SvD: Ryssland kan splittra Europa även utan ett Jalta 2.0

Ett scenario som ofta diskuteras vid säkerhetspolitiska konferenser i dessa dagar är ett Jalta 2.0, en ny stormaktsuppdelning på den europeiska kontinenten. Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president har sådana konversationer fått mer fart, men den egentliga risken för en sådan utveckling förblir liten. Däremot finns det andra risker för europeisk säkerhet i framtiden som vi måste vara vaksamma inför.

Jalta, en ort på Krimhalvön, har i internationell parlör kommit att bli synonymt med svek och stormaktsdiktat eftersom det sista mötet mellan Winston Churchill, Franklin D Roosevelt och Josef Stalin hölls där 1945. Vid toppmötet diskuterades Europas framtid efter kriget, och Stalin pressade på för ett de facto erkännande av sovjetiskt herravälde över stora delar av det centrala och östra Europa. Det kom också  att bli resultatet.

Utfallet av Jaltakonferensen kom att definiera europeisk geopolitik under kalla krigets decennier. Trots sin avsky mot det sovjetiska förtryckarsystemet kom västvärlden ändå att vid flera tillfällen att bekräfta den status quo som etablerades vid Jalta, till exempel vid Ungernrevolten 1956 och vid invasionen av Tjeckoslovakien 1968.

När kalla kriget tog slut sköljde en frihetsvåg över centrala och östra Europa. De nu fria folken var fast beslutna att bli integrerade delar av det västeuropeiska säkerhetssystemet. De traditionella västmakterna kom att acceptera de befriade staternas viljor utifrån egenintresset av att stabilisera de nya demokratierna genom att införliva dem i en större transatlantisk säkerhetsgemenskap. Principen ”Inget om er utan er” (på polska: ”Nic o was bez was”) kom att bli vägledande.

Men principen om att alla stater har rätt att göra sina egna politiska vägval har inte accepterats av den ryska statsledningen i Kreml. Där vill man åter se ett Europa med tydliga intressesfärer där stormakter har rätt att fatta beslut om självständiga staters politik. Med Trumps installation som USA:s president är farhågorna nu alltså att vi kan få se en omritning av den geopolitiska kartan i Europa.

Är oron berättigad? Trots att Rysslands president Vladimir Putin gärna skulle se en ny stormaktsuppdelning, och att Trump i bästa fall är likgiltig för en sådan fråga, är förutsättningarna för ett nytt Jalta små, av flera anledningar.

Den strategiska konkurrensen mellan USA och Ryssland är alldeles för stor för att en sådan uppgörelse skulle vara möjlig. I Mellanöstern har Moskva allierat sig med Iran och Hizbollah, och i Afghanistan håller Kreml på att utmana USA:s inflytande genom att sträcka ut en hand till talibanerna. Granskningen av Trumps Rysslandspolitik i Washington är enorm, så försök till ett närmande skulle snabbt möta hårt motstånd från båda sidor i kongressen.

Omständigheterna i Europa är mycket annorlunda jämfört med dem som existerade 1945. Ryssland är mycket svagare än vad Sovjetunionen var. Det visade sig ohållbart för Sovjet att underkuva centrala och östra Europa på lång sikt – trots betydande resurser. Ryssland, med en ekonomi som är mindre än Italiens, skulle inte kunna kontrollera de staterna idag, inte ens om man begränsade de ryska ambitionerna till enbart forna sovjetrepubliker.

Däremot har Ryssland kapacitet att skapa osäkerhet och konflikter. Vi har sett det i Georgien och Ukraina, och vi ser idag hur spänningarna ökar i Belarus och på Balkan.

När Rysslands ekonomi fortsätter att stagnera finns en betydande risk att männen i Kreml kommer att försöka skapa eller förstärka externa konflikter för att distrahera den ryska befolkningen. Det är ett farligt agerande som kan skapa mer instabilitet i Europa.

En annan risk är splittring inom EU och den transatlantiska alliansen. Det kan ske via agerande från Ryssland men också genom interna motsättningar, såväl inom länder som mellan dem. Starka institutioner som Nato och EU är några av de viktigaste bålverk vi har mot rysk instabilitetspolitik. Att värna dem förblir angeläget.

Hoten mot freden i Europa är stora och ständigt närvarande. Risken för ett Jalta 2.0 är överdriven men ändå är farorna som lurar betydande. Vi befinner oss i en osäker period med ökad våldsanvändning i det internationella systemet. Att stå fast tillsammans med andra är då något av det viktigaste vi kan göra.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.