Analys: USA skickar hangarfartygsgrupp som signal till Nordkorea – och Kina

Under lördagsnatten kom USA:s Stillahavsflotta med nyheten att hangarfartygsgruppen som leds av USS Carl Vinson (Carrier Strike Group One) har omdirigerats att åka norrut mot den koreanska halvön istället för sin planerade destination, Australien.

Det är en styrkeprojektion mot den nordkoreanska regimen, men också en signal till Kina.

Beslutet kommer precis efter att president Trump och Kinas president Xi har haft ett möte med varandra i Mar-a-Lago, Florida. Nordkorea var på dagordningen, men att döma från uppgifter i media efteråt kom man föga förvånande inte fram till någon gemensam lösning.

Hangarfartygsgrupper hör till de viktigaste instrumenten en amerikansk president har för att skicka signaler till såväl motståndare som allierade om sin beslutsamhet. Till exempel under Taiwansundskrisen på 90-talet skickade president Bill Clinton två hangarfartygsgrupper genom sundet för att avskräcka Kina från att göra ytterligare provkationer mot Taiwan.

I boken A World Transformed ger president George H W Bush en intressant insikt i hur effektiv en hangarfartygsgrupp kan vara. Kort sagt: Att den just är på vatten gör den mindre känslig för närliggande länder ur en inrikespolitisk synvinkel, samtidigt som den skickar en avskräckningssignal till en potentiell motståndare, vilket i det här fallet var Irak:

”It was critical that King Fahd ask us to send forces before Iraq could attack Saudi Arabia. I understood that the Saudis would be under great internal and external pressure if US and Western troops were operating from their soil. Historically, Arab countries did not welcome US air or ground forces in the area. A naval task force such as a carrier was different – it was an accepted stabilizer of Gulf security since it was offshore and out of sight. But having planes and troops stationed on the ground was problematic.”

Trump verkar ha gjort att hantera hotet från Nordkorea till sin högsta säkerhetspolitiska prioritering jämte att besegra IS. Den nordkoreanska regimen har sedan ett par år tillbaka kärnvapen och håller nu på med att utveckla interkontinentala missiler (ICBMs) som kan nå det amerikanska fastlandet. Det skulle innebära att i händelse av en skarp konflikt kan nordkoreanska kärnvapen potentiellt träffa städer i USA.

Kina anses vara nyckeln till att hantera Nordkorea, då det är regimens absolut största handelspartner och enda allierade. I verkligheten är relationen mellan de två länderna mycket komplicerad, men skulle Kina ta handen från Kim Jong Un är det troligt att regimen skulle falla samman.

Men Kina vill inte se det hända av flera skäl. Medan man inte tycker om Kim Jong Un är man rädd för de möjliga efterföljderna om regimen kollapsar. Kommer miljontals flyktingar från Nordkorea att försöka ta sig till Kina? Kommer amerikanska trupper som befinner sig i Sydkorea att flyttas fram till Yalufloden? Sådana frågeställningar ställs i Beijing.

Beslutet att skicka hangarfartysgruppen till den koreanska halvön måste ses i en större kontext. Det kommer precis efter mötet med Xi och attacken mot Assad-regimen i Syrien. Intentionen är att säga till Nordkorea att USA är redo att slå till om det behövs och till Kina att om man inte hjälper till med att hantera Kim Jong Uns regim kommer USA att agera unilateralt.

Nyligen sa Trumps utrikesminister Tillerson när han besökte Sydkorea att tiden med strategiskt tålamod (”strategic patience”) är över. Den nya administrationens handlingar verkar bekräfta det. Hur situationen kommer utvecklas vet ingen, men vi kan vara säkra på att se fler rubriker om Nordkorea de kommande månaderna.

10 april, 2017

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.