Blått: Vart är vi påväg?

Sommaren 2016 kommer att gå till historien. På några veckor inträffade en rad händelser som reflekterar den stora bredd av utmaningar som Europa står inför; alltifrån terrordåd till ryskt vapenskrammel. Det som kommer ha mest långtgående konsekvenser är utfallet av folkomröstningen i Storbritannien den 23 juni, där en majoritet av det brittiska folket beslutade att landet ska lämna den Europeiska Unionen. Det är den största händelsen i Europa sedan slutet av det kalla kriget. Kontrasten mellan nu och då är enorm, men för att kunna göra en bedömning av dagens situation är det nödvändigt att blicka bakåt.

Fred i Europa har länge varit ett avlägset hopp. När det väl har varit fred har det tenderat att endast vara korta perioder, som snart återgått till bekanta mönster av konflikt mellan stater. Försök till att skapa mer permanenta fredsstrukturer har ofta kommit i uppgörelser efter stora krig på kontinenten: Westfaliska freden 1648 efter 30-åriga kriget; Wienkongressen 1815 efter Napoleonkrigen; Versaillesfreden 1919 efter första världskriget; och 1945 efter andra världskriget.

Efter andra världskriget – den blodigaste konflikten i världshistorien – delades Europa upp. Istället för frihet kom miljontals människor återigen att falla under förtryck bakom järnridån, som med Winston Churchills ord sträckte sig från Szczecin vid Östersjön till Trieste vid det Adriatiska havet. Som ett svar på sovjetisk expansionism och rädslan för ett kommunistiskt maktövertagande i Västeuropa utökade USA, under president Harry Truman, sitt engagemang för säkerhet i Europa. Genom initiativ som Marshallplanen och Nato bidrog man till att lägga grunden för både återuppbyggandet av Västeuropa och för ett långsiktigt åtagande från USA för europeisk säkerhet.

Samtidigt tog europeiska stater egna steg för att främja samarbete på kontinenten och hitta lösningar till de grundkällor som drivit på konflikter. Svaret blev organisationer som Kol- och stålgemenskapen, vilken var en föregångare till EU. Det här innebar stora förändringar för det europeiska statssystemet. Genom utvecklingen av nya politiska, ekonomiska och militära strukturer skapade man förutsättningar för en hållbar fredsordning i Europa. Tidigare grundande det sig på antingen att en stat försökt dominera över alla andra eller en maktbalans där stormakterna försökt balansera mellan varandra.

Men allt skedde i bakgrunden av det kalla kriget och den nya ordningen skulle aldrig kunna nå sin fulla potential så länge halva Europa var under kommunistiskt förtryck. Det tog nästan ett halvt århundrade, men även det kalla kriget nådde sitt slut.

Den nya öppningen innebar att de stater som varit fast bakom järnridån kunde söka sig till den europeiska gemenskapen, framför allt genom medlemskap i Nato och Europeiska Unionen. Utvidgningen av Nato och EU försäkrade att Central- och Östeuropa inte blev en zon av instabilitet.

Slutet av det kalla kriget innebar inte bara nya möjligheter för europeisk integration och samarbete utan accelererade också trender som globalisering, då nya marknader öppnades och frihandeln expanderade. Dessa ekonomiska trender resulterade i en dramatisk minskning av fattigdom runtom i världen samtidigt som de satte press på Europa där välfärdssystemen som byggts upp under efterkrigstiden inte var anpassade till de krav som den globala ekonomin ställer. Initiativet till Euron kom i samband med att Berlinmuren föll, men man vidtog aldrig de steg som många ekonomer ansåg nödvändiga för att en sådan valutakonstruktion ska fungera.

Det var förståeligt att man efter kalla kriget ville minska försvarsanslagen men nedskärningarna nådde oansvariga nivåer. Att riva ner ett försvar går mycket snabbare än vad det gör att bygga upp detsamma. Trots att man kunde förutse att den internationella säkerhetsmiljön inte alltid skulle fortsätta att vara så stabil fortsatte man med avvecklingarna.

Medan den globala ekonomin fortsatte att växa och den säkerhetspolitiska lägesbilden var gynnsam kunde politiker undvika att göra de svåra reformer som långsiktigt är nödvändiga. Men allt förändrades 2008, då de ekonomiska och säkerhetspolitiska grunderna i Europa skakades om kraftigt.

I augusti 2008 bröt kriget mellan Ryssland och Georgien ut, vilket utgjorde den första fientliga utplaceringen av ryska militära styrkor mot ett annat land sedan den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Det var inte bara en attack mot Georgien utan även mot den europeiska säkerhetsordningen. Kort därefter inträffade den största ekonomiska och finansiella kris som världen upplevt sedan den stora depressionen. Krisen blottade många av de strukturella svagheterna både i Euron och europeiska ekonomier.

Samtidigt som man försökte lyfta de ekonomiska frågorna började andra händelser att sätta ytterligare press på europeiska stater. Mellan 2010-2011 bröt den så kallade arabiska våren ut i Mellanöstern, som man först hoppades skulle leda till demokratisering i regionen men som sedan blev mer komplicerad. Osäkerheten i Mellanöstern ökade och det kom att leda till att fler människor sökte trygghet i Europa.

Genom konflikterna i Mellanöstern, framför allt i Syrien, har säkerhetsvakuum uppstått vilket har möjliggjort för terrorgrupper som Daesh (IS) att expandera. De har sedan dess både direkt stöttat, eller inspirerat, terrorattacker såväl i Mellanöstern som i Europa och andra platser på jorden.

Efter att ha varit premiärminister i fyra år blev Vladimir Putin återigen president i Ryssland 2012. Nu var hans ton mot Europa och USA ännu mer aggressiv än tidigare, vilket kulminerade 2014 med aggressionen mot Ukraina.

Av allt det som har inträffat de senaste åren är det brittiska beslutet att lämna den Europeiska Unionen, trots allt, det mest omvälvande kontinenten upplevt på länge och det som har störst följder för europeiskt samarbete. Det finns många åsikter om vad som förorsakade utgången i folkomröstningen, men slutsatsen är att en avgörande tid med den komplicerade skilsmässan mellan Storbritannien och Europeiska Unionen ligger framför oss.

Vi borde eftersträva ett arrangemang som upprätthåller nära samarbete mellan Storbritannien och Europeiska Unionen. Det borde möjliggöra samverkan när det kommer till frågor av ömsesidig betydelse, som till exempel utformningen av globala institutioner och regelverk. Att uppnå det här kommer bli oerhört svårt när det abstrakta ska förvandlas till praktiska i Brexit-förhandlingarna, men det borde i alla fall vara ledstjärnan för den framtida relationen.

Skulle det här arrangemanget bli lyckat är det inte omöjligt att det kan agera modell för andra länder i framtiden. Turkiet har varit ett kandidatland för EU-medlemskap men förhandlingarna har avstannat och det är svårt att se i överskådlig framtid att de kommer att avklaras – om någonsin. Men eftersom det är ett så pass viktigt land är det i vårt intresse att försöka förankra Turkiet så nära det går i den europeiska gemenskapen. Därför skulle ett liknande arrangemang som det med Storbritannien kunna vara attraktivt för båda parter. Det skulle inte utesluta möjligheten för ett framtida EU-medlemskap, men vore annars vara ett acceptabelt arrangemang som innefattar vidsträckta frågor från ekonomi till miljö. Det kan låta avlägset idag, men det är definitivt värt att överväga.

Men, om de stora vinsterna som har gjorts de gångna decennierna med att skapa ett Europa präglat av samarbete och samverkan ska kvarstå så krävs politiskt ledarskap, kompromissvilja och uppoffringar. Alternativet med en långsam – eller snabb – upplösning av de institutioner som har byggts upp vore katastrofalt.

Den europeiska säkerhetsordningen måste förstärkas. Ett bidrag till det arbete som Sverige kan göra är genom ett Natomedlemskap kombinerat med en starkare nationell försvarsförmåga. Samtidigt är det viktigt att det fortsatt finns ett amerikanskt engagemang för Europa, ett intresse som skulle tjänas bäst om Hillary Clinton blir USA:s 45:e president. Ryssland kommer att fortsätta att vara ett hot inom överskådlig tid och vi måste vara redo att stå emot ytterligare aggression och stödja dem som idag är offer för det.

Migrationstrycket från framför allt Mellanöstern kommer att fortsätta så länge konflikter som den i Syrien pågår och levnadsförhållanden i regionen förblir dåliga. Medan vi har en begränsad förmåga att påverka utvecklingen i regionen, kan vi göra mer för att främja säkerhet och utveckling genom militärt stöd, engagemang för mänskliga rättigheter och institutionsbyggande.

För att förhindra fler medlemsstater från att lämna den Europeiska Unionen borde fokus vara på att ha en flexibel inställning till integration, där medlemsstaterna själva avgör utsträckningen i sitt deltagande. Frågorna som borde prioriteras framöver bör vara de gemensamma utmaningarna som till exempel klimatförändring, säkerhetshot och energiförsörjning. I samband med att Europas storlek som andel av den globala ekonomin och befolkningen fortsätter att minska kommer intresset bland européer för att arbeta tillsammans öka.

Att styra Europa i en riktning av säkerhet och välstånd är mycket svårt. Problemen är många och deras komplexitet utgör en svår uppgift för kontinentens beslutsfattare. Ett politiskt engagemang är viktigare nu än någon gång sedan slutet av det kalla kriget. Medan cynism är ett bekvämt alternativ är det idag optimism, kreativitet och hårt arbete som krävs för att möta alla dessa utmaningar och realisera vår tids möjligheter. Europa står inför ett vägskäl och det är upp till oss vilken väg vi tar.

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.