25 år sedan ryska trupper lämnade Estland och Lettland

Idag är det 25 år sedan de sista ryska trupperna lämnade Estland och Lettland. Det var kulmen på många års diplomatiska insatser där Sverige under Carl Bildts statsministertid hade spelat en betydande roll. 

När de baltiska republikerna återvann sin självständighet 1991 efter flera decenniers ockupation av Sovjetunionen stod de inför flera stora problem, däribland att det kvarstod mycket rysk militär infrastruktur på deras territorier. 

Vad som tidigare hade tillhört Röda armén övergick i samband med Sovjetunionens upplösning Ryssland. Det säger sig självt att det är svårt att hävda sin suveränitet när man har oinbjudna utländska trupper på sin mark. 

Mitt i allt kaos som härjade i början av 1900-talet fanns det en viss motvilja i Moskva att handskas med problemet. Sedan hade de också egna bekymmer, t ex att hitta bostäder åt pensionerade officersfamiljer. 

Den nya borgerliga regeringen satte som högsta prioritet att bistå de baltiska republikerna i den här processen. Dels hade vi en moralisk skyldighet, dels ett egenintresse. Instabilitet i Baltikum spiller lätt över till Sverige. 

När jag intervjuade Bildt inom ramen för mitt projekt om statsministrar och säkerhetspolitiken i vintras, vilket sammanföll med en träff för det borgerliga säkerhetsnätverket, gav han sitt perspektiv på frågan. Här är ett utdrag:

”Sverige var i princip den enda som [fokuserade på] de baltiska staterna. USA fokuserade på kärnvapen. Det fanns en oro för hur man skulla hantera det. Uppmärksamheten för USA var att dämpa upplösningen. I Bonn – den tyska huvudstaden på den tiden – var man fullt upptagen med att fokusera på den tyska återföreningen. Fanns fortfarande hundratusentals ryska soldater i östra Tyskland. Tyskland kom finansiellt att bidra till att bygga kaserner i Ryssland.”

Vill man läsa en detaljerad skildring av dessa skeenden rekommenderar jag den fd diplomaten Lars Fredéns bok Återkomster. Fredén tjänstgjorde på den av Bildt inrättade Säkerhetspolitiska analysgruppen i Statsrådsberedningen.

Statsministern och hans medarbetare åkte på skytteldiplomati för att söka konstruktiva lösningar på olika problem och kriser som dök längst vägen. Man uppmärksammade Baltikum i västerländska huvudstäder och Stockholm blev något av en kontaktpunkt.

Sverige spelade alltså en betydelsefull roll. Det är inte en välkänd episod av vår utrikes- och säkerhetspolitik, men våra insatser för Baltikum under 1990-talet hör till de främsta framgångarna för svensk diplomati i modern tid. Man bävar inför tanken att de ryska trupperna hade stannat kvar.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för 25 år sedan ryska trupper lämnade Estland och Lettland

Svensk Linje: 1939

I mina förra kolumn beskrev jag året 1919 och hur världens stormakter i kölvattnet av första världskriget hade försökt att konstruera en ny världsordning, men i slutändan enbart lyckats med att åstadkomma ett stillestånd i vad som kom att bli det andra trettioåriga kriget i Europa. 

1939 var året då nästa och en ännu värre urladdning ägde rum. Under 1930-talets gång var det tydligt hur kontinenten rörde sig i riktningen mot konfrontation. 1933 blev Adolf Hitler Tysklands rikskansler och genom skoningslöst manövrerande upprättade nazistpartiet en diktatur i landet. 

I Storbritannien fanns det en utbred motvilja att med kraft konfrontera den revisionistiska Hitler-regimen. Det bottnade i smärtsamma minnen om de enorma mänskliga och ekonomiska förlusterna som man ådragit sig under kriget två decennier tidigare. 

Från franskt håll hade man sedan Versaillsfreden försökt få de anglosaxiska stormakterna att hjälpa till med att kringskära tysk makt, men Paris hade fått kalla handen. Under 1930-talet fanns det stora förhoppningar att den franska armén, som bl a hade fler stridsvagnar än den tyska, skulle kunna agera det yttersta bålverket mot Hitlers Wehrmacht. 

Hitler hade sedan sitt maktövertagande ägnat stora energier åt att bygga upp tyska krigsförmågor och att revidera uppgörelsen efter första världskriget. Det skedde steg för steg, ständigt kände han efter hur lågt han kunde gå i sin politik, vaksam efter motreaktioner från västmakterna. 

Vattendelaren kom att bli Tjeckoslovakien. Storbritannien och Frankrike kom, utbredda protester till trots, att jämka sig med det tyska kravet att den del av Tjeckoslovakien där en stor tysk etnisk grupp bodde, de s k sudettyskarna, skulle få annekteras av Nazi regimen.

Men kort därefter kom Hitler att omkullkasta den uppgörelsen, då han helt sonika offenlitggjorde att han avsåg att annektera hela Tjeckoslovakien. Då kom den alltför försenade motreaktionen, tillfället då Neville Chamberlain insåg att det inte gick att lita på den tyskarna. 

London och Paris utfärdade då utfästelser till Warszawa att man skulle komma till polsk hjälp i händelse av en tysk invasion. Det förvånande tyskarna, och satte grus i dess utrikespolitiska maskineri, om än bara för ett par månader. 

För att gardera sig mot att västmakterna skulle alliera sig med Sovjetunionen instruerade Hitler sin utrikesminister Ribbentrop att förhandla med Josef Stalin och dennes utrikesminister Molotov om en geopolitisk uppgörelse där man kom överens om att ej hamna i fiendskap med varandra och att dela in staterna mellan dem i intressesfärer. 

Molotov-Ribbentroppakten är ett av historiens mest ökända dokument. Tyskland och Sovjetunionen formaliserade ett partnerskap och en uppdelning av Polen samt andra områden i mellan dem. Kommunisterna i Sverige kom att lovorda uppgörelsen. 

Kort efter Molotov-Ribbentroppakten skrevs under inledde Hitler sin invasion av Polen den 1 september. Polackerna visade på tappert motstånd, men Wehrmacht slog sig igenom dess försvar. Den 17 september invaderade Sovjetunionen från öst, i enlighet med pakten mellan diktatorerna.

Efter att Hitler hade ignorerat deras ultimatum att lämna Polen förklarade Storbritannien och Frankrike krig mot Tyskland. För att parafrasera den gamle brittiske utrikesminister Edward Grey kom lamporna återigen släckas i Europa, och det kom att dröja en lång tid innan de tändes igen.

Stalin påbörjade sitt projekt att underkuva sina grannländer. Med de baltiska republikerna gick det förhållandevis problemfritt för honom, men när det kom till Finland blev det svårare än vad han hade väntat sig. Sovjetunionen krävde landavträdelser som finländarna med rätta fruktade skulle leda till nya, mer långtgående krav. Finland vägrade att gå med på de sovjetiska kraven och den 30 november 1939 attackerades man av den Röda armén.

I Sverige valde man att inta ställningen som icke krigförande part, vilket öppnade för möjligheten att skicka personal och materiel i understöd till finländarna. Det var inte ett obetydligt stöd som gavs. Vinterkriget innebar också att en samlingsregering bildades där alla riksdagspartier förutom kommunisterna inkluderas. 

Som Emanuel Örtengren utvecklar i sin utmärkta recension av boken ’’Landet utanför’’ i den här utgåven av Svensk Linje kom Sverige att under världskriget försöka navigera mellan stormakterna och ha som överdoktrin att stå utanför kriget. Det målet ansågs legitimera olika eftergifter till stormakterna. 

För att summera kan man konstatera att om 1919 var ett tillfälle då man försökte skapa en ny världsordning var 1939 när denna föll ihop. Det blev ingen hållbar fred, utan ett skört stillestånd. Kriget kom inte som en blixt från ovan, utan det kom sakta men säkert krypandes framåt. 

Lärdomarna man kom att dra från Versaillesfreden och mellankrigstiden var många. Att USA valde isolationism, att freden upplevdes som hård fred mot förlorna, och att man ej tidigare stod upp emot Mussolinis och Hitlers aggressionspolitik var några av de främsta. Lärdomarna kom senare att omsättas efter andra världskriget, vilket är fokus för nästa kolumn. 

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Svensk Linje: 1939

Försvarsanslaget

Tidigare i sommar skrev alla ordföranden för de borgerliga studentförbunden i SvD att försvarsberedningens förslag för ett nytt försvar måste implementeras, vilket innebär att öka försvarets anslag till ca 1,5 procent av bnp till år 2025. 

Idag kom beskedet att så kommer ske. Att försvaret får en långsiktighet och stabilitet i sin planeringen är av stor betydelse. Nu kan man fokusera på att producera militär förmåga istället för att famla i mörkret om försvarsekonomin.

Det hade ej varit möjligt utan den borgerliga kraftsamling som skedde i våras. Att vägra underteckna försvarsberedningens slutrapport var en avgörande markering emot S försök att skala ner på förslagen (som redan är nedskalade).

Det kvarstår stora frågetecken, t ex om finansieringen. Att höja skatterna vore definitivt fel väg att gå. Vi har redan ett av världens högsta skattetrycket och försvaret är en kärnuppgift. Det visar på S-MPs felprioriteringar i statsbudgeten. 

Vi kan inte inteckna något permanent seger i frågan utan måste ständigt upprätthålla press på regeringen att verkställa det man har åtagit sig. Dessutom är 1,5 procent av bnp till försvaret bara ett delmål på vägen till 2 procent.

Är det något som har varit extra klargörande i den här processen är det S ovilja att ta ansvar i försvarsfrågan. Oavsett vad spinet är från Sveavägen 68 gör man det här ytterst motvilligt, påtvingade av riksdagens aritmetik.

Nu borde regeringen låta försvaret och FMV slippa den onödiga och resurskrävande sifferexercisen som man påtvingades under sommaren, när S fortfarande höll emot i anslagsfrågan, för att hitta sätt att skala ner på förslagen.

Som sagt. Ett bra besked för långsiktighet i försvarsekonomin. Det finns stora oklarheter och det är inte en seger gjuten i guld. Vi måste fortsätta opinionsbilda och använda alla våra politiska verktyg för att bygga försvaret Sverige behöver.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Försvarsanslaget

G7-toppmötet i Biarritz

G7-toppmötet med ledarna från USA, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Japan, Kanada, Italien samt representanter från EU-institutioner avslutades tidigare veckan.

Mötet var fattigt på gemensamma ställningstaganden men om man dömer den utifrån den standard som existerar i Trump-eran gick det bra. Ledarna hade ingen pinsam sammanstött utan det hela passerade ganska smärtfritt.

Frankrikes president Emmanuel Macron fick möjlighet att visa på sin initiativförmåga och ledarskap i att lösa globala frågor. Det underlättas av frånvaron av alternativ. Donald Trump vill inte, Boris Johnson kan inte, och Angela Merkel är på väg ut från scenen.

En av de stora händelserna under toppmötet hände utanför – Irans utrikesminister Javad Zarif åkte dit för att möta med Macron vid sidlinjerna. Efter deras möte träffade Macron Trump och ringde Irans president Hassan Rouhani.

De franska försöken att gjuta olja på vågorna i den intensifierande konflikten mellan USA-Iran är lovvärda. Trump uttryckte intresse för att träffa med Rouhani och sade sig vilja se Iran starkt men bara utan kärnvapen och ballistiska robotar.

Det är något han har gett uttryck för tidigare. Rouhani avisade dock hans invinter och sade att hans villkor för att möta den amerikanske presidenten är att sanktionerna mot Iran avvecklas. Det är osannolikt att det kommer hända.

Att upprätthålla diplomatin är bra, faktiskt nödvändigt, men det är svårt att se förutsättningarna för något faktiskt genombrott, eller ens konkreta samtal, inom överskådlig tid. De olika positionerna är såpass oförenliga.

Det som håller beslutsfattare vakna om nätterna, för att använda ett utslitet uttryck, är risken för ett nytt krig i Mellanöstern. Ett amerikanskt-iranskt krig vore katastrofalt och jag tror inte det är vad vare sig Trump eller den iranska statsledningen eftersträvar, men det kan ske ändå.

I USA brukar man tala om kriget i Afghanistan som ”A War of Necessity” medan kriget i Irak var ”A War of Choice”. Faran är att det kan uppstå ett krig med Iran, vilket skulle vara ”A War of Accident”. Måtte det inte ske.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för G7-toppmötet i Biarritz

SvD: Påhoppsdebatt med billiga poänger

I dagarna har Carls Bildts gärning och därmed svensk utrikespolitik blivit omdebatterad och i vissa avseenden helt utdömd. Det är alltid nyttigt och välkommet att diskutera Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, förutsatt förstås att det görs på ett sakligt och resonabelt sätt. 

Det är få svenskar som har gjort ett lika stort avtryck i som Carl Bildt. Han har varit verksam sedan 1970-talet först i svensk och sedan också i internationell toppolitik. Han har som politiker påverkat och format Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik under flera årtionden.

Bildts genombrott kom på 1980-talet då han tog strid mot Olof Palme om utrikes- och säkerhetspolitiken. Det socialdemokratiska partiet gjorde anspråk på att vara den ende legitime uttolkaren av våra doktriner och de som uttryckte andra åsikter, t ex Jarl Hjalmarson på 1950-talet och Sven Wedén på 1960-talet, möttes av hårda personangrepp.

Men när Bildt i ljuset av ubåtskränkningarna utmanade S-regeringen om dess undfallenhet gentemot Moskva, och då inte minst rörande hotbilden från den sovjetiska militären, lyckades man inte trots Palmes brännmärkningar att desavouera den unge riksdagsledamoten. Där och då förlorade socialdemokraterna problemformuleringsprivilegiet i fråga om Sovjetunionen.

1986 efterträdde Bildt Ulf Adelsohn som partiledare för Moderaterna och blev efter riksdagsvalet 1991 Sveriges statsminister. Maktskiftet kom i en omvälvande tid när Sovjetväldet föll samman och ett nytt Europa formades. Sverige stod inför långa och komplexa förhandlingar för att bli EU-medlem. 

Efter Sovjetunionens fall 1991 spelade han en viktig roll för att understödja de baltiska republikerna efter att de hade återvunnit sin självständighet. Sverige – och Bildt personligen – spelade en viktig roll för att lösa upp de återstående knutarna. Inte minst handlade det om avvecklingen av rysk militär närvaro. Samtidigt ansträngde han sig för att etablera relationer med det nya styret i Ryssland. 

EU-inträdet åt också upp stora delar av hans schema. Här var hans omfattande kontaktnät en stor tillgång. Under sina år i den internationella politiken hade han lärt känna de flesta ledande företrädarna i andra länder, t ex var förbundskanslern Helmut Kohl lite av en mentor för honom, vilket underlättade de svåra förhandlingarna.

Efter statsministerperiodens slut 1994 dröjde det tolv år tills dess han gjorde comeback i en svensk regering. Då var det som utrikesminister i den av Fredrik Reinfeldt ledda Alliansregeringen. Valet av Bildt som landets främste diplomat var enhälligt bland de borgerliga partiledarna. 

När Bildt tillträdde som departementschef i Arvfurstens palats 2006 var det i en period som fortfarande kännetecknades av framtidstro, stabilitet och multilateralism i världen. För den nya regeringen var det framför allt fokus på närområdet, Europa och den transatlantiska länken. 

Tillsammans med de norska och finska utrikesministrarna var Bildt med att driva på för nya tag för att fördjupa och vidareutveckla det nordiska utrikes– och försvarspolitiska samarbetet. De ansträngningarna utmynnade bl a i den nordiska solidaritetsdeklarationen 2011. 

I fråga om EU-samarbetet lanserade Sverige tillsammans med Polen det s k Östliga partnerskapet 2009 som syftade till att underlätta för politisk och ekonomisk integration med Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Belarus. Dessa eftersträvade antingen ett EU-medlemskap eller ett närmare samarbete med Bryssel. 

En illustration på hur djupt samarbetet mellan Stockholm och Washington blev under Alliansens tid vid makten är att tre amerikanska utrikesministrar och en amerikansk president besökte Sverige. Den förstärkta transatlantiska länken har senare regeringen Löfven kunnat bygga vidare på, inte minst i försvarspolitiken.

Det här är några viktiga exempel på Bildts betydelse. Sedan ska det förstås tilläggas att utrikespolitik är en lagsport, men lika självklart är det att stats- och utrikesministern har särskilt betydelsefulla positioner när det kommer till att påverka både utformningen och implementeringen.

Carl Bildt har alltså en lång gärning bakom sig. Han är nog den förste att erkänna att alla ambitioner och förhoppningar under dessa år inte har infriats. Ingen utrikespolitiker kan göra anspråk på perfektion. Men blickar man bakåt på balansräkningen för svensk utrikespolitik under hans år vid rodret går det att konstatera att den är positiv. 

Länk till artikeln.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för SvD: Påhoppsdebatt med billiga poänger

SvD Debatt: ”Vi måste fortsätta med krigsmaterielexport”

I en debattartikel förordar Grön Ungdoms internationella sekreterare Wanja Kaufmann att Sverige ska upphöra med all krigsmaterielexport oaktat vad det gäller för vapensystem eller köparland. Det vore ett beslut som skulle underminera svensk utrikes- och säkerhetspolitik och äventyra global säkerhet.

Inför och under andra världskriget spreds uppfattningen att Sverige, som saknade allianser och som hade en stor sårbarhet för att förlora handelsförbindelser med omvärlden, behövde en inhemsk försvarsindustri. Det ledde till investeringar och satsningar som sedermera fortsatte under kalla kriget.

Försvarsindustrin ansågs nödvändig för att ge trovärdighet till neutraliteten. Det betydde också att vi kunde tillförskaffa materiel som var särskilt anpassad efter våra förutsättningar. Krigsmaterielexport innebar att vi kunde fördela utvecklings- och produktionskostnaderna på andra länder. Olof Palme var en stark anhängare av den här delen av vår försvarsdoktrin.

Sedan kalla kriget har mycket förändrats i vår säkerhetspolitik. Vi har gjort oss av med neutralitetsdoktrinen och det stora värnpliktsförsvaret samt har den inhemska försvarsindustrin internationaliserats. Men det finns fortfarande goda grunder till att bevara den försvarsindustri som finns kvar och därmed också krigsmaterielexporten.

Ens säkerhetspolitik definieras framför allt utifrån ens geografi, demografi och ekonomiska resurser. Sett utifrån det är Sverige ett stort land med en liten befolkningen nära stormakten Ryssland. För oss är försvarspolitiska samarbeten med andra stater och organisationer avgörande för att värna vår suveränitet och våra intressen.

I flera av de bi- och multilaterala avtal vi har skrivit under med andra länder, inte minst USA, är forskning och utveckling en viktig del. Sett till försvarsteknologi står Sverige starkt internationellt och är en intressant partner att samarbeta med. Det är i enlighet med vår säkerhetspolitiska doktrin.

Finns det brister i regelverken för krigsmaterielexport ska dessa åtgärdas. Redan i dag har vi en välutvecklad lagstiftning som kanske är den mest strikta i världen. Men att göra som Grön Ungdom vill och införa ett totalförbud mot all krigsmaterielexport vore att skjuta sig själv i foten.

Inte bara för att krigsmaterielexport är viktigt för vår egen säkerhetspolitik, utan för att det även stärker global säkerhet. Vi exporterar vapensystem till många stater som i sin tur nyttjar dessa för att hålla sjöfartsleder öppna, förhindra aggressioner och värna sin rätt i enlighet med FN-stadgan till självförsvar. Det är något vi borde fortsätta med.

