Månad: april 2017

Analys: Nyval i Storbritannien

Kommer hon att utlysa nyval? Kommer hon att avgå? Kommer hon att förklara krig mot Nordkorea? Spekulationerna flög runt när 10 Downing Street i morse gav ut ett pressmeddelande att klockan 11:15 brittisk tid skulle Theresa May göra ett uttalande framför den kända dörren till premiärministerresidenset.

May tog snabbt död på spekulationerna när hon kort innan den utsatta tiden gick ut till det väntande pressuppbådet och sa att hon tänkte utlysa nyval. Det var en stor U-sväng av May, som sedan hon kandidera till partiledarposten i det konservativa partiet förra året har insisterat på att hon vill vänta till nästa ordinarie val, vilket skulle vara 2020.

Men den politiska logiken för ett nyval var till slut överväldigande. May la själv ut grunden till beslutet i sitt uttalande utanför 10 Downing Street. Hennes majoritet i parlamentet är liten och oppositionspartierna har sagt att de ska driva en hård linje mot hennes regering när det kommer till Brexit-förhandlingarna. Om hon kan utvidga sitt regeringsunderlag kommer hennes utrymme för politiskt tuffa beslut, såväl rörande Brexit som andra frågor, vara betydligt större.

Opinionsmätningar visar att Tories har ett överväldigande övertag över huvudkonkurrenten Labour. Enligt en ny mätning från YouGov anser 51 procent av britterna att May är bäst lämpad som premiärminister, medan ynka 14 procent säger det om Labourledaren Jeremy Corbyn. När det kommer till partistöd visar YouGovs mätning att Tories har 44 procent och Labour 23 procent.

May har satt valdagen till den 8 juni, vilket innebär att det blir sju veckor av kampanjande. Det kommer att bli mycket intressant att se hur de brittiska väljarna reagerar på att behöva gå till valurnorna för den tredje gången sedan 2015. Vissa kommer säkert att vara irriterade, kanske till och med stanna hemma på soffan. Men om det är fallet misstänker jag att det framför allt är frustrerade Labour-väljare som gör det.

För många är Mays argument nog rimligt. Inte bara för dem som röstade för Brexit, utan också för människor som ville att Storbritannien skulle stanna kvar i EU men som nu bara vill få det hela överstökat. Det blir också intressant att se om Liberaldemokraterna kan mobilisera väljare med sin pro-europeiska politik. Efter valet 2015 har de i alla fall inte mycket att förlora.

Mycket kan hända på sju veckor, inte minst i dagens politiska värld. Dock är det troligare att Labour sjunker ännu mer i opinionen än till exempel att May skulle göra någon tabbe och förlora lite av sin bekväma ledning. Tories har varit oerhört lågmälda om Corbyn hittills. Uppenbarligen har de lyssnat på Napoleons råd: ”Avbryt aldrig din fiende när han är på väg att begå ett misstag.”

Men nu är det dags att ta i med hårdhandskarna. Tories kommer att använda allt material som de har samlat på sig om Corbyns olika uttalanden, handlingar och ställningstaganden genom åren. Inte minst kommer hans förstående inställning till terrorgruppen IRA att förekomma ofta i valdebatten, något som redan har gjort honom till en hatfigur för många traditionella Labour-väljare runtom i England.

Däremot är Mays beslut att utlysa nyval inte utan sina problem. De skotska nationalisterna tydliggjorde för ett par veckor sedan att de vill se en ny folkomröstning om Skottlands självständighet, något som May vid tidpunkten sa nej till bland annat genom argumentet att det vore destabiliserande för landet att göra det samtidigt som Brexit-förhandlingarna pågår. Nu får Nicola Sturgeon, Skottlands försteminister och nationalistledare, mer vatten på sin kvarn. Situationen på Nordirland är inte heller helt okomplicerad.

Helst vill nog May plocka några av de skotska nationalisternas parlamentsledamotplatser i nyvalet, vilket skulle underminera deras argument att de representerar den skotska opinionen. Hon kommer i alla fall att behöva regera med stor hänsyn till tongångarna i såväl Skottland som Nordirland. Det kan komma att bli en svår balansgång för 10 Downing Street.

Imorgon kommer parlamentsledamöterna i Westminsterpalatset att rösta för att utlysa nyval. Antalet ledamöter som krävs för att få igenom beslutet är större än de konservativas majoritet, men Corbyn har gått ut och sagt att Labour kommer att stödja beslutet. Därefter är det klart att det brittiska folket den 8 juni återigen går till val. Säga vad man vill, men vi lever verkligen i spännande tider.

US Air Force skickar F-35A på övning till Europa

Idag landade ett par US Air Force toppmoderna F-35A Joint Strike Fighters i Storbritannien för att delta i övningar tillsammans med Nato-allierade. Det är bra för europeisk säkerhet.

Här är ett utdrag ur Pentagons pressmeddelande:

”The U.S. Air Force will deploy a small number of F-35A Lightning II aircraft this weekend on a long-planned training deployment to Europe. The aircraft are scheduled to conduct training with other U.S. and NATO aircraft based in Europe for several weeks as part of the European Reassurance Initiative.

This training deployment signifies an important milestone and natural progression of the F-35 program, allowing the Air Force to further demonstrate the operational capabilities of the fifth generation fighter aircraft. It also assists in refining requirements for eventually basing the F-35A in Europe, which is scheduled to receive the aircraft in the early 2020s.”

En av de första bilderna på när ett F-35A flygplan landar på flygbasen RAF Lakenheath i Storbritannien.

F-35A

 

Council on Foreign Relations seminarium: Perspectives on Russia

Den 12 april anordnade tankesmedjan Council on Foreign Relations ett seminarium med Dmitri Trenin, direktör för Moscow Carnegie Center, och Alexander Vershbow, tidigare USA:s ambassadör till Moskva. De diskuterade situationen mellan Washington och Moskva och vad vi kan förvänta oss att se framöver.

Enligt Trenin har vi nått golvet för relationen mellan USA och Ryssland. Nästa steg vore en kinetisk kollision (”kinetic collision”). Efter Rex Tillersons möte i Moskva kommer inte relationen att återupprättas till vad det var innan Krim-annekteringen, men man verkar i alla fall ha etablerat ett ramverk för att stabilisera läget mellan de två länderna.

Vershbow instämmer och anser att USA-Ryssland relationen har blivit det sämsta sedan 1960-talet, och på ett sätt är det till och med värre eftersom det saknas spelregler. Om han kunde ge råd till till Donald Trump vore det att vara realistisk med utsikterna för relationen, men samtidigt att arbeta proaktivt för att minimera risker. Det viktigaste är att adressera kärnproblemet: Ukraina. Det innebär att försöka få Ryssland att implementera Minsk-avtalet.

Trenin är mer pessimistisk när det kommer till Ukraina. Minsk-avtalet säger han är gjort 80% till Rysslands fördel. Det vore politiskt självmord för en ukrainsk regering att implementera det fullt ut. Möjligen går det att få Donbass att de facto tillhöra Ukraina igen, men han tror aldrig att Ryssland kommer att lämna tillbaka Krim-halvön.

När det återigen handlar om relationen mellan USA och Ryssland är Trenin tydlig med att han är emot att dra för starka kopplingar mellan där vi är nu och kalla kriget. Asymmetrin idag mellan väst och Ryssland är enorm, men Kreml vill ändå inte förlora. Det har fått Ryssland att anamma strategier som Sovjetunionen aldrig gjorde, samtidigt som vi idag lever i en mycket mer rörlig (”fluid”) miljö. Det finns inga uppenbara gränser, det finns ingen järnridå. Trenin hävdar att 25 år efter Berlinmurens fall finns det få personer som oroar sig för ett kärnvapenkrig i Europa, men det är mycket farligt att glömma bort att Ryssland är en kärnvapenmakt.

Vad vill Ryssland ha?

Rysslands problem med USA är att man vill ha det man inte kan få, säger Trenin.

(1) Ryssland vill ha erkännande att man är en stormakt.

(2) Ryssland vill ha erkännande att man har rätt till en inflytelsesfär (”zone of influence”) i sitt närområde, vilket enligt Trenin är baserat på obsolet geopolitiskt tänkande.

(3) Ryssland vill att USA ska behandla Moskva som dess jämlike (”co-equal”), något som Trenin säger är en absurd och omöjlig tanke.

Enligt Vershbow måste Ryssland växa upp och förtjäna sin stormaktsstatus. Han jämför Ryssland och Tyskland, varav den senare enligt honom verkligen är en stormakt baserat på sin ekonomiska storlek. Men Trenin pressar tillbaka här och säger att det finns en skillnad mellan stora länder (”great countries”) och stormakter (”great powers”). Trenins definition av en stormakt är ett land som har förmågan och viljan att agera självständigt. Trenin tror att Putin anser att Ryssland är en stormakt eller ingenting. Det vill säga, Ryssland kan bara förlita sig på sin egen förmåga för att överleva. Man kan inte göra som Tyskland eller Japan och ge den rollen till USA. Det är därför som Ryssland inte anslöt sig till den västliga politiska gemenskapen efter kalla kriget, eftersom inträdesbiljetten till den gemenskapen är att acceptera amerikanskt ledarskap.

15 april, 2017

 

Analys: Mr Tillerson i Moskva

USA:s utrikesminister Rex Tillerson avslutade under gårdagen ett besök till Moskva där han träffade sin ryske motsvarighet Sergej Lavrov och president Vladimir Putin. Besöket kulminerade i en presskonferens med de två utrikesministrarna, vilket gav ett par insikter i hur diskussionerna hade gått.

Det mest substantiella resultatet från Tillersons Moskvabesök var etableringen av en arbetsgrupp som ska adressera ”mindre” frågor för att stabilisera relationen mellan de två länderna, samt att Putin sa att man skulle återupprätta de militära kontakterna i Syrien för att undvika olyckor.

Tom Wright, en av de främsta experterna på Trumps utrikespolitik, twittrade att han tolkade uttalandena från Tillerson och Lavrov vid presskonferensen som att Vita Huset och Kreml försöker skapa en ny ”reset” i relationen mellan de två stormakterna. Men medan det definitivt kom indikationer på att både Washington och Moskva är benägna om att förbättra relationen sinsemellan är det ytterst tveksamt att någon sådan förändring är möjlig på kort eller medellång sikt.

Istället för Wrights analys skulle jag säga att Dmitri Trenins, direktör för Carnegie Moscow Center, är närmare sanningen. Han avfärdade föreställningen att det här symboliserar en amerikansk-rysk rapprochement – vi är långtifrån det anser han – utan snarare att de mekanismer för dialog som nu etableras är användbara för att undvika en kollision mellan de två stormakterna.

Personligen har jag alltid sett risken för ett Jalta 2.0 mellan USA och Ryssland under Trump som någorlunda överdriven. Inte för att Trump själv skulle ha något emot en stor uppgörelse med Ryssland, utan för att det i verkligheten finns alltför många hinder och barriärer för en sådant närmande.

På hemmafronten är granskningen av hur Trump hanterar relationen med Ryssland enorm. Ett samlat underrättelseväsen har slagit fast att Ryssland intervenerade i den amerikanska valrörelsen och FBI håller på att utreda om någon medarbetare till Trump personligen var involverad i de ryska operationerna. Så sent som för ett par veckor sedan fick hans säkerhetspolitiske rådgivare Mike Flynn avgå på grund av Rysslandsfrågan.

Sedan har USA och Ryssland väldigt få gemensamma intressen. De är strategiska konkurrenter i minst tre olika regioner i världen. I Europa håller Ryssland på att underminera den USA-ledda säkerhetsordningen; i Mellanöstern har Moskva allierat sig med Iran och Hezbollah; och i Afghanistan håller Kreml på med att utmana USA:s inflytande genom att sträcka ut en hand till talibanerna.

Visserligen ska man aldrig säga aldrig och vi måste noggrant följa och forma kontakterna mellan Washington och Moskva för att inte tas på sängen, men utsikterna för en större strategisk rapprochement är i dagsläget mycket små.

13 april, 2017

Analys: USA skickar hangarfartygsgrupp som signal till Nordkorea – och Kina

Under lördagsnatten kom USA:s Stillahavsflotta med nyheten att hangarfartygsgruppen som leds av USS Carl Vinson (Carrier Strike Group One) har omdirigerats att åka norrut mot den koreanska halvön istället för sin planerade destination, Australien.

Det är en styrkeprojektion mot den nordkoreanska regimen, men också en signal till Kina.

Beslutet kommer precis efter att president Trump och Kinas president Xi har haft ett möte med varandra i Mar-a-Lago, Florida. Nordkorea var på dagordningen, men att döma från uppgifter i media efteråt kom man föga förvånande inte fram till någon gemensam lösning.

Hangarfartygsgrupper hör till de viktigaste instrumenten en amerikansk president har för att skicka signaler till såväl motståndare som allierade om sin beslutsamhet. Till exempel under Taiwansundskrisen på 90-talet skickade president Bill Clinton två hangarfartygsgrupper genom sundet för att avskräcka Kina från att göra ytterligare provkationer mot Taiwan.

I boken A World Transformed ger president George H W Bush en intressant insikt i hur effektiv en hangarfartygsgrupp kan vara. Kort sagt: Att den just är på vatten gör den mindre känslig för närliggande länder ur en inrikespolitisk synvinkel, samtidigt som den skickar en avskräckningssignal till en potentiell motståndare, vilket i det här fallet var Irak:

”It was critical that King Fahd ask us to send forces before Iraq could attack Saudi Arabia. I understood that the Saudis would be under great internal and external pressure if US and Western troops were operating from their soil. Historically, Arab countries did not welcome US air or ground forces in the area. A naval task force such as a carrier was different – it was an accepted stabilizer of Gulf security since it was offshore and out of sight. But having planes and troops stationed on the ground was problematic.”

Trump verkar ha gjort att hantera hotet från Nordkorea till sin högsta säkerhetspolitiska prioritering jämte att besegra IS. Den nordkoreanska regimen har sedan ett par år tillbaka kärnvapen och håller nu på med att utveckla interkontinentala missiler (ICBMs) som kan nå det amerikanska fastlandet. Det skulle innebära att i händelse av en skarp konflikt kan nordkoreanska kärnvapen potentiellt träffa städer i USA.

Kina anses vara nyckeln till att hantera Nordkorea, då det är regimens absolut största handelspartner och enda allierade. I verkligheten är relationen mellan de två länderna mycket komplicerad, men skulle Kina ta handen från Kim Jong Un är det troligt att regimen skulle falla samman.

Men Kina vill inte se det hända av flera skäl. Medan man inte tycker om Kim Jong Un är man rädd för de möjliga efterföljderna om regimen kollapsar. Kommer miljontals flyktingar från Nordkorea att försöka ta sig till Kina? Kommer amerikanska trupper som befinner sig i Sydkorea att flyttas fram till Yalufloden? Sådana frågeställningar ställs i Beijing.

Beslutet att skicka hangarfartysgruppen till den koreanska halvön måste ses i en större kontext. Det kommer precis efter mötet med Xi och attacken mot Assad-regimen i Syrien. Intentionen är att säga till Nordkorea att USA är redo att slå till om det behövs och till Kina att om man inte hjälper till med att hantera Kim Jong Uns regim kommer USA att agera unilateralt.

Nyligen sa Trumps utrikesminister Tillerson när han besökte Sydkorea att tiden med strategiskt tålamod (”strategic patience”) är över. Den nya administrationens handlingar verkar bekräfta det. Hur situationen kommer utvecklas vet ingen, men vi kan vara säkra på att se fler rubriker om Nordkorea de kommande månaderna.

10 april, 2017

Analys: Rätt av Trump att slå mot Assad-regimen

Under natten till fredagen beordrade USA:s president Donald Trump en begränsad kryssningsmissilattack på den syriska flygbasen Shayrat, vilket misstänks ha varit utgångspunkten för Assad-regimens gasattack mot staden Khan Shaykun tidigare under veckan.

Det är långtifrån den första gången Assad-regimen har använt dessa vapen. I augusti 2013 utförde man en brutal attack med kemisk stridsgas i Ghouta-regionen där flera hundra människor dödades eller skadades. USA:s dåvarande president Barack Obama övervägde att, som president Trump gjort nu, utföra en begränsad attack som svar.

Utfallet blev dock att en diplomatisk överenskommelse på ryskt initiativ konstruerades, där Assad-regimen gick med på att överlämna alla sina kemvapen till Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) så att dessa kunde avvecklas.

Trots att Assad-regimen överlämnade stora delar av sin kemvapenarsenal har attackerna med sådana vapen fortsatt, men den som inträffade den här veckan var den största sedan 2013.

Det var rätt beslut av Trump att beordra det här svaret på Assad-regimens gasattack. Den internationella normen emot användning av kemvapen är viktig att upprätthålla och genom den här attacken har USA signalerat att sådant normbrytande inte kan tolereras.

Exakt vad för konsekvenser den amerikanska attacken kommer att ha utöver de mer omedelbara är i nuläget oklart. Ryssland och Iran har reagerat med starkt motstånd, medan USA:s traditionella allierade i regionen har uttryckt sitt stöd. Det finns säkert en förhoppning från Vita Husets sida att det här också skickar en signal till den nordkoreanska regimen.

För Östersjöregionen kan Trumps beslut tolkas som att den nya administrationen är redo att agera kraftfullt som svar när tydliga linjedragningar bryts. Det är något som borde ses som positivt ur vår egen synvinkel.

Konflikten i Syrien förblir komplicerad och svårlöst. Det återstår att se om och hur det här påverkar USA:s generella Syrienpolitik och den säkerhetspolitiska dynamiken i regionen. Mycket hänger på hur Assad-regimen, Ryssland och Iran väljer att agera efter den här attacken.

I krig finns det inga enkla beslut, men väger man för- och nackdelarna med den amerikanska attacken är min slutsats att det var rätt att genomföra den för att försvara normen emot användning av kemiska vapen.

7 april, 2017

Analys: Bannon petad från säkerhetsrådet

President Trumps chefsideolog Steve Bannon har petats från sin plats i det nationella säkerhetsrådet (NSC). Beslutet, som också innebär ett par andra personförändringar i strukturen i säkerhetsrådet, gjordes i det tysta.

Bannon-lojalister har försökt framställa det här som något planerat, att Bannon bara var där för att hålla ett öga på den tidigare säkerhetsrådgivaren Mike Flynn. Bannon själv publicerade ett pressmeddelande där han hävdar att hans intention med att sitta i säkerhetsrådet var att hjälpa till med att  ”de-operationalize it”. Det vill säga: säkerhetsrådet ska inte syssla med operationella frågor, utan att det istället ska lämnas åt försvars- och utrikesdepartementen.

Men det är inte övertygande, och nu kommer uppgifter från New York Times som bekräftar att det här var ett beslut som Bannon var emot.

Enligt NYT ska Bannon ha hamnat i onåd med Jared Kushner, Trumps svärson. Misslyckandet med den exekutiva ordern om invandring och vårdreformen (AHCA) ska ha skapat frustration med Bannon. Samtidigt ska säkerhetsrådgivaren McMaster pressat för att avpolitisera säkerhetsrådet.

Sådana uppgifter är svåra att bekräfta, men det finns ett par observationer att göra.

Häromdagen följde Kushner med försvarschefen Joe Dunford på ett besök till Irak. Det här visar att militären förstår hur viktiga personliga relationer är i Trump administrationen och att Kushner är en viktig allierad att ha. Det skulle inte förvåna mig om försvarsminister Mattis och möjligen utrikesminister Tillerson i någon utsträckning har ett finger med i spelet.

En ny fraktion har sedan en tid tillbaka börjat växa fram i Vita Huset, vilket Washington Post har rapporterat om (”Inside Trump’s White House, New York moderates spark infighting and suspicion”). Det är en grupp man väljer att kalla för ”New York moderates” som utöver Kushner inkluderar Gary Cohn (direktör för nationella ekonomiska rådet) och Dina Powell (biträdande säkerhetsrådgivare).

Är det så att traditionalisterna i säkerhetspolitiken (Mattis, McMaster, Tillerson) håller på att utveckla en allians med New York-borna (Kushner, Cohn, Powell)?

Kanske. Trumps system för att regera är medvetet konstruerat att uppmuntra konflikter mellan olika grupperingar, vilket kan göra eventuella allianser kortlivade. Men skulle traditionalisterna och New York-borna tillsammans arbeta för att begränsa Bannonisternas inflytande på handels- och säkerhetspolitiken vore det positivt.

Den främsta indikationen om det är fallet eller inte vore om nomineringsprocessen för chefsjobb i utrikes- och försvarsdepartementen börjar att accelerera. Hittills står många platser tomma, vilket har tillskrivits att de ansvariga ministrarna (Mattis och Tillerson) inte själva kan välja sina underordnade. Om Kushner & Co tar deras sida kan det förändras.

I vilken utsträckning som Bannons petning från säkerhetsrådet kommer att förändra maktförhållandena i Vita Huset återstår att se. Det är en vinst för traditionalisterna, men samtidigt förblir Bannon och hans anhängare nära till presidenten. De kommande veckorna kan bli avgörande, då viktiga frågor som höjningen av skuldtaket kommer hamna på agendan. Fortsätter Trump att ha inrikespolitiska misslyckanden kan det leda till personalförändringar, om än oklart till vilken grupperings favör.

6 april, 2017


Kampanj med Linköpingsmoderaterna

Delat ut vattenflaskor på morgonkampanj med Linköpingsmoderaterna. Tror vi delade ut mer än 200 stycken, vilket uppskattades av de morgontrötta resenärerna. Här på bild tillsammans med vårt kommunalråd Christian Gustavsson.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén