Månad: april 2016

NT: Likheter som förenar motsaterna

Mångas bild av Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet är att de är varandras motsatser i svensk politik, men den bilden stämmer inte när det kommer till säkerhetspolitiken, för här är de två i samsyn när det kommer till olika försvarssamarbeten och Sveriges engagemang i olika organisationer.

Bägge avvisar kategoriskt både EU och Nato, två organisationer som tillsammans har bidragit till fred och frihet i Europa. Sett till Nato är det inte bara ett medlemskap som de är emot, utan de motsätter sig även fördjupat samarbete. För när riksdagen snart voterar om att ratificera värdlandsavtalet mellan Sverige och Nato – ett avtal som bland annat underlättar för Sverige att ta emot stöd utifrån – kommer båda partierna att rösta nej.

Det förblir oklart vad för alternativ de båda ser till närmare samarbete mellan Sverige och Nato. Sverigedemokraterna har en uttalad vision om ett nordiskt försvarsförbund, men det är snarare en fantasi. Det finns inga som helst förutsättningar för något sådant, utan den enda vägen som kan tas om man verkligen vill se ett fördjupat och integrerat nordiskt försvarssamarbete är genom ett Natomedlemskap.

Vänsterpartiet saknar alternativ alls till Nato, utan verkar istället eftersträva en tillbakagång till neutralitetseran. Men Sverige under det kalla kriget hade djupgående samarbeten tillsammans med Nato och individuella Natoländer. Ett talande exempel på detta är när efter statsminister Olof Palme förorsakade en diplomatisk kris mellan Sverige och USA under Vietnamkriget ringde till ÖB Stig Synnergren och sa ‘’Nu när jag bråkar med amerikanerna, se för Guds skull till att vi har ett gott samarbete med USA på försvaret i alla fall.’’

I Sverige tenderar vi att underskatta de verktyg som EU har när det kommer till säkerhetspolitiken, men det är en betydelsefull roll som unionen spelar – något som sanktionsregimen gentemot Ryssland på grund av aggressionen mot Ukraina har illustrerat. Trots det här faktumet är båda partierna förespråkare för ett svenskt utträde ur EU.

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet må vara oense om en hel del, men båda är lika fel ute när det kommer till hur vi stärker Sveriges säkerhet och regional stabilitet. För deras allianslöshetsfundamentalism är hopplöst utdaterad för dagens och morgondagens säkerhetsutmaningar.

Länk till artikeln.

Ny desinformationsattack: Peter Hultqvist blev kapad igen

På måndagskvällen (25/4) dök ett nytt konto upp på Twitter. Användarnamnet var @PHultqvistSE och i det första tweetet stod det Welcome. I´m joining Twitter. Kontots beskrivning löd PETER HULTQVIST Försvarsminister. Sverige. Defence Minister. Sweden. Offical Twitter Account.

Problemet var att det inte var försvarsminister Peter Hultqvist som twittrade utan att det var ett falskt konto. Det här är ingen ny företeelse. Tidigare har försvarsministern utsatts för andra försök att falsifiera hans identitet. Förra året i september skapades också ett konto som utgavs för att vara Peter Hultqvists.

Det fanns ingenting som bevisade att @PHultqvistSE var försvarsministerns officiella konto. Trots det fick fejkkontot snabbt flera följare, varav många är viktiga personer inom svensk politik och media. Det inkluderade civilminister Ardalan Shekarabi, Ekots Tomas Ramberg och Maggie Strömberg , Karin Eriksson från Dagens Nyheter och Miljöpartiets försvarspolitiske talesperson Jakop Dalunde. Till och med Utrikesdepartement följde fejkkontot och gillade ett av dess tweets.

Vi har levt med ett kraftigt försämrat säkerhetsläge i Östersjöområdet och övriga Europa i mer än två år, och ständigt återkommande är rapporter om försök från olika håll att sprida desinformation. Därmed är det bekymmersamt att ett fejkkonto vars innehavare utger sig för att vara en central person i den svenska statsledningen kan bli taget för att vara äkta. I händelse av en kris eller konflikt kan desinformation som sprids från konton som detta ha allvarliga konsekvenser för nationell säkerhet.

Kontot @PHultqvistSe är nu avstängt från Twitter, men det här påminner åter hur viktigt det är kontinuerligt arbeta för att motverka propaganda och desinformation. Regeringen har inlett en process för Sverige att gå med i Natos Strategic Communications Center of Excellence, där bland annat sådana här frågor avhandlas. Moderaterna har också som förslag att återupprätta det psykologiska försvaret. Utöver detta borde regeringskansliet överväga att kommunicera ut en tydligare policy angående statsråd och sociala medier, bland annat när ett statsråd startar ett nytt konto på någon plattform.

Naturligtvis kommer inte allt detta att undanröja hotet från desinformation, men potentiellt skulle det kunna ha en skademinimerande effekt. Men framför allt är det viktigt att människor – särskilt de med inflytande – är uppmärksamma om vilka de följer och vad för information de sprider vidare.

Länk till artikeln.

VK: Värdlandsavtalet stärker landets säkerhet – är därmed välkommet

Anna-Brita Hägglöf och Malin Nilsson från IKFF skriver på Västerbottens-Kurirens debattsida negativt om processen som har lett till det snart godkända värdlandsavtalet mellan Sverige och Nato.

Det är alltid välkommet när försvars- och säkerhetsfrågor debatteras, men bilden som de ger läsarna i sin debattartikel är felaktig och överensstämmer inte med verkligheten.

Syftet med värdlandsavtalet är att underlätta för Nato att öva tillsammans med svensk militär och att i en krissituation kunna ge stöd – allt med den svenska regeringens godkännande. Som tidigare utrikesminister Carl Bildt poängterat innehåller avtalet ingenting som förändrar dagens säkerhetspolitiska doktrin, utan snarare är det ‘’ett mer tekniskt avtal som är av stor praktisk men föga politisk betydelse.’’

Det finns en bred parlamentarisk enighet i riksdagen om att Sverige bygger säkerhet tillsammans med andra, och Nato är en av de bästa och mest kvalificerade partners som vi har. Därför är det naturligt att vi förbättrar våra möjligheter att samverka och samarbeta med varandra.

Processen som har tagit oss till det stundande ögonblicket då riksdagen röstar om att godkänna värdlandsavtalet har skett i enlighet med alla våra konstitutionella principer och regler.

Sedan är föreställningen om att Sverige har närmat sig till Nato på ett odemokratiskt och förteget sätt inte på något vis begränsat till frågan om värdlandsavtalet. Tvärtom så är det återkommande retorik från Natomotståndets sida rörande vår relation med Nato i sin helhet.

Men faktum är att alla steg som Sverige – ofta tillsammans med Finland – har tagit sett till Natosamarbete efter det kalla kriget varit inför öppna ridåer och har diskuterats och debatterats bland våra folkvalda politiker.

Värdlandsavtalet är ingen brytpunkt i svensk säkerhetspolitik, utan ett medel som förbättrar möjligheterna för vårt försvar att öva med andra och även för landet att smidigare ta emot stöd om vi skulle behöva det.

Även om ett Natomedlemskap vore att föredra, stärker avtalet Sveriges säkerhet och därmed är det välkommet.

Länk till artikeln.

SLA: Försvarsministern gör ett stort misstag

I måndags (18/4) kunde Skaraborgs Allehanda rapportera om hur försvarsminister Peter Hultqvist deklarerat vid försvarskonferensen i Skövde att ”Sverige förblir alliansfritt” och ”Nato finns inte på agendan”. Denna markering är ett stort misstag då ett Natomedlemskap är absolut avgörande för att säkerställa vår såväl korta som långsiktiga trygghet.

Idag står vi inför en av de mest utmanande säkerhetsmiljöer som vi har konfronterats med på flera decennier. Framför allt i vårt närområde är det Rysslands hotfulla och aggressiva beteende som är roten till mycket spänning. Det råder ingen tvekan om att Kremls främsta målsättning är att mejsla fram en ny europeisk säkerhetsordning där stormakterna dikterar de mindre staternas öden.

Därmed är försvarsministerns inställning mycket bekymmersam. Sverige med vår geografi spelar en nyckelroll i flera avseenden när det kommer till säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet och Nordeuropa. Extra betydelsefullt i nuläget är den militärstrategiska situationen sett till Baltikum i öster och Öresund i söder.

Sveriges säkerhetspolitiska utanförskap förstärker den rådande osäkerheten som finns i närområdet. Vår militära allianslöshet tjänar Moskva väl, som genom åren – inte minst under kriget i Ukraina – visat sig skicklig på att utnyttja gråzoner. Den främsta motåtgärden mot det här vore ett svensk Natomedlemskap kombinerat med ett ökat försvarsanslag.

Som fullvärdig Natomedlem skulle Sverige vara en integrerad del utav den västliga säkerhetsgemenskapen och sudda ut den rådande motsägelsefullhet som finns beträffande vår utrikes- och säkerhetspolitik. Våra möjligheter att påverka den transatlantiska politiken skulle förbättras avsevärt, samtidigt som vi skulle ta del av den säkerhetsgaranti som ett Natomedlemskap erbjuder.

Naturligtvis innebär inte ett Natomedlemskap att alla de säkerhetshot som vi står inför försvinner, men vi skulle vara i en bättre position att effektivt adressera dem tillsammans med resten av Natos medlemsstater.

Försvarsministern har utmärkt sig som en av regeringens få dugliga statsråd och han har visat på ett stort engagemang för försvars- och säkerhetsfrågor. Om han verkligen vill lämna efter sig ett eftermäle där Sveriges och vårt närområdes säkerhet har stärkts är den främsta insatsen som han kan göra att verka för ett svenskt Natomedlemskap. Än är det inte för sent.

Länk till artikeln.

Corren: Ryssland utnyttjar gråzonen

Annekteringen av Krimhalvön för två år sedan ledde till en nytändning av debatten om Sverige borde gå med i försvarsalliansen Nato, och vi har sett en stor opinionssvängning till förmån för ett medlemskap, men än så länge fortsätter regeringen att sitta på tvären i frågan.

Statsminister Stefan Löfven skrev i början av året tillsammans med sin finska motsvarighet, Juha Sipilä, på Dagens Nyheters debattsida att vi inte ska ha ‘’tvära kast’’ i säkerhetspolitiken. Det är en självklarhet, men i kontexten av Natodebatten är det en felaktig karaktärisering.

Ett Natomedlemskap vore inte en säkerhetspolitisk revolution, utan en evolution. Det vore att fullfölja den process som inleddes i samband med slutet av det kalla kriget, då premisserna för gångna decenniers doktrin var utdaterade. Det började med EU-medlemskap och sedan successivt djupare samarbete med Nato, men där stannade det tyvärr – för tillfället.

Sveriges säkerhetspolitiska utanförskap skapar enbart mer osäkerhet i närområdet. En väsentlig del av Rysslands strategi är att utnyttja gråzoner till fullo, och där spelar den säkerhetsfragmentering som nu existerar i Östersjöområdet rätt in i Kremls händer. Ett Sverige som är med i Nato hade suddat ut mycket av den nuvarande otydligheten.

Självfallet kommer inte alla de säkerhetsutmaningar som vi står inför att försvinna dagen efter vi har blivit Natomedlemmar – det har inte heller någon påstått. Däremot kommer förutsättningarna för att mer effektivt kunna bemöta den rådande hotbilden ha förbättrats. Samtidigt behöver vi också investera i den nationella försvarsförmågan.

Ett Natomedlemskap vore det slutliga steget i Sveriges långa färd till att bli en fullvärdig och integrerad del av den västliga säkerhetsarkitekturen, och när det sker kommer det inte att vara en dag för tidigt.

Länk till artikeln.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén