Månad: december 2016

DN: EU:s Mellanösternpolitik viktigare för freden

På DN Debatt skriver tre debattörer att Sverige borde verka för fred i Syrien genom den icke-permanenta plats i FN:s säkerhetsråd som man kommer att inneha mellan åren 2017-2018. Men medan det är självklart att Sverige ska göra sitt yttersta med platsen i säkerhetsrådet är den största insats som man kan göra för fred och säkerhet i Mellanöstern att stärka EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

När det kommer till Syrien har mönstret varit under krigets gång att säkerhetsrådet har åsidosatts till förmån för andra forum och mekanismer. Senast den 20 december publicerade utrikesministrarna från Ryssland, Iran och Turkiet ett gemensamt uttalande om Syrienkriget med ett par parametrar för en konfliktlösning. Noah Bonsey, en Syrienexpert hos International crisis group, kommenterade efteråt till New York Times: ”I den mån som diplomati i Syrien kan uträtta något kommer det att ske mellan Ryssland och Turkiet, med input från Iran.”

Tyvärr måste vi därför konstatera att FN:s säkerhetsråd mer eller mindre är marginaliserat i den här konflikten. Det kan, som debattörerna skriver, komma att spela en roll längre fram, men för tillfället ser det scenariot mycket avlägset ut. Det sätt som USA:s inkommande president Donald Trump nyligen har gett uttryck för irritation med FN som organisation kan möjligen peka på att säkerhetsrådet kommer att ha en mer begränsad relevans framöver.

Vad Sverige jämte uppdraget i FN kan göra är att arbeta för att stärka det europeiska samarbetet gällande utrikes- och säkerhetsfrågor. Europa har potentiellt en stor verktygslåda, vilken kan användas för att utöva inflytande i Mellanöstern. Det finns alltifrån bistånd och sanktioner till diplomati och militära maktmedel. Om dessa används på ett strategiskt sätt kan det göra en stor skillnad, inte bara för situationen kring Syrien utan också för att stabilisera Libyen, värna kärnenergiavtalet med Iran och mycket annat.

Sverige ska absolut göra allt som är möjligt inom ramen för platsen i FN:s säkerhetsråd, dock är det än viktigare, inte minst på längre sikt, att vi bidrar med att utveckla EU:s Mellanösternpolitik. En sådan insats kan ha betydligt mer långtgående konsekvenser för fred i regionen än en tvåårig plats i säkerhetsrådet.

Länk till artikeln.

SvD: Han kanske inte är så tokig, trots allt

Donald Trump har offentliggjort sitt val av försvarsminister: den pensionerade generalen James Mattis. Utnämningen kommer att behöva få ett särskilt godkännande av kongressen på grund av en lag som förbjuder tidigare militärer att tillträda försvarsministerposten mindre än sju år efter att de tog av sig uniformen.

Kongressledamöter från den republikanska sidan har uttryckt ett starkt stöd för Mattis, medan de flesta demokrater i de relevanta utskotten uttryckt respekt för Mattis men väckt frågor om vilken påverkan hans tillsättning skulle ha på civil-militära relationer och normer. Det är naturligt att de ställer dessa frågor, men till slut är det mindre troligt att de kommer verka för att stoppa Mattis nominering.

New York Times ledarredaktion understryker att Trump behöver övertyga kongressen varför man ska lätta på reglerna i det här fallet, men uttrycker också sitt stöd för valet av Mattis. Tidningens argumentationslinje kan bli den som många demokrater omfamnar.

Även tidigare försvarsministern Robert Gates – allmänt respekterad i båda partierna – har uttryckt starkt stöd för nomineringen av Mattis. En konsensus verkar formas där det finns reservationer för hur Mattis tillsättning påverkar civil-militära relationer, men att hans kvalifikationer är så pass goda och omständigheterna unika att kongressen godkänner honom.

Det är inte troligt att demokraterna skulle välja att fokusera på att stoppa hans nominering när det finns andra av Trumps ministerkandidater som väckt större uppmärksamhet. Istället för Mattis kommer de nog snarare använda sitt politiska kapital till att motarbeta personer som finansministerkandidaten Steve Mnuchin eller hälsovårdsministerkandidaten Tom Price.

På kort tid efter nomineringen har det spritts en föreställning att Mattis skulle vara en krigshetsare, men det är fel. Han vet mer än de flesta om de hemska kostnaderna för krig och förstår att militären alltid måste vara det sista alternativet. Mattis kommer att vara en återhållande kraft och enbart stödja användning av militär när det handlar om viktiga amerikanska intressen och det finns tydliga politiska mål för insatsen.

Mattis vittnesmål inför kongressen förra året reflekterar hans uppskattning av USA:s roll i världen och värdet av allianser för att värna nationella intressen. Som även en längre artikel publicerad i magasinet New Yorker påvisar är Mattis en erfaren förhandlare – en nog så viktig egenskap för chefen för en av världens största byråkratier – och har emotionella band till USA:s vänner, inte minst till Estland.

Förutsättningarna är alltså goda för att en försvarsminister Mattis kommer att ha ett nära samarbete med kongressen, särskilt med ordföranden för senatens försvarsutskott, John McCain (R). Denne har sedan han övertog ordförandeklubban varit pådrivande för de största försvarsreformerna sedan Goldwater-Nichols Act på 1980-talet.

I fredags under ett försvars- och säkerhetsforum vid Ronald Reagan Presidential Library sade senatorn Lindsey Graham (R), nära vän till John McCain, att det kan bli svårt att höja försvarsutgifterna men att man kommer att lyckas. Vilket som lär det bli spännande att följa relationen mellan Pentagon och kongressen de kommande åren för att se vilka framsteg som kan nås rörande försvarsekonomin och viktiga reformfrågor.

Det råder i skrivande stund fortfarande många oklarheter kring Trump-administrationens politik och laguppsättning, men valet av James Mattis till försvarsminister är i alla fall betryggande. Det vore klokt ur svensk synvinkel om försvarsminister Hultqvist kunde bygga en nära relation till Mattis för att fortsätta binda samman USA och Sverige i försvarspolitiken.

Länk till artikeln.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén