Månad: maj 2017

Dexter Filkins om James Mattis

Lång artikel skriven av Dexter Filkins om USA:s försvarsminister James Mattis.

Läs den här.

”When I asked what worried him most in his new position, I expected him to say isis or Russia or the defense budget. Instead, he said, “The lack of political unity in America. The lack of a fundamental friendliness. It seems like an awful lot of people in America and around the world feel spiritually and personally alienated, whether it be from organized religion or from local community school districts or from their governments.”

 

Försvarsmakten: Arméns jägarbataljon

Imponerande film från Försvarsmakten om Arméns jägarbataljon.

NSA förlorar kontrollen över cybervapen

New York Times rapporterar om den allvarliga läckan från amerikanska NSA som har lett till att fientliga aktörer har kommit över avancerade cybervapen som har utvecklats av organisationen.

”Since August, when a mysterious group calling itself the Shadow Brokers announced that it was auctioning off highly classified National Security Agency hacking tools, a low-grade panic has seized the nation’s largest intelligence agency.

In April, when the Shadow Brokers dumped dozens of the agency’s software exploits on the web, free to criminals and foreign spies alike, the clock began ticking toward inevitable calamity. And since Friday, the agency has watched as malicious software based on its creations spread across the world, shutting down hospitals, disrupting rail traffic and spurring frustration and chaos in some 150 countries.”

Analys: Mr Hultqvist goes to Washington

Igår träffade försvarsminister Hultqvist sin amerikanska kollega James Mattis i det stora Pentagon-komplexet vid Potomacfloden i Washington. Det är det första bilaterala mötet mellan en svensk och amerikansk minister sedan den nya administrationen tillträdde, så det var väldigt betydelsefullt.

Här är amerikanernas sammanfattning av samtalet:

”Secretary of Defense Jim Mattis met with Swedish Minister of Defense Peter Hultqvist at the Pentagon today. Mattis emphasized the importance of the U.S.-Sweden bilateral relationship, and his desire for greater defense cooperation in the future, as laid out in the Statement of Intent signed last year.

Mattis also expressed his condolences for the April 7 terrorist attack in Stockholm. Mattis and Hultqvist expressed a desire to continue strengthening our bilateral relationship through strategic dialogue and practical cooperation such as U.S. participation in Sweden’s Aurora 17 exercise this September. The two leaders also discussed Sweden’s deepening relationship with NATO, which increases stability in the Nordic-Baltic region and sends a strong signal of deterrence.”

Kortfattat kan man säga att det var ett bra möte för Hultqvist, vilket innebär att det var ett bra möte för Sverige. Bristen på kontakter mellan Sverige och den nya administrationen var till att börja med illavarslande, men det här förtydligar läget.

Dock är det som har fått mest uppmärksamhet det Mattis sa till Dagens Nyheter under en kort pressfrågestund:

”Q:  Mr. Mattis, can I have two questions — short question — I’m from Swedish newspaper — (inaudible).  

Many Swedes are very concerned about the Russian military build-up.  And many — many Swedes also ask, in the event of a Russian attack against Sweden, would the USA — United States come to assist us?  

SEC. MATTIS:  The bottom line is, NATO exists to maintain stability in Europe, and everybody from Moscow to Brussels knows it’s a wholly defensive organization.  

I’m confident right now that we can maintain what passes for peace right now, while we work on more respect for international law.  But America will not abandon democratic allies and partners, and we will stand with Sweden, and all democracies will stand together.

It’s not a NATO ally, but it is still, from our point of view, a friend and an ally.”  

Jag ser det mer som att Mattis säger det uppenbara, lite som vår solidaritetsdeklaration. Det vill säga, USA kommer inte stå passivt om något händer Sverige. Inte minst på grund av deras egna säkerhetsintressen, men också för en större gemenskap grundad i demokratiska värderingar.

Det är välkommet att Mattis sa det, men vi borde inte övertolka det. Trump administrationen menar allvar med att europeiska allierade måste göra mer för den gemensamma säkerheten, annars kommer man att ”moderera” sitt åtagande till Nato, vilket Mattis sa vid sitt första försvarsministermöte hos Nato.

Nästa vecka är det invigning av Natos nya högkvarter och samtliga stats- och regeringschefer i alliansen närvarar, inklusive Donald Trump. Hans talskrivare för sitt framträdande där är Stephen Miller, som tillhör den mer nationalistiska delen av Trump administrationen. Vi kan förvänta oss att Trump kommer leverera en bredsida mot Nato.

Min poäng är att vi absolut inte får luta oss tillbaka i stolen på grund av Mattis improviserade uttalande. Vi måste stärka den nationella försvarsförmågan ytterligare, vilket kräver betydligt mer resurstillskott till Försvarsmakten än som för närvarande är aviserat.

Sedan förblir det Sveriges intresse att ansluta sig till Nato. Det är en stor skillnad mellan att ta del av den formella artikel fem garantin och att behöva sitta och analysera sönder uttalanden från amerikanska företrädare.

Ett svenskt Natomedlemskap skulle minska beroendet till USA på så vis att asymmetrin i relationen skulle förändras. Om vi är bekymrade för påtryckningar från Trump är Nato det självklara valet.

Sedan finns det rent praktiska aspekter av ett Natomedlemskap. Det skulle ge oss en plats vid bordet i Nato-högkvarteret där vi kan vara med och forma besluten som berör oss. Och som Natomedlem skulle vi kunna göra mycket mer för att planera och öva tillsammans, vilket skulle stärka den regionala säkerheten och ha en avskräckande effekt gentemot Ryssland.

Hultqvists besök i Washington har varit en framgång, tack och lov, men svaret för Sveriges säkerhetspolitiska problem förblir ett Natomedlemskap kombinerat med högre försvarsanslag. Vi får inte glömma det.

Analys: Trump delar känslig underrättelseinformation med Ryssland

Dagens stora nyhet är att Donald Trump i sitt möte med Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov och ambassadör Sergej Kisljak ska ha gett dem mycket känslig underrättelseinformation rörande ISIL.

Trump har varit på dålig fot med USA:s underrättelseväsen långt innan han tillträdde som president, men det här är snäppet värre än det han har gjort eller sagt tidigare då det har konsekvenser för USA:s internationella samarbeten rörande delning av underrättelser.

I sin bok ”Om svensk underrättelsetjänst” skriver Jan-Olof Grahn om de informella spelreglerna för internationell samverkan i underrättelsevärlden. Han skriver:

Man byter inte varandras underrättelser. Skälet är uppenbart. Den egenproducerade informationen är hörnpelaren i all samverkan… Bestraffningen [för någon som ertappas med att sprida underrättelser vidare] kan bli subtil men högst påtaglig – den felande parten beskärs i framtiden från information den annars skulle ha fått tillgång till. Detta kanske inte alltid är så lätt att upptäcka, i synnerhet om den verkliga orsaken hemlighålls, men skadorna blir inte mindre.”

De fulla konsekvenserna av Trumps agerande är omöjliga att veta, men onekligen är de stora. New York Times publicerade för en stund sedan att det land som underrättelsen ursprungligen kom ifrån var Israel. Som NYT nämner i artikeln blev israelerna t.o.m. varnade för ett par månader sedan av amerikanska tjänstepersoner för att dela alltför känslig information till USA under Trump, eftersom risken fanns att det kunde delas vidare till ryssarna.

Nu pågår nog diskussioner i huvudstäder runtom i världen om i vilken utsträckning man kan lita på att underrättelser som delas med Washington är säkra där. Ely Ratner, tidigare rådgivare till USA:s f.d. vicepresident Joe Biden, twittrade tidigare idag:

This Russia story has me seriously concerned about what intel Trump revealed to Xi about North Korea during hourlong 1×1 chat at Mar-a-Lago.”

Jag kan inte låta bli att undra om det kan eller t.o.m borde ha konsekvenser för underrättelsesamarbetet mellan Sverige och USA. Vi har sedan decennier tillbaka mycket bra relationer med det amerikanska underrättelseväsendet, något som är en värdefull tillgång för oss båda. När jag för en tid sedan frågade den f.d. direktören för CIA och NSA Mike Hayden om hur han skulle rangordna utländska underrättelsetjänster sa han att:

”The Scandinavians punch way above their weightclass. They are small but very effective… We got a lot of time for those guys is a phrase we got at Langley for the Scandinavian services.”

Sverige har goda förmågor till att få värdefulla underrättelser om utvecklingen i Ryssland, något som hjälper oss både i våra säkerhetspolitiska beslut men också i att vara en viktig partner till andra länder. Men om vi inte kan lita på att de underrättelser som vi delar med USA  inte delas vidare, potentiellt till våra motståndare, så väcker det obekväma frågor om samarbetets framtida begränsningar.

Jag vill absolut inte överdriva något eller dra alltför snabba slutsatser – USA är vår viktigaste säkerhetspolitiska partner – men när det kommer till information och metoder som är viktiga för Sveriges nationella säkerhet måste vi vara vaksamma.

Om ett par dagar reser Trump till Mellanöstern för att besöka Israel. Det ska bli intressant att följa hans vistelse där och vad vi får höra därifrån genom allt från officiella uttalanden till nyhetsrapportering med anonyma källor.

Macron med en känsla för historia

Han kom från ingenstans och på söndag blir han Frankrikes nye president – den yngste i den femte republikens historia. Det är bara tre år sedan tog han emot ett telefonsamtal där han fick erbjudandet att bli ekonomiminister i president François Hollandes turbulenta administration. Det har varit en snabb resa.

Under hans valkampanj väcktes frågan om vad han egentligen tror; vad som är hans ideologi. När man läser det Macron har sagt framkommer det att det faktiskt finns något som har haft ett stort inflytande på hans sätt att se världen och hur han kommer att regera: hans intresse för historia.

Ett exempel på det är från en intervju med Ben Judah från The Times, där Macron sa att i det franska politiska systemet saknas det en kung som folket egentligen aldrig ville skulle försvinna. Frankrike har sedan revolutionen alltid försökt att fylla det tomrummet – från Napoleon till De Gaulle.

I den första TV-debatten mellan de olika presidentkandidaterna i den första valomgången hamnade Macron i ett intressant utbyte med Marine Le Pen. När Macron attackerade hennes nationalistiska retorik hänvisade han till sitt uppväxtområde, Amiens, som ligger i Somme-regionen vilket under första världskriget var skådeplatsen för några av mänsklighetens mest blodiga strider. Han har vid flera tillfällen lyft upp det som en av anledningarna till varför han är en stark anhängare av det europeiska projektet.

I hans tal vid Humboldtuniversitetet i Berlin talade han om Europa och historien:

”Because this European ethic cannot exist without France and Germany. The European project is based on the Franco-German reconciliation. There is a cultural dimension in the broadest sense, that we should never forget: countries and people who killed each other now work together. It is because we do not think in the same way, because our immediate interests sometimes differ, because we share a history made of bloody conflicts, that we need each other and that Europe needs us together.”

Edward Hadas skrev ett intressant inlägg för Center for International Governance Innovation om hur Macron formades intellektuellt:

”Before he was a politician, before he was a banker, before he was a high-flying civil servant, Emmanuel Macron was a budding intellectual. What the front-runner for the French presidency learned from studying the philosophy of history helps to explain his vision of France and of Europe. The lessons could also bring clarity for other countries.

The teacher was Paul Ricœur, one of the more impressive French philosophers of the twentieth century. Macron not only gets an acknowledgement in the master’s last big book, Memory, History, Forgetting, published in 2000, but he also wrote an impressively coherent summary of the 650-page work for a French intellectual journal.

Obviously, there is a great distance between Ricoeur’s complex reflections on, among many other things, the absent and present past, and Macron’s often vapid political speeches. Still, a close reading of the public utterances of the former economy minister suggests he has retained something from those formative years.”

Han fortsätter:

”Until well into this widely watched election campaign, history was one of the topics on which Macron went beyond enthusiastic platitudes. He risked controversy by declaring that during the Algerian War of Independence French forces committed what would today be called crimes against humanity. His later visit to Oradour-sur-Glane, the site in 1944 of one of the worst mass civilian killings in France, was a controversial historical gesture. Some of the soldiers involved in that massacre were Frenchmen drafted into the German army. They were pardoned in 1953, despite strong protests.

Of course, Macron’s team is trying to create a contrast with his opponent in Sunday’s election, Marine Le Pen. Her family and its National Front party have long espoused a noxious telling of French history. The story they tell has no problem with anti-Semitism and glosses over French collaboration with the occupying German forces in World War II. It treats the loss of Algeria as a national disgrace.

However, political combat aside, when Macron said in Wednesday night’s television debate that Le Pen is proposing an “exit from history,” audiences got a glimpse into his intellectual formation. Macron’s comment expressed one of Ricoeur’s main points: the only way to put the past truly behind us is to accept it. Acceptance requires recognition of the full historical truth, both the grand and the disgraceful.”

Macrons känsla för historia påverkar hans syn på kristendom och islam. The Economist publicerade häromdagen ett blogginlägg under rubriken ”France, secularism and religion”.

I blogginlägget skriver man:

”France’s new President, Emmanuel Macron, seems to have a rather similar sensibility. In one of his most detailed pronouncements about history, religion and the state, a speech in Montpellier last October, he waxed eloquent on the subject of Protestant-Catholic warfare half a millennium ago:

”France was given up to fire and bloodshed, she experienced famine, she experienced the worst of things, she was nearly chopped up in pieces forever because of the decision…to exclude, to brand one party as guilty and annihilate  them…”

The “excluded” party to which he referred were the Protestants. Like many of his historically-minded compatriots, Mr Macron reveres the memory of King Henri IV, who was tactically flexible about his own religious identity and affirmed confessional tolerance. And he regards with horror the darker moments of French religious history, such as the mass expulsion of Protestants in 1685.

For all his cerebral intensity, Mr Macron was not giving a history lesson for its own sake. His aim was to warn his compatriots not to repeat the mistakes of the Middle Ages. Just as it was wrong and inexpedient for medieval France to demonise the Protestants, so too it would be wrong for today’s politicians to demonise Islam or its followers.

Although he accepted that Islam was a unique subject of concern in today’s France, he was equally adamant that no religion was in itself a problem. The purpose of France’s regime of laïcité  (strict secularism) was not “to conduct a battle against this or that religion in particular, not to exclude, not to point a finger…” As he conceived it, the function of laïcité was not to curb religion but to affirm and underpin religious freedom, albeit strictly within the framework of the law. That last sentiment is more characteristic of American church-state separation than of French secularism in its most zealously anti-clerical form.”

Givet att Macron har hamnat i centrum för global politisk diskussion är det förvånande att hans teorier om fransk och europeisk historia har väckt så lite intresse. Analyserar fokuserar på att han avvisar gamla politiska doktriner, men de har inte undersökt vad som formar honom istället.

Mycket av vad som kommer att hända efter söndag är uppe i luften, men det vi vet är att Macron är en man formad av historien i en tid av historia. Det kommer att bli spännande att följa honom.

Socialdemokratiska regeringsstrategier

Mycket intressant av Peter Santesson i Statsvetenskaplig tidskrift (Nr 2, 2010) om socialdemokratiska regeringsstrategier.

Klicka här för att läsa texten.

SvD: Ryssland kan splittra Europa även utan ett Jalta 2.0

Ett scenario som ofta diskuteras vid säkerhetspolitiska konferenser i dessa dagar är ett Jalta 2.0, en ny stormaktsuppdelning på den europeiska kontinenten. Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president har sådana konversationer fått mer fart, men den egentliga risken för en sådan utveckling förblir liten. Däremot finns det andra risker för europeisk säkerhet i framtiden som vi måste vara vaksamma inför.

Jalta, en ort på Krimhalvön, har i internationell parlör kommit att bli synonymt med svek och stormaktsdiktat eftersom det sista mötet mellan Winston Churchill, Franklin D Roosevelt och Josef Stalin hölls där 1945. Vid toppmötet diskuterades Europas framtid efter kriget, och Stalin pressade på för ett de facto erkännande av sovjetiskt herravälde över stora delar av det centrala och östra Europa. Det kom också  att bli resultatet.

