Blogg: Skillnader mellan väst-öst kvarstår i Tyskland

I helgen är det 30-årsdagen sedan Berlinmuren föll. Skillnader mellan väst-öst är fortfarande framträdande i tysk inrikespolitik.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Blogg: Skillnader mellan väst-öst kvarstår i Tyskland

SvD gästledare: Konsten att reformera och bli omvald

’’Vi vet vad vi behöver göra, vi vet bara inte hur vi ska bli omvalda efteråt.’’ Det lär en trött Jean-Claude Juncker ha suckat när han fortfarande var Luxemburgs premiärminister och finanskrisen var som värst. Fruktan för väljarnas vrede har länge framförts som skälet till varför regeringar undviker att genomföra tuffa och nödvändiga strukturreformer. 

I en färsk rapport för IMF, ”The Political Costs of Reforms: Fear or Reality?”, utmanar forskarna Ciminelli, Furceri, Ge, Ostry och Papageorgiou föreställningen. Deras slutsatser efter att ha gått igenom ett empiriskt underlag som sträcker sig mellan åren 1973–2014 är att det går att mildra eller till och med helt undvika väljarförluster trots ett gediget reformarbete. 

De fastslår att regeringar förlorar väljarstöd när reformer genomförs i närtid till nästa val – men om reformpaketet är framtungt, det vill säga verkställs direkt efter en valseger när regeringen och folket fortfarande har ”smekmånad”, avtar opinionskostnaderna efter ett tag.

Däremot kan reformer skada en regering när de genomförs i dåliga ekonomiska tider. Om strukturreformer implementeras under en högkonjunktur är det enklare att minimera negativa väljareffekter. Forskarna nämner dock lägen då det i kristider går att genomföra reformer. Det kräver öppen dialog med medborgarna om dess nödvändighet.

Reformer som uppfattas ha en orättvis fördelningsprofil kan skada förtroendet för en regering. Motmedlet är att försöka kompensera dem som drabbas hårdast genom att introducera olika åtgärder som exempelvis vidareutbildningar eller omställningsstöd. 

För den som vill se hur dessa teorier kan omsättas i praktik går det att läsa Anders Borgs nyligen utkomna memoar ”Finansministern” (Mondial förlag). Alliansens reformer efter valsegern 2006 är ett perfekt exempel på tidigt genomförande i ett fördelaktigt ekonomiskt klimat och med kompenserande åtgärder.

När Borg analyserar hur de borgerliga partierna kunde vinna valet 2010 hänvisar han till det reformprogrammet. Det var visserligen tufft men skapade bra förutsättningar för att hantera finanskrisen som briserade ett par år efter valet. Det är en lärdom många regeringschefer borde ta till sig. 

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för SvD gästledare: Konsten att reformera och bli omvald

Blogg: Sveriges försvarspolitik – en antologi

Försvarspolitiken är ett område som angår alla. Syftet med vår samlade försvarspolitik är att hävda landets intressen, skydda den svenska demokratin, och värna vår suveränitet. För första gången på decennier befinner sig försvaret i en expansiv fas där nya förband ska upprättas, ny materiel ska införskaffas, och internationella samarbeten fördjupas.

Det är befogat med tanke på det spända omvärldsläget – inte minst med anledningen av Rysslands aggressiva utrikespolitik. Den senaste överenskommelsen mellan regeringen och Centerpartiet samt Liberalerna betyder att försvarsanslagen kommer överstiga 80 miljarder kronor i mitten av 2020-talet. Efter det kan nya satsningar bli aktuella.

När vi investerar mer i att bygga försvarsförmåga ökar också intresset att ha fler engagerade i den försvarspolitiska diskussionen. Det är om något en demokratisk fråga. Ett så pass viktigt område som försvarspolitiken behöver många åsikter och människor engagerade – det är för viktigt för att lämnas till ett fåtal.

För att främja den målsättningen att fler ska kunna ta del av och engagera sig i försvarspolitiken kommer boken ”Sveriges försvarspolitik – en antologi”. Jag och Oscar Karlflo är redaktörer och i boken skriver bl a tidigare stats- och utrikesminister Carl Bildt, försvarsexperten Annika Nordgren Christensen, och fd generalmajoren Karlis Neretnieks.

Vårt mål är att erbjuda en solid introduktion till försvarspolitikens viktigaste komponenter, såsom personalförsörjning, materielförsörjning, och internationella samarbeten. Publiceringsdatumet är satt till 2 april och efter det kommer vi bl a anordna träffar runt om i landet med olika kapitelförfattare. Jag ser fram emot det!

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Blogg: Sveriges försvarspolitik – en antologi

Blogg: Läsvärt av Widar Andersson

”Det personliga ansvaret är ett helt avgörande fundament för ett starkt samhälle. Vi har alla vår del av ansvaret för hur samhället gestaltar sig och utvecklas. Det kravlösa samhället är kort sagt inget samhälle. Nån-annan-ismen är en socialpolitisk återvändsgränd.”

”Tre punkter alltså: 1. Ansträng dig för att bry dig om något annat än bara ditt eget. 2. Ansträng dig för att skaffa dig bildning och kunskaper om hur saker och ting fungerar och om hur andra människor har det. 3. Inse att ett bra och starkt samhälle inte är gratis och förstå därmed vikten av att betala för dig när du kan med skatter, med välgörenhet och med ideella insatser i det civila samhället; där styrkan helt beror på dig och på mig.”

Länk till artikeln: Socialpolitisk återvändsgränd.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Blogg: Läsvärt av Widar Andersson

Blogg: Abu Bakr al-Baghdadi dödad

Igår på en presskonferens i Vita Huset offentliggjorde USA:s president Donald Trump att Islamiska Statens ledare Abu Bakr al-Baghdadi dödats i en räd i nordvästra Syrien. Det är en klar seger för den globala koalitionen mot IS – men hur mycket förändrar det?

Enligt uppgifter i media var det en kombinerad insats av underrättelsetjänsten CIA, den militära organisation JSOC, och lokala partners, som möjliggjorde upptäckten av och räden mot al-Baghdadi. I Reuters står det att allt började med ett spår irakiska underrättelsetjänsten fick via en av al-Baghdadis kurirer.

De som utförde räden – JSOC – tillhör den yttersta spjutspetsen inom det amerikanska specialförbandsystemet. JSOC sorter under det större SOCOM som är hela kommandot för alla USA:s specialförband. JSOC skapades på 1980-talet men fick en kärnroll i kriget mot terrorn efter 9/11-attackerna.

JSOCs mest framträdande förband är arméns Delta Force och flottans SEAL Team 6 – men det finns bredare kompetenser inom JSOC, bl a den topphemliga Task Force Orange som bedriver olika typer av underrättelseinhämtning. Räden mot al-Baghdadi är ytterligare en fjäder i hatten för JSOC – tidigare har man dödat Usama bin Laden och Abu Musab az-Zarqawi.

Abu Bakr al-Baghdadi var en ohygglig människa som gjort sig skyldig olagliga människors död, inklusive svenskars. Det är en stor förlust för IS – men inte fatal. Organisationen är så pass stor att det säkerligen finns en ersättare väntandes någonstans.

Den globala koalitionen måste fortsätta upprätthålla ett hårt tryck mot resterna som finns kvar av IS i framför allt Irak och Syrien. Dessvärre riskerar Trumps plötsliga och oplanerade tillbakadragande av amerikanska förband från Syrien underminera den insatsen. Vi får inte förlora fokus – hotet kvarstår.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Blogg: Abu Bakr al-Baghdadi dödad

Blogg: Politik handlar om att lösa samhällsproblem

Få personer har inspirerat mig mer i mitt politiska engagemang än Anders Borg. Han har alltid utmärkt sig i mina ögon som en intelligent, receptiv och förnuftig politiker och människa. Som finansminister visade han alltid folket respekt genom att tala klarspråk och vara uppriktig.

Vi delar båda hemdistrikt i Moderata Ungdomsförbundet, nämligen Östergötland. Dock ska det tilläggas att vi har bakgrunder i olika föreningar – han Norrköping och jag Linköping. Men hemdistriktspatriotismen kombinerat med känslan att vi delar likheter i personlighet har gjort honom till en förebild.

Det var därför inte konstigt att jag läste igenom hans memoar så fort jag fick tag på den. Det är ett oerhört intressant uppslagsverk om såväl projektet Nya Moderaterna som regerandet under Alliansregeringen åren 2006-2014. Han är, som alltid, rak på sak och skarp i sina analyser.

Jag delar hans synsätt på syftet med politiken, det vill säga att det ska lösa samhällsproblem. Till skillnad från Anders Borg har jag aldrig haft någon utpräglad ideologisk period i mitt engagemang, utan jag har alltid, på gott och ont, haft ett pragmatiskt och praktiskt synsätt på politiken.

Det innebär såklart inte att jag saknar en ideologisk kompass eller filosofiska principer. Men under min tid som aktiv medlem i ungdomsförbundet blev jag aldrig hänförd av andras utläggningar i talarstolen baserad på en uppfattad ideologisk renlärighet där människors vardagsproblem verkade ointressanta. Det tilltalar helt enkelt inte mig.

Anders Borg är väldigt tydlig med att enligt hans analys vinner Moderaterna inte val utifrån någon romantiserande retorik – utan snarare utifrån ett rakt och realistiskt budskap om ett eller flera samhällsproblem som behöver lösas. Hans modell för ett framgångsrikt val- och regeringsprogram är formulerat i tre frågor.

Den första frågan är om det finns ett stort samhällsproblem att lösa, den andra frågan är hur man tänker lösa samhällsproblemet, och den tredje frågan är med vilka man tänker göra det med. Kan en partiföreträdare inte svara på dessa frågor kort och koncist på ett sätt som är förståeligt för en väljare har man fel strategi.

Det är en väldigt användbar modell. För att testa den är det bara att tillämpa modellen på valsegern 2006. Då var samhällsproblemet utanförskapet, lösningen var arbetslinjen, och man skulle genomföra det tillsammans med Alliansen. Jämförelsevis var det utpekade samhällsproblemet och lösningen mer oklar 2014 vilket bidrog till valnederlaget.

Anders Borg är en av Sveriges och Moderaternas mest framstående politiker. Hans gärning som finansminister var imponerande och bidrog till att vi kunde ta oss igenom den finanspolitiska skärselden i betydligt bättre skick än många av våra europeiska vänner. Hans bok är mycket läsvärd.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Blogg: Politik handlar om att lösa samhällsproblem

Blogg: Vart går svensk politik?

Det är omvälvande tider för det svenska politiska systemet. Länge kännetecknades det av ett förhållandevis stabilt partisystem och periodvisa växlingar mellan strid och samverkan. Men nu är vi inne i en skiftesperiod olikt något vi har varit med om sedan efterkrigstiden.

Den socialdemokratiska hegemonins tid är förbi. Den mötte sitt slutliga öde i vallokalerna i september 2010. Efter att de borgerliga partierna fick ett förnyat mandat av det svenska folket stod det klart att Socialdemokraterna inte längre hade prenumeration på Rosenbad.

Likväl lyckades Moderaterna tyvärr inte att ersätta dem som det ”stora” partiet. Nu försöker Sverigedemokraterna att göra anspråk på att bli ett 30-40 procentsparti. Det är tvivelaktigt om de kommer lyckas.

Tvärtom rör vi oss mot ett politiskt system med flera ungefärligt jämnstora partier. Det kan fluktuera med ett par procents skillnader men masspartiepoken är nog förbi. Med det sagt ska Moderaterna inte upphöra att sikta på att återigen bli ett 30 procentsparti.

En mer fragmenterad aritmetik i riksdagen ställer nya krav på det politiska hantverket och de strategiska övervägandena. Det ökar nödvändighet att försöka hitta och bygga majoriteter i utskotten och plenisalen – inte tvärtom.

Sverige har som tidigare nämnt rört sig mellan perioder av strid och samverkan. Nu är vi uppenbarligen i en period av hög konfliktnivå mellan partierna. Men behovet av mer samarbete är skriande. Titta bara på problemen i kriminalpolitiken.

Ett litet land som Sverige i norra Europas utkant har inte samma utrymme som ett USA eller Frankrike att ha stora splittringar i politiken. Vi är mer utsatta för internationella krafter. Det gäller i säkerhets–, migrations- och finanspolitiken för att nämna några.

Däremot befarar jag att möjligheterna för att hitta kompromisser och breda parlamentariska lösningar försvåras av de stora inslagen av identitets- och kulturkonflikter i dagens politiska debatt.

När politikens stridsfrågor handlar i mindre grad om välstånds- och fördelningspolitik för att istället handla om uppfattningar kring identitet är det betydligt svårare att hitta kompromisser – vilket annars är en grundbult i svensk inrikespolitik.

Det är en svår uppgift att navigera och agera i det här politiska landskapet. Men vi har inget val. Moderaterna har en lång och stolt historia av att ta stort ansvar och att ta sig an tunga uppgifter. Den attityden behövs lika mycket idag som någonsin.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Blogg: Vart går svensk politik?

Svensk Tidskrift: Recension av For The Record

Varje generation politiker har någon händelse som sticker ut i det kollektiva minnet, en händelse som formar ens synsätt på samhället och det möjligas konst. För min generation är det ögonblicket när David Cameron stod framför 10 Downing Streets port för att tillkännage att Out-sidan har vunnit folkomröstningen om Storbritanniens EU-medlemskap och att han avser att avgå som premiärminister.

Brexit har inte bara rubbat det brittiska parlamentariska systemet utan det är en sådan monumental händelse att dess efterverkningar har skakat om hela Europeiska Unionen, den transatlantiska länken, och västvärlden i stort. Nu har Cameron, mannen som var arkitekten bakom folkomröstningen, publicerat sina memoarer som heter For The Record. I den reflekterar han kring Brexit-frågan och sitt eftermäle som premiärminister. 

Det är en väldigt sympatisk bok. Under sin tid som partiledare för brittiska Tories och som premiärminister gjorde vänstern allt för att utmåla Cameron som en verklighetsfrånvänd, bortskämd överklasspolitiker. Men som det framkommer i boken är han en jordnära människa med självdistans och humor. Inte minst kom erfarenheten att ta hand om sin dödssjuke son Ivan att bekanta Cameron med livets tragedier och smärtor. 

Nästan alla skriverier om Camerons bok handlar om Brexit-frågan. Det är naturligtvis inget konstigt med ett sådant fokus, men samtidigt är boken läsvärd ur fler synvinklar än just den. Som den aspirerande statsvetare finns det mycket intressant att hitta om regerandets konst. Cameron skriver själv att han övervägde att ge boken namnet Decisions, eftersom så mycket av rollen som premiärministern handlar om att fatta beslut. 

Cameron beskriver premiärministerämbetet som att vara ’’minister för allt’’. Det kräver en stor analytisk förmåga, beslutskompetens och receptivitet. Man måste hela tiden hoppa mellan olika ämnen och alltid prestera på högsta nivån. Varje dag kräver också att premiärministern använder ett brett emotionellt register. Den kan gå från att hålla ett skämtsamt tal på förmiddagen till att någon timme senare trösta en änka till en stupad soldat. 

En av de mest intressanta passagerna i boken är när Cameron redogör för beslutet att intervenera i Libyen i början av 2011. Han utvecklar där sina resonemang om beslutsfattande och premiärministerrollen. Han klargör att det inte bara är att fatta ett beslut och sedan gå vidare, utan det är betydligt mer komplicerat än så. Det innefattar att konstant pressa byråkratin, att övertala, tvinga, hota, komma på nya lösningar. Allt för att uppnå ett policymål. 

I fallet med Libyeninterventionen beskriver Cameron sin frustration över försvarsbyråkratin som han misstänker försöker bromsa beslutsprocessen, eftersom det fanns en farhåga att utfallet skulle bli likt det efter Irakkriget. Då inrättades en utredning som försökte komma fram till hur man kunde fatta beslut att gå i krig. Istället för att försöka lösa uppgiften försöker byråkratin och byråkraterna att gardera sig själva, hävdar Cameron. 

Tony Blair sa en gång att paradoxen med att vara premiärminister är att när man blir vald är man som mest populär och minst effektiv, och efter att ha regerat ett tag är man som mest effektiv men minst populär. Det är en konsekvens av regerandets slitningar. Men Cameron beskriver hur han kände, i alla fall upp till Brexitomröstningen, att han blev både effektivare och populärare ju mer tiden gick. 

Camerons höjdpunkt som premiärminister kom vid valet 2015 då han mot förmodan lyckades vinna en majoritet, om än liten, i House of Commons. Glädjen varade inte länge för kort därefter började han att omförhandla Storbritanniens relation till EU – vilket skulle ligga till grund för folkomröstningen om huruvida man skulle fortsätta vara medlem eller icke. 

Vid flera tillfällen ber Cameron om ursäkt för utfallet av folkomröstningen och uttrycker ånger över hur den har destabiliserat landet. Han står dock fast vid att det var rätt beslut att utlysa en folkomröstning, något han anser var oundvikligt. Det är ett omstritt påstående. Cameron skriver att han underskattade motståndet, och uttrycker en bitterhet mot partikamraterna Michael Gove och Boris Johnson som ledde Out-sidan. 

Den stora tragedin (eller ironin?) med Cameron-eran i brittisk politik är att hans stora projekt var att modernisera det konservativa partiet och få det att, som han uttryckte det, ’’stop banging on about Europe’’. Resultatet blev dock det motsatta – nu pratar man inte om något annat. Förhoppningsvis kan Johnsons liberala tendenser bevara några av de cameronska reformerna, men det är oklart. 

Cameron framstår utan tvivel som en bra människa och han var en kompetent premiärminister. Det är en spännande kontrafaktisk tanke att resonera kring vad som hade hänt utifall att Remain-sidan vunnit folkomröstningen och han hade haft chansen att fortsätta med sitt moderniserande projekt. Nu blev det något annat istället. 

Hur Brexit-dramat slutar återstår att se. Camerons plats i historien är för alltid bunden till den frågan. Nu har han sagt sitt.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Svensk Tidskrift: Recension av For The Record

SvD vykort: ”Försvarsministern är min gladaste minister!”

Solen skiner i Riga. Det ger sinnesro att sitta vid en uteservering och observera folkbruset längst gatorna i gamla stan. För 30 år sedan var det inte lika lugnt. Då var man fullt upptagen i Lettland med att frigöra sig från decennier av sovjetisk ockupation och återetablera sig som en självständig stat.

Halvseklet av sovjetiskt styre påverkar fortfarande tillvaron i vårt grannland på andra sidan Östersjön, men man har kommit långt i sin utveckling från de mörka åren.

Under ett par dagar är jag med en grupp alumner från tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi på studieresa i den lettiska huvudstaden. Det görs i samarbete med tyska Konrad Adenauer Stiftung och vårt proppfulla program inkluderar en rundtur i riksdagen, besök hos media, och samtal med myndigheter samt akademi.

Det mest intressanta är ett möte med den lettiske premiärministern Krišjānis Kariņš. Han satt tidigare i Europaparlamentet där han var bänkgranne med moderaten Gunnar Hökmark. Efter en kort introduktion öppnar han upp för frågor. Jag nappar direkt och ber honom utveckla om regeringens prioriteringar i försvarspolitiken.

Han förklarar att de just nu befinner sig i budgetförhandlingar. Samtidigt som det bråkas om olika utgifter råder det enighet kring försvaret. 

”Försvarsministern är min gladaste minister!” utropar Kariņš. Lettland hör till det fåtal Natoländer som har ett försvarsanslag motsvarande två procent av BNP, ett prioriterat mål inom alliansen.

Utöver att stärka det egna försvaret bygger lettisk säkerhetspolitik på samarbeten med andra. Premiärministern talar varmt om Sverige. Återetableringen av försvaret på Gotland är ”vitalt” säger han. Det är en påminnelse om att våra länder inte bara delar historiska och ekonomiska band utan även försvarspolitiska. Besöket i Riga är kort men intrycken många. Ett av de påtagligaste är hur man inte tar friheten för given. Premiärministern redogör för många satsningar, samarbeten och doktriner. Budskapet bakom dem kan summeras med två ord. Aldrig igen.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för SvD vykort: ”Försvarsministern är min gladaste minister!”

25 år sedan ryska trupper lämnade Estland och Lettland

Idag är det 25 år sedan de sista ryska trupperna lämnade Estland och Lettland. Det var kulmen på många års diplomatiska insatser där Sverige under Carl Bildts statsministertid hade spelat en betydande roll. 

När de baltiska republikerna återvann sin självständighet 1991 efter flera decenniers ockupation av Sovjetunionen stod de inför flera stora problem, däribland att det kvarstod mycket rysk militär infrastruktur på deras territorier. 

Vad som tidigare hade tillhört Röda armén övergick i samband med Sovjetunionens upplösning Ryssland. Det säger sig självt att det är svårt att hävda sin suveränitet när man har oinbjudna utländska trupper på sin mark. 

Mitt i allt kaos som härjade i början av 1900-talet fanns det en viss motvilja i Moskva att handskas med problemet. Sedan hade de också egna bekymmer, t ex att hitta bostäder åt pensionerade officersfamiljer. 

Den nya borgerliga regeringen satte som högsta prioritet att bistå de baltiska republikerna i den här processen. Dels hade vi en moralisk skyldighet, dels ett egenintresse. Instabilitet i Baltikum spiller lätt över till Sverige. 

När jag intervjuade Bildt inom ramen för mitt projekt om statsministrar och säkerhetspolitiken i vintras, vilket sammanföll med en träff för det borgerliga säkerhetsnätverket, gav han sitt perspektiv på frågan. Här är ett utdrag:

”Sverige var i princip den enda som [fokuserade på] de baltiska staterna. USA fokuserade på kärnvapen. Det fanns en oro för hur man skulla hantera det. Uppmärksamheten för USA var att dämpa upplösningen. I Bonn – den tyska huvudstaden på den tiden – var man fullt upptagen med att fokusera på den tyska återföreningen. Fanns fortfarande hundratusentals ryska soldater i östra Tyskland. Tyskland kom finansiellt att bidra till att bygga kaserner i Ryssland.”

Vill man läsa en detaljerad skildring av dessa skeenden rekommenderar jag den fd diplomaten Lars Fredéns bok Återkomster. Fredén tjänstgjorde på den av Bildt inrättade Säkerhetspolitiska analysgruppen i Statsrådsberedningen.

Statsministern och hans medarbetare åkte på skytteldiplomati för att söka konstruktiva lösningar på olika problem och kriser som dök längst vägen. Man uppmärksammade Baltikum i västerländska huvudstäder och Stockholm blev något av en kontaktpunkt.

Sverige spelade alltså en betydelsefull roll. Det är inte en välkänd episod av vår utrikes- och säkerhetspolitik, men våra insatser för Baltikum under 1990-talet hör till de främsta framgångarna för svensk diplomati i modern tid. Man bävar inför tanken att de ryska trupperna hade stannat kvar.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för 25 år sedan ryska trupper lämnade Estland och Lettland