuellt att bli Sveriges allmänt accepterade nationalsång.

 Vi befinner oss i en tid med stora geopolitiska, ekonomiska, sociala och teknologiska omvälvningar. I en sådan tid är det viktigt att som samhälle värna de traditioner som binder oss samman. Att börja ändra på saker kan rucka på den sammanhållningen.

Olofsdotters främsta argument är att nationalsången måste bli mer inkluderande, men det finns ingenting i den som till exempel skiljer svenskar som är födda i Sverige och de som är invandrade hit.

Sedan är de förändringar som Olofsdotter förespråkar mycket tveksamma. Att ändra ’’Jag vill leva jag vill dö’’ till ’’Jag vill leva jag vill bo’’ vore att urvattna själva syftet med nationalsången, vilket i min mening är att tilltala en större gemenskap än oss själva som individer.

Det finns ett stort behov av idéer i Sverige om hur vi bäst värnar vår gemenskap och bemöter vår kollektiva utmaningar tillsammans. Jag tvivlar inte på Olofsdotters goda intentioner, men att peta i nationalsången skulle inte lösa något problem.

Tvärtom skulle det riskera att skapa mer misstro i en tid när vi behöver det motsatta. Låt därmed Du gamla, du fria vara!

Länk till artikeln. 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén