Det finns fortfarande många frågetecken kring kuppförsöket i Turkiet den 15:e juli, men det råder ingen tvekan om att det är en händelse som kommer att ha betydande konsekvenser för landet. Med hänsyn för att situationen fortsätter att vara rörlig är det nu ändå viktigt att EU och USA arbetar tillsammans för att utveckla en långsiktig linje angående förhållandet med Turkiet.

Det var korrekt att fördöma kuppförsöket mot den turkiska regeringen. Men likaså måste EU och USA uttrycka motstånd om och när president Erdogan använder kuppförsöket för att inskränka ytterligare i medborgerliga fri- och rättigheter och för att nedmontera demokratiska institutioner.

Det finns anledning för EU:s medlemsstater att vara självkritiska gällande den tidigare hållningen mot Turkiet. Alldeles för ofta har man avfärdat den turkiska strävan till europeisk integration; man har inte gjort tillräckligt för att adressera kriget i Syrien; och man har inte satt ner foten tydligt nog när president Erdogan styrt landet in i en mer auktoritär riktning.

Det är också viktigt att betona att Turkiet idag är i en mycket utsatt situation. Rysslands – en historisk, geopolitisk konkurrent till Ankara – stärkta regionala närvaro och kriget i Syrien har försämrat Turkiets säkerhetspolitiska läge. Den medföljande politiska osäkerheten och instabiliteten har gjort Turkiet mer oattraktivt för utländska investerare och turister, med stora konsekvenser för ekonomin. Sedan kommer inte den nya konstitution med stärkt presidentmakt som president Erdogan eftersträvar att lösa något av Turkiets problem; snarare kan den förvärra dem.

Om Turkiet blir alltmer isolerat och fortsätter att avvika från västsamarbetet kommer det att ha negativa konsekvenser såväl för landet självt som för säkerhet och stabilitet i Sydöstra Europa, Kaukasien och Mellanöstern. Därför måste EU och USA utveckla en gemensam linje med syfte att försöka avstyra den nuvarande utvecklingen.

Till att börja med måste man markera emot eventuella repressiva åtgärder – inte minst gentemot minoriteter – och betona hur det kan skada landets internationella ställning. Samtidigt borde EU fortsätta med att hålla dörren öppen för en djupare relation med Turkiet, men det måste kopplas till den inrikespolitiska utvecklingen. Slutligen borde EU-länder engagera sig mer för att projicera stabilitet i Mellanöstern, vilket bland annat kan minska spänningarna i Turkiet.

Den pågående krisen i Turkiet visar inga tecken på att avta. EU och USA måste använda tillgängliga verktyg – i den utsträckning dessa kan påverka – för att förankra Turkiet i den västliga gemenskapen, vilket är det bästa sättet att långsiktigt trygga demokrati och stabilitet i landet. I det här läget finns det inga enkla svar eller lösningar, men givet vad som står på spel måste man försöka.

Länk till artikeln.