Utfallet av Jaltakonferensen kom att definiera europeisk geopolitik under kalla krigets decennier. Trots sin avsky mot det sovjetiska förtryckarsystemet kom västvärlden ändå att vid flera tillfällen att bekräfta den status quo som etablerades vid Jalta, till exempel vid Ungernrevolten 1956 och vid invasionen av Tjeckoslovakien 1968.

När kalla kriget tog slut sköljde en frihetsvåg över centrala och östra Europa. De nu fria folken var fast beslutna att bli integrerade delar av det västeuropeiska säkerhetssystemet. De traditionella västmakterna kom att acceptera de befriade staternas viljor utifrån egenintresset av att stabilisera de nya demokratierna genom att införliva dem i en större transatlantisk säkerhetsgemenskap. Principen ”Inget om er utan er” (på polska: ”Nic o was bez was”) kom att bli vägledande.

Men principen om att alla stater har rätt att göra sina egna politiska vägval har inte accepterats av den ryska statsledningen i Kreml. Där vill man åter se ett Europa med tydliga intressesfärer där stormakter har rätt att fatta beslut om självständiga staters politik. Med Trumps installation som USA:s president är farhågorna nu alltså att vi kan få se en omritning av den geopolitiska kartan i Europa.

Är oron berättigad? Trots att Rysslands president Vladimir Putin gärna skulle se en ny stormaktsuppdelning, och att Trump i bästa fall är likgiltig för en sådan fråga, är förutsättningarna för ett nytt Jalta små, av flera anledningar.

Den strategiska konkurrensen mellan USA och Ryssland är alldeles för stor för att en sådan uppgörelse skulle vara möjlig. I Mellanöstern har Moskva allierat sig med Iran och Hizbollah, och i Afghanistan håller Kreml på att utmana USA:s inflytande genom att sträcka ut en hand till talibanerna. Granskningen av Trumps Rysslandspolitik i Washington är enorm, så försök till ett närmande skulle snabbt möta hårt motstånd från båda sidor i kongressen.

Omständigheterna i Europa är mycket annorlunda jämfört med dem som existerade 1945. Ryssland är mycket svagare än vad Sovjetunionen var. Det visade sig ohållbart för Sovjet att underkuva centrala och östra Europa på lång sikt – trots betydande resurser. Ryssland, med en ekonomi som är mindre än Italiens, skulle inte kunna kontrollera de staterna idag, inte ens om man begränsade de ryska ambitionerna till enbart forna sovjetrepubliker.

Däremot har Ryssland kapacitet att skapa osäkerhet och konflikter. Vi har sett det i Georgien och Ukraina, och vi ser idag hur spänningarna ökar i Belarus och på Balkan.

När Rysslands ekonomi fortsätter att stagnera finns en betydande risk att männen i Kreml kommer att försöka skapa eller förstärka externa konflikter för att distrahera den ryska befolkningen. Det är ett farligt agerande som kan skapa mer instabilitet i Europa.

En annan risk är splittring inom EU och den transatlantiska alliansen. Det kan ske via agerande från Ryssland men också genom interna motsättningar, såväl inom länder som mellan dem. Starka institutioner som Nato och EU är några av de viktigaste bålverk vi har mot rysk instabilitetspolitik. Att värna dem förblir angeläget.

Hoten mot freden i Europa är stora och ständigt närvarande. Risken för ett Jalta 2.0 är överdriven men ändå är farorna som lurar betydande. Vi befinner oss i en osäker period med ökad våldsanvändning i det internationella systemet. Att stå fast tillsammans med andra är då något av det viktigaste vi kan göra.

Liberal Debatt: Liberté, Égalité, Sécurité

När en turist i dag besöker kända attraktioner i Paris som Louvren eller Eiffeltornet kommer den också att få se grupper av tungt beväpnade militärer som vandrar runt, ständigt sökande efter någon eller något suspekt. Samtidigt som soldater tjänstgör på gatorna i franska städer går det även att finna trikoloren vajandes runtom i världen, från Sahelregionen i norra Afrika till haven i Östasien.