Länk till artikeln.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för SvD Debatt: ”Vi måste fortsätta med krigsmaterielexport”

Förhandlingar om Afghanistan och norsk försvarsrapport

Under de senaste dagarna har det kommit uppgifter i media om framsteg i förhandlingarna mellan amerikanerna och talibanerna. Enligt Washington Post ska USA vara redo att minska sin truppnärvaro i Afghanistan från dagens cirka 15 000 till ungefär 9 000 i utbyte mot att talibanerna lovar att inte tillåta terrorgrupper operera från det territorium man besitter. 

Det är positivt att man kommer framåt men sådana här förhandlingar är väldigt bräckliga. De stora problemen väntar längre fram i processen när den afghanska regeringen i Kabul ska komma överens med talibanerna om ett ramverk för landets framtid. Talibanerna ser regeringen som illegitim, vilket gör det oklart om förhandlingar, för att inte säga en uppgörelse, är möjliga.

Trycket är starkt i Washington att dra tillbaka de kvarvarande amerikanska styrkorna. President Trump har från första början varit uttrycklig med sitt missnöje att fortfarande ha trupper kvar, samtidigt som flera av kandidaterna i det demokratiska primärvalet har sagt att de avser avveckla USA:s insats i Afghanistan. Det är något talibanerna och andra regionala aktörer noterar. 

Här i närområdet skriver Dagens Naeringsliv att den norske arméchefen Odin Johannessen har lämnat över en rapport till den norske försvarschefen Haakon Bruun-Hanssen inom ramen för projektet Haeren mot 2040. I rapporten arbetar man med olika konfliktscenarier och når slutsatsen att det krävs 500 döda i ett konfliktscenario för att Natos artikel fem ska utlösas. 

Sedan finns det andra scenarier med mindre förluster, vilket i sin tur påverkar det stöd man kan förvänta sig utifrån. I en sådan situation kan man fortfarande förvänta sig stöd och sympatier, men det kommer inte vara lika enhäligt. Nato fattar som bekant beslut utifrån konsensus. Då kan det istället bli aktuellt med unilaterala aktioner eller mindre koalitioner. 

Rapporten, som tyvärr än så länge inte har blivit publicerad för allmän läsarkrets, är en påminnelse om krigets realiteter och allvar. Eftersom vår säkerhet är så starkt sammankopplad med Norges gör vi bra i att notera sådana här rapporter och resonera kring vad vi kan göra – ensidigt och tillsammans med andra – för att stärka stabiliteten i närområdet.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Förhandlingar om Afghanistan och norsk försvarsrapport

Svensk Tidskrift: Den asiatiska krutdurken

Det finns i grunden fyra huvudkällor till potentiella konflikter i Asien. För det första är det motsättningarna mellan Indien och Pakistan, för det andra motsättningarna mellan Kina och dess grannar, för det tredje Nordkoreas aggressivitet gentemot omvärlden, och för det fjärde den intensifierade rivaliteten mellan Kina och USA.

Under de föregående decennierna har vi vant oss vid bilden av Asien som ett tillväxtområde. Flera av världens mest dynamiska och innovativa ekonomier befinner sig i regionen – Taiwan, Sydkorea, Japan, Vietnam, Kina, med flera. Men under ytan har det funnits upplevda oförrätter och olösta frågor mellan stater i regionen som har väntat på att dyka upp. 

En bidragande orsak till att stabiliteten i Asien har kunnat upprätthållas har i mångt och mycket varit tack vare den amerikanska militära dominansen. USA:s regionala kommando, INDOPACOM, har tillsammans med traktatsallierade och partnerländer garanterat att sjöfartsleder har hållits öppna och motverkat statliga aggressioner. 

Samtidigt som det finns en utbredd förståelse i Washington för att man har stora intressen i att bibehålla den säkerhetspolitiska ordningen i Asien har det blivit svårare. De senaste två decennierna har åtaganden i Mellanöstern tagit stora diplomatiska och militära resurser i anspråk samtidigt som de har minskat det inhemska stöd för USA:s globala agenda.

Sedan har förändringar i Asien också rubbat maktbalansen. Inte minst är det Kinas växande ekonomiska tyngd som har skiftat styrkeförhållanden i regionen. När Deng Xiaoping i slutet av 1970-talet lanserade det reformprogram som öppnade upp den kinesiska ekonomin för omvärlden sa han att man i utrikespolitiken skulle ’’dölja sin styrka, bida sin tid’’. 

Den epoken är numera förbi. Den definitiva övergången till en mer aktiv utrikespolitik kom när Xi Jinping övertog titlarna som generalsekreterare för kommunistpartiet och president för Kina. Finanskrisen hade lämnat supermakten USA kraftigt försvagad samtidigt som den kinesiska ekonomin klarade sig förhållandevis väl. Det var dags att spänna musklerna. 

Såklart har regionen inte varit helt fri från konflikter eller spänningar under de senaste decennierna – men utvecklingen pekar på att de säkerhetspolitiska kontinentalplattorna rör på sig. I Japan håller premiärminister Shinzo Abe på att lägga om landets försvarspolitik och för någon vecka visades det tecken på fördjupat rysk-kinesiskt försvarssamarbete när dessa genomförde en gemensam flyginsats. 

Ett populärt uttryck inom det internationella kommentariatet har varit att tala om det så kallade asiatiska århundradet, en idé att framtiden för 2000-talet avgöras där. Det stämmer att den globala ekonomiska tyngdpunkten förflyttar sig alltmer till indo-stillahavsregionen. Men risken är att med fördjupade motsättningar mellan regionala stormakter kommer fokus vara på konkurrens snarare än samarbete. 

I Europa kan vi inte stå på läktaren och titta på. Vi har betydande ekonomiska, politiska och humanitära intressen i regionen som vi måste värna om. Som enskilda aktörer har européer, även tyskar och fransmän, begränsat med inflytande att påverka och forma utvecklingen på plats – men agerar vi unisont kan vi vara en röst att räkna med. Det måste vi vara.

Länk till kolumn.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Svensk Tidskrift: Den asiatiska krutdurken

Ung Dialog: “Att lyssna är en förutsättning för att övertyga”

’’För ofta dömer vi andra grupper genom deras värsta exempel, samtidigt som vi bedömer oss själva utifrån våra bästa avsikter.’’ De orden yttrade USA:s tidigare president George W. Bush för tre år sedan vid en minnesstund för ett par mördade poliser i Texas.

Det hade varit positivt för det offentliga samtalet här hemma i Sverige om fler bejakade den tankegången. Det är naturligt att det i enskilda sakfrågor kan väckas starka känslor, men ofta blir det överdrivet och hämmar snarare än främjar den offentliga debatten.

När vi blir alltmer olika i bakgrunder och intressen kommer det bli än viktigare att anstränga sig att vara lyhörd för andras perspektiv. Det innebär inte att man måste göra avkall på sina egna åsikter, men det är ett uttryck av respekt och en förutsättning för ett sunt debattklimat.

I början av sommaren fick jag och en grupp andra unga samhällsintresserade personer en bra upplevelse i hur man kan, på ett resonerade och respektfullt sätt, ta sig an att diskutera svåra, komplexa och för många djupt emotionella frågor utan att det urartar i personangrepp.

Det var på Dialogakademin. Det är ett slags sommarläger som arrangeras av organisationen Ung Dialog, vars huvudsyfte är att skapa öppna mötesplatser för att diskutera brännande samhällsfrågor och problem, bland annat antisemitism och islamofobi.

På Dialogakademin, vilket anordnades på en ö strax utanför Stockholm, var vi en varierad samling människor med olika bakgrunder, inte minst religiösa och etniska. Mycket tid ägnades åt att diskutera tillvaron för olika grupper i Sverige.

Innan diskussionerna startades etablerades parametrar för hur de skulle föras. Det fanns hos deltagarna stor konsensus att viktiga förutsättningar för att kunna ha givande samtal inte minst är lyhördhet och att tolka vad den andre försöker säga på ett schysst sätt.

När det senare fanns olika uppfattningar skrek ingen eller misstänkliggjorde någons intentioner – tvärtom lyssnade man intensivt och försökte framföra sina egna uppfattningar så gott det gick. Efter varje samtal kunde alla gå därifrån med ett nytt perspektiv rikare.

Den viljan och nyfikenheten till att våga vara mottaglig för andras åsikter är ett framgångsrecept för ett starkt och tolerant samhälle. Det behövs fler arenor likt Dialogakademin som skapar ytor för konstruktiva samtal om svåra frågor.

För att citera en annan känd amerikansk profil, om än fiktionell, är det värt att erinra Atticus Finch visdomsord i Harper Lees klassiker Dödssynden. ”Du förstår aldrig riktigt en person förrän du ser saker från hans synvinkel – förrän du klättrar in i hans skinn och går omkring i det.” Det stämmer verkligen.

Länk till inlägget.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Ung Dialog: “Att lyssna är en förutsättning för att övertyga”

Corren, NT, & MVT: Vela inte om försvaret

En regering har ingen viktigare uppgift än rikets säkerhet. De orden yttrade statsminister Stefan Löfven förra året vid en säkerhetspolitisk konferens i Sälen. Fast när det har kommit till att omsätta orden till handling har det visat sig att för Socialdemokraterna finns det andra prioriteringar som är viktigare än att värna landets trygghet.

I Sverige har vi en tradition av att försöka utforma försvarspolitiken i breda överenskommelser. Det har kommit i uttryck i den försvarsberedning som tillsätts inför varje försvarsbeslut och som består av representanter från samtliga riksdagspartier. Tillsammans med experter tar de fram underlag för framtidens militära och civila försvar.

Efter två års intensivt och grundligt arbete under den före detta talmannen och försvarsministern Björn von Sydows ledningen presenterades i maj försvarsberedningens slutrapport. I den beskriver man det säkerhetspolitiska läget som allvarligt, vilket kräver att vi ökar dimensioneringen av vår försvarsmakt. Kostnaden uppskattas till cirka 84 miljarder kronor år 2025.

Det var alla i försvarsberedningen överens om tills Socialdemokraterna i elfte timmen ändrade sig och krävde att få skjuta på frågan om försvarets finansiering till hösten. I medier har det framkommit att man i regeringskansliet har för avsikt att skala ner förslagen för det framtida försvaret. Inte eftersom behoven har förändrats – utan för man inte vill betala för det.

Det ger en starkt ökad risknivå i ett läge där fundamenten för europeisk säkerhet – vår säkerhet – är under hårt tryck från ett aggressivt Ryssland, ett instabilt Mellanöstern, ett splittrat Europa och ett oberäkneligt USA. I ett sådant läge kan inte landets trygghet överhuvudtaget prioriteras ner – det måste vara högt upp på agendan.

Få kan känna sig nöjda över hur försvarspolitiken har hanterats i Sverige sedan slutet av det kalla kriget. Även vi har haft anledning till att ompröva en del tidigare ställningstaganden. Men Moderaterna har tillsammans med de övriga borgerliga partierna de senaste åren visat att man är redo att prioritera ett starkare försvar i såväl förhandlingar som i faktiska budgetar.

Förra årets valrörelse beskrev Socialdemokraterna sig själva som det mest försvarsvänliga partiet. Detta trots att Peter Hultqvists hela plattform under sina år som försvarsminister har byggts på borgerlig politik och stöd. Nu synas dessutom det påståendet när regeringen darrar i frågan om framtidens försvarsmakt.

Under inga villkor kommer vi moderater vika oss i frågan om att finansiera det försvar som behövs i en osäker och otrygg omvärld som har föreslagits av en enig försvarsberedning. Vi tar strid för en ansvarsfull försvarspolitik. Det handlar om att värna Sveriges säkerhet och självständighet. Det kan inte prioriteras bort.

Länk till artikeln.

Publicerat i Okategoriserade | Kommentarer inaktiverade för Corren, NT, & MVT: Vela inte om försvaret