I det franska presidentvalet spelar säkerhetspolitiken en stor roll. Med en instabil omvärld och ett betydande terrorhot är det inte konstigt att just dessa frågor ligger högt upp på den politiska agendan. De centrala kandidaterna i årets presidentvalskampanj har också haft vitt skilda uppfattningar i frågorna. Allra tydligast så mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen, som har helt olika uppfattningar om hur Frankrike bör konfrontera det inhemska hotet från terrorism, den osäkra utvecklingen i omvärlden, och inte minst framtiden för det europeiska samarbetet.

Den inre säkerheten

Terrorism är ingenting nytt i Frankrike. Landet skakades till exempel av en rad våldsdåd under tidigt 1960-tal kopplat till den algeriska självständighetsprocessen. Algeriet var vid den tiden inte en typisk koloni, utan en rättslig del utav Frankrike (mer om detta går att läsa i Fredrik Segerfeldts artikel i samma nummer). Som en reaktion på den politiska processen att gå med på att Algeriet blev ett eget land grundades Organisation de l’Armée Secrète (OAS). Det var en organisation som bestod av framför allt militärer, med målet att bevara Algeriet som franskt territorium. Hundratals människor dog som resultat av deras terrordåd och de lyckades nästan lönnmörda president Charles de Gaulle, som var ledande i lösgörningsprocessen med Algeriet.

Dagens hotbild är framför allt koncentrerad till jihadistiska grupperingar, vilka har blivit särskilt påtagliga med den ökade instabiliteten i Mellanöstern och Nordafrika. Det har skett en rad terrordåd, varav de mest uppmärksammade i Paris i januari och november 2015, samt i Nice i juli 2016.

Den franska säkerhetsapparaten är fullt mobiliserad för att bemöta terrorhotet. Jämfört med andra länders underrättelse- och säkerhetstjänster har de franska stora befogenheter och ingen brist på verktyg att använda när det exempelvis kommer till övervakning. Problem som man dock står inför är dels bristerna i det förebyggande arbetet mot radikalisering och dels det stora antalet personer som anses löpa risk att bli radikaliserade eller utföra terrordåd. Det har hänt ett antal gånger att gärningsmän bakom olika terrordåd har varit övervakade av säkerhetstjänsten, men att detta upphört.

Sedan Parisattackerna hösten 2015 råder det ett undantagstillstånd i hela Frankrike. Inom ramen för Operation Sentinelle är uppemot 10 000 soldater utposterade runtom i landet för att agera värn mot terrorattacker. Det råder delade meningar om hur effektiv såväl undantagstillståndet som soldatnärvaron är för att bidra till förhöjd säkerhet, men än så länge är det få som vill förändra ordningen.

En osäker omvärld

Med en av Europas starkaste militärer, ett permanent medlemskap i FN:s säkerhetsråd och en kärnvapenarsenal på omkring 300 stridsspetsar är Frankrike en stormakt att räkna med. Den instabilitet som Europa konfronteras med på sina östra och södra flanker, samt osäkerheten som kommer av »Brexit« och Trumps presidentskap, gör Paris till en ännu viktigare säkerhetspolitisk aktör på kontinenten.

Även om Frankrike både är medlem av EU och Nato finns en mycket stark vilja att upprätthålla självständighet och handlingsfrihet i säkerhetspolitiken. Förmågan och viljan att agera ensam när egna säkerhetsintressen är under hot kunde ses 2013 då Frankrike intervenerade i Mali, där en koalition av jihadister och inhemska rebeller höll på att erövra hela landet. Potentiellt hade detta kunnat lett till etableringen av en terrorbas i närheten av Medelhavet, inte helt olikt vad som skedde i Irak och Syrien i samband med IS framgångar under 2014. Efter interventionen i Mali har de franska antiterrorinsatserna i Sahelregionen expanderats genom Operation Barkhane som involverar ett par tusen franska soldater. Insatsen sträcker sig från Sahelbältet i Mauretanien i väst till Tchad i öst.

Frankrike är även aktivt när det gäller säkerhet i Mellanöstern och franskt stridsflyg och specialförband är närvarande i Irak och Syrien. Frankrike spelade också en viktig roll i förhandlingarna mellan »P5+1« (de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd samt Tyskland) och Iran för att förhindra den senare från att skaffa kärnvapen. Dessutom har fransk försvarsindustri nyligen haft flera försäljningsframgångar i regionen, inte minst sen Qatar bestämde sig för att köpa det franska stridsflyget Rafale.

När det kommer till rysk aggression har Frankrike inte varit lika drivande som i Mellanöstern eller Nordafrika. Det dröjde ett tag innan president Francois Hollande gick med på att avbryta försäljningen av två Mistral-fartyg till den ryska marinen. Men Frankrike håller fast i sanktionsregimen mot Moskva och franska trupper deltar i Natos förstärkningsinsats av Baltikum, vilken beslutades om vid förra årets toppmöte i Warszawa.

Storbritannien är i dag Frankrikes närmsta säkerhetspolitiska partner och genom Lancaster House-fördragen från 2010 har man utvecklat ett historiskt djupgående försvarssamarbete, inte minst rörande kärnvapen. »Brexit«-beslutet från förra året har många problematiska konsekvenser för franska säkerhetsintressen. En utbredd rädsla bland experter och beslutsfattare i Paris är att om och när det brittiska inflytandet i världen minskar som en konsekvens av Brexit kommer det att få negativa effekter på Frankrike. En särskild rädsla är att utträdet ur EU kan leda till upplösningen av Storbritannien, vilket både kan underminera britternas kärnvapeninnehav och deras plats i FN:s säkerhetsråd. Det beror på att de brittiska kärnvapen är baserade i Skottland, något skottarna sedan lång tid tillbaka uttryckt starkt missnöje över. Skulle Skottland bli ett självständigt land är risken därför stor att Edinburgh inte skulle tillåta kärnvapen på sin mark, och att hitta ett alternativ skulle bli oerhört dyrt och komplicerat för London. Tanken i Paris är att om legitimiteten av britternas plats i säkerhetsrådet ifrågasätts så kan det också speglas vidare på Frankrike.

Macron och Le Pen: Två alternativa visioner för Frankrike

Så åter till den här omgångens mest intressanta presidentkandidater på det säkerhetspolitiska området: Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Förvisso så har båda två, till skillnad från den mer transatlantiska inriktningen som har kunnat urskiljas under både Sarkozy och Hollande, en mer gaullistisk syn på utrikes- och säkerhetspolitik. Med det sagt är ändå skillnaderna mellan Macron och Le Pen betydande.

När undertecknad, vid en tidigare intervju, frågade Macron om hur han såg på Frankrikes roll i Europa så svarade han med en lång utläggning om hur det europeiska samarbetet är nödvändigt för att hantera dagens värld och kunna utöva inflytande i relation till stormakter som USA och Kina. Macron har även sagt att han vill se ett starkare försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete inom EU, med Frankrike och Tyskland som ledare. Detta dock utan att utveckla i detalj vad det är han vill se.

Le Pen däremot har som mål att Frankrike ska lämna EU och Natos befälsstruktur. Och medan Macron har sagt sig vilja se en gemensam europeisk hållning mot Putin, vill Le Pen avveckla sanktionsregimen och närma sig Moskva.

Medan Macron har som vallöfte att Frankrike ska allokera två procent av BNP på försvaret, vilket i dag skulle vara en ökning med 0,1-0,3 procentenheter, har Le Pen säger att utgifterna bör ligga på tre procent (!) av BNP. Det är dock ytterst osäkert hur Le Pen ska kunna finansiera detta, och alla hennes andra förslag som kommer leda till stora utgiftsökningar för staten.

Slutligen när det kommer till den inre säkerheten så företräder Le Pen en mycket aggressiv hållning. Hon vill se en kraftig expansion av antalet militärpoliser, stänga ner moskéer som anses ha kopplingar till extremister och deportera terrormisstänkta personer. Macron å sin sida har inte sagt sig vilja genomföra några stora förändringar från dagens anti-terrorstrategi, utan är mer orienterad mot internationellt samarbete för att bemöta terrorism i konfliktdrabbade stater.

Årets val kan alltså vara det viktigaste i den femte republiken sedan De Gaulle-epoken. Det kan potentiellt innebära slutet för det europeiska projektet och således också efterkrigstidens europeiska säkerhetsordning. Men även om det inte blir så kommer Europas öde till stor del att formas av vad som sker i Elyséepalatset.